Den Westfaliska freden

#OMDIRIGERING Westfaliska freden

Jean-Babtiste Bernadotte

#OMDIRIGERING Karl XIV Johan

Daniel Defoe


Daniel Defoe, egentligen ''Daniel Foe'', född omkring 1660 i Cripplegate, London, död 24 april 1731 i Moorfields, London, var en Storbritannien författare, verksam under upplysningstiden. 1684 gifte sig Defoe med Mary Tuffley.
Defoe var son till en ljushandlare och köpman i London med religiösa intressen. Defoe studerade till präst, men övergav studierna och försökte istället slå sig fram som industriell företagare, dock utan framgång, och gjorde konkurs. Istället övergick han till en ivrig verksamhet som politisk journalist.
För Pamflett ''Shortest way with dissenters'' (1702) dömdes Defoe att ställas i Stock (straffverktyg) och kastades därefter i fängelse. Under fängelsetiden började han utge tidningen ''The Review'', skriven helt av honom själv. Han fortsatte att utge tidningen även efter sitt frigivande ända fram till 1713, och utgav senare andra liknande publikationer, kortare eller längre tider. Av intresse för svensk historia är den anonyma, men sannolikt av Defoe författade ''The history of the wars of Charles XII'' (1715), utarbetad på grundval av samtida pamflettlitteratur. Defoe inhyrdes även som hemlig litterär agent först av Robert Harley, 1:e earl av Oxford och earl Mortimer tory och senare av Robert Walpoles whigminstär, och spelade en roll i rad politiska skumraskaffärer. Hans personlighet har visat sig alltmer komplex, ju mer man grävt i hans politiska affärer. Antalet större eller mindre politiska skrifter av honom överstiger 250. Mest känd är han dock för sina litterära verk, skapade under senare delen av hans liv: ''The life and strange surprising adventures of Robinson Crusoe'' (1719), ''Memoirs of a cavalier'' (1720), ''The life, adventures and piracies of the famous captain Singelton'' (1720), ''Fortunes and misfortunes of the famours Moll Flanders'' (1722), ''The journal of the plague year'' (1722), ''History of colonel Jacque'' (1722), samt ''The fortunate mistress Roxana'' (1724).
Även om de övriga romanerna i många fall nådde samma litterära kvalitet blev ''Robinson Crusoe'' den absolut mest kända. Inspiration till boken fick han av skotten Alexander Selkirks äventyr. Selkirk hade efter ett bråk med sin kapten ”frivilligt” blivit i landsatt på en obebodd ö 500 km utanför Chiles kust och det dröjde 5 år innan han blev räddad. Han levde på sin uppfinningsrikedom och att han mediterade och läste Bibeln. Daniel Defoe skrev under den så kallade upplysningen, vilket också präglat boken.
Men romanen har framför allt kommit att stå som en symbol för den klassiska äventyrsromanen och har genom alla tider fängslat läsare bland både barn och vuxna. Med sitt spännande motiv och sin fascinerande uppläggning har den lockat många senare författare till efterföljd.

Övriga verk som översatts till svenska


Kapten Bobs färder och äventyr i Afrika, 1917 (1720)
Kapten Singletons äventyr, 1924 (1729)
Moll Flanders, 1944 (The history and misfortunes of the famous Moll Flanders 1722)
Överste Jack: Äventyrsroman, 1945 (Colonel Jack 1722)
Pestens år: iakttagelser och hågkomster rörande de märkliga händelser, såväl offentliga som enskilda, vilka inträffade i London under den senaste stora hemsökelsen anno 1665, nedtecknade av en medborgare som hela tiden var kvar i staden och aldrig förut offentliggjorda, 1983 (A journal of the plague year 1722.)

Noter

Externa länkar


Kategori:Födda 1600-talet
Kategori:Avlidna 1731
Kategori:Engelskspråkiga författare
Kategori:Engelska författare
Kategori:Män
af:Daniel Defoe
ar:دانييل ديفو
an:Daniel Defoe
az:Daniel Defo
be:Даніэль Дэфо
be-x-old:Даніель Дэфо
bg:Даниел Дефо
bs:Daniel Defoe
br:Daniel Defoe
ca:Daniel Defoe
cv:Даниэль Дефо
cs:Daniel Defoe
cy:Daniel Defoe
da:Daniel Defoe
de:Daniel Defoe
et:Daniel Defoe
el:Ντάνιελ Ντεφόε
en:Daniel Defoe
es:Daniel Defoe
eo:Daniel Defoe
eu:Daniel Defoe
fa:دانیل دفو
fr:Daniel Defoe
fy:Daniel Defoe
gl:Daniel Defoe
ko:대니얼 디포
hy:Դանիել Դեֆո
hi:डैनियल डेफॉ
hr:Daniel Defoe
id:Daniel Defoe
is:Daniel Defoe
it:Daniel Defoe
he:דניאל דפו
jv:Daniel Defoe
ka:დანიელ დეფო
kk:Даниэль Дефо
la:Daniel Defoe
lv:Daniels Defo
lt:Daniel Defoe
hu:Daniel Defoe
mk:Даниел Дефо
mr:डॅनियेल डेफो
xmf:დანიელ დეფო
mn:Даниэл Дефо
nl:Daniel Defoe
ja:ダニエル・デフォー
no:Daniel Defoe
nn:Daniel Defoe
uz:Daniel Defoe
pms:Daniel Defoe
pl:Daniel Defoe
pt:Daniel Defoe
ro:Daniel Defoe
qu:Daniel Defoe
rue:Даніел Дефо
ru:Дефо, Даниель
sq:Daniel Defoe
sk:Daniel Defoe
sl:Daniel Defoe
sr:Данијел Дефо
sh:Daniel Defoe
fi:Daniel Defoe
ta:டானியல் டீஃபோ
tt:Даниель Дефо
th:แดเนียล เดโฟ
tr:Daniel Defoe
tk:Daniel Dafo
uk:Даніель Дефо
vi:Daniel Defoe
diq:Daniel Defoe
zh:丹尼尔·笛福

Jonathan Swift


Jonathan Swift, född 30 november 1667 i Dublin, Irland, död 19 oktober 1745 i Dublin, var en Irland-brittisk präst, författare och satiriker. Han brukar betraktas som en av världslitteraturens största satiriker.

Biografi


Swift föddes sju månader efter sin fars död. Hans utbildning bekostades av en rik farbror och han tog examen vid Trinity College, Dublin i Dublin 1685. Då Ärorika revolutionen utbröt i Irland flydde Swift till England, där han fick anställning som sekreterare till diplomaten William Temple (diplomat) i Moor Park, Surrey. 1689 inledde han en vänskap med barnet ''Stella'' (Ester Johnson, 1681-1728) och han lärde henne att läsa och skriva.
År 1694 återvände Swift till Irland, prästvigd av den Engelska kyrkan, och erhöll pastoratet Kilroot nära Belfast. Där lärde han känna en kvinna vid namn Jane Waring, kallad ''Varina'', och han bad henne vänta på honom tills han hade möjlighet att gifta sig med henne. Swift återvände som sekreterare till Temple och förblev där fram till dennes död 1699, då han blev prebendeinnehavare i St Patrick's Cathedral, Dublin i Dublin.
År 1704 utgav han ''Sagan om tunnan''; ''A Tale of a Tub'', där han angrep korruptionen inom religionen och undervisningsväsendet. 1710 blev han stridsskriftsförfattare för Torytidskriften ''The Examiner''. Från 1713 var han domprost i St. Patrick's i Dublin. År 1726 utkom ''Gullivers resor'', som är en satir över samtidens sociala förhållanden. Han skrev fräna pamfletter bland annat mot den brittiska irlandspolitiken, såsom Ett anspråkslöst förslag (''A Modest Proposal'') 1729, där han på ett satiriskt vis föreslog att fattiga irländare skulle sälja sina barn som mat.
Hans skrift ''Journal to Stella'' är en serie brev 1710-1723, där han berättar om sitt liv i London. Stella bosatte sig 1701 i Dublin på hans uppmaning att han ville ha henne nära sig. Han bröt sitt förhållande med Varina sedan hon hade föreslagit giftermål. 1708 började han uppvakta ''Vanessa'' (Esther Vanhomrigh, 1690-1723), en kvinna från Dublin som i svartsjuka skrev till sin rival Stella 1723, och på så sätt förstördes hans förhållande till båda kvinnorna. Samma år dog Vanessa och hon lämnade efter sig en dikt som Swift tillägnat henne.
Stella förblev hans livs stora kärlek. Det ryktades att de ingått äktenskap i hemlighet men de bodde på var sitt håll och när de träffades fanns alltid en tredje part närvarande. Stella avled 1728 och natten efter hennes bortgång skrev Swift ett lovord över henne. Efter Swifts död återfanns i hans skrivbordslåda hennes hårlock, insvept i papper, där han hade skrivit "endast en kvinnas hår".
Från omkring 1738 började Swift mer och mer förlora förståndet. Redan i unga år hade han lidit av yrsel och besvär från öronen. I september 1742 drabbades han av ett slaganfall från vilket han aldrig tillfrisknade och senare dog av. Hans sista ord i livet sägs ha varit; "Jag dör som en förgiftad råtta i ett hål. Jag är vad jag är. Jag är vad jag är". Jonathan Swift begravdes vid sidan av Stella i St. Patrick's Cathedral i Dublin.

Externa länkar


Kategori:Engelskspråkiga författare
Kategori:Irländska författare
Kategori:Födda 1667
Kategori:Avlidna 1745
Kategori:Män
ar:جوناثان سويفت
az:Conatan Svift
be:Джонатан Свіфт
be-x-old:Джанатан Сўіфт
bg:Джонатан Суифт
bs:Jonathan Swift
ca:Jonathan Swift
cv:Джонатан Свифт
cs:Jonathan Swift
cy:Jonathan Swift
da:Jonathan Swift
de:Jonathan Swift
el:Τζόναθαν Σουίφτ
en:Jonathan Swift
es:Jonathan Swift
eo:Jonathan Swift
eu:Jonathan Swift
fa:جاناتان سوییفت
fr:Jonathan Swift
fy:Jonathan Swift
ga:Jonathan Swift
gl:Jonathan Swift
ko:조너선 스위프트
hy:Ջոնաթան Սվիֆթ
hi:जोनाथन स्विफ्ट
hr:Jonathan Swift
io:Jonathan Swift
id:Jonathan Swift
is:Jonathan Swift
it:Jonathan Swift
he:ג'ונתן סוויפט
jv:Jonathan Swift
ka:ჯონათან სვიფტი
kk:Джонатан Свифт
ku:Jonathan Swift
la:Ionathan Swift
lv:Džonatans Svifts
lt:Jonathan Swift
hu:Jonathan Swift
mk:Џонатан Свифт
ml:ജോനഥൻ സ്വിഫ്റ്റ്
xmf:ჯონათან სვიფთი
mn:Жонатан Свифт
my:ဆွစ်ဂျွန်နသန်
nah:Jonathan Swift
nl:Jonathan Swift
ja:ジョナサン・スウィフト
no:Jonathan Swift
nn:Jonathan Swift
oc:Jonathan Swift
uz:Jonathan Swift
pms:Jonathan Swift
nds:Jonathan Swift
pl:Jonathan Swift
pt:Jonathan Swift
ro:Jonathan Swift
ru:Свифт, Джонатан
simple:Jonathan Swift
sk:Jonathan Swift
sl:Jonathan Swift
sr:Џонатан Свифт
sh:Jonathan Swift
fi:Jonathan Swift
tl:Jonathan Swift
tt:Джонатан Свифт
th:โจนาธาน สวิฟท์
tr:Jonathan Swift
uk:Джонатан Свіфт
vi:Jonathan Swift
diq:Jonathan Swift
zh:乔纳森·斯威夫特

Programmering

Fil:Listing1.jpg.]]
Programmering handlar om att instruera en maskin eller del av en maskin, till exempel en mikrodator, dator, robot eller NC-maskin att utföra ett visst arbete. Personen som utför detta hantverk brukar ofta tituleras programmerare.
Programmering är en del av det vidare begreppet ''programvaruutveckling'' eller ''mjukvaruutveckling'' som även innefattar aktiviteter som sammanställning av krav, mjukvarudesign och testning. När man programmerar skriver man ett program och man använder ett programspråk. Olika delar av ett program kan vara skrivet i olika programspråk. Maskinen förstår normalt inte programspråket direkt. Detta måste översättas till den maskinkod som maskinen är konstruerad att direkt förstå. Programmering direkt i maskinkod förekommer praktiskt taget inte alls eftersom det är för arbetskrävande. Olika typer av maskiner har helt olika uppsättningar instruktioner i sin maskinkod. Begrepp förknippade med programmering är bland annat Slinga (programmering) och arrayer.

Olika slags programmering


Programmering kan ske på olika abstraktionsnivåer. Närmast hårdvaran, förutom maskinkod, ligger ''assemblerprogrammering'' där man använder ett assemblerspråk. Ett sådant språk har i det närmaste en direktöversättning till maskinkod, det vill säga de instruktioner man skriver motsvaras direkt av instruktioner i maskinkod, men använder en för människan mer läsbar form än maskinskodens ettor och nollor. Till exempel kan "SR 1,2" betyda "Subtrahera innehållet i register nummer 1 med innehållet i register nr 2". Assemblerspråket, som oftast också tillåter makro (datateknik)-instruktioner, måste översättas till maskinkod med hjälp av ett speciellt program: en assembler eller något liknande.
På nästa nivå kommer allmänna programspråk (engelska: ''general purpose computer languages'') som till exempel C (programspråk), Pascal (programspråk) och Java (programspråk). I ett sådant språk motsvarar en ''sats'' eller instruktion normalt många instruktioner i maskinspråket. Till exempel kan satsen "saldo = tidigaresaldo - uttag;" motsvara maskininstruktioner för att hämta data från minnet till register, subtrahera innehållet i register och skriva tillbaka resultatet till minnet. Ett sådant program översätts, ''kompileras'', till maskinkod av en kompilator eller ''interpreteras'' av en programtolk. Ofta skiljer man också här mellan ''maskinnära språk'' som C och ''högnivåspråk'' där en större del av funktionaliteten beskrivs abstrakt. Högnivåspråk kan också användas som term för språk med högre abstraktionsnivå än assembler.
Ytterligera en abstraktionsnivå uppnås när man inte längre direkt beskriver ''hur'' något ska utföras utan snarare ''vad'' som ska utföras. Detta förutsätter att man begränsat problemområdet på något sätt så att tolkaren eller kompilatorn kan använda färdiga dellösningar som sätts ihop till en totallösning för det aktuella problemet. Exempel på sådana språk är RPG (programspråk) för rapportgenerering. Också allmänna programspråk kan vara konstruerade för en viss uppgift, såsom PostScript för sidbeskrivning eller R (programspråk) för statistiska problem.
Andra indelningar är de i språk som skall programtolk eller kompilator och enligt programmeringsparadigm (Funktionell programmering, Proceduriell programmering, objektorienterad programmering eller liknande).
Programmering kan också delas in efter ''vad'' programmet utför. Närmast hårdvaran kommer här styrning av hårdvarukomponenter genom mikroprogrammering, till exempel BIOS i en persondator eller drivrutiner för olika utrustningar. Nästa nivå är operativsystemet som fördelar och administrerar datorns resurser och gör datorn allmänt tillgänglig för människan genom ett användargränssnitt. Slutligen kommer nivån med alla olika användarprogram som ordbehandlare, webbläsare och datorspel. De första typerna av programmering görs av hårdvaruleverantörer, men operativsystem programmeras numera också av fristående programvaruleverantörer, som Microsoft, Apple Computer, Sun Microsystems, eller i distribuerade frivilligprojekt med öppen källkod.
Ibland använder man benämningen programvara (även ”mjukvara”) för en samling program och deras tillhörande data.

Teorier om programmering


Sedan programmeringens barndom på 1950- och 60-talet har många olika idéer och läror om programmering och hur man bäst organiserar och strukturerar framför allt stora program framförts. Parallellt med detta har hela tiden nya programspråk konstruerats för att ge stöd för dessa olika programmeringsparadigmer. De problem med programmering som man försökt lösa har bland annat varit:
Stora program är svåra att förstå och överblicka.
Program som ändrats många gånger blir svårare och svårare att överblicka och förstå.
Ändringar i ett program får ibland följder som man inte förutsett eller önskat.
För att ändra en funktion i ett existerande program måste man ibland göra ändringar på många ställen i koden, trots att förändringen man vill göra kan tyckas trivial.
Programmering kan ta lång tid. Tillgängliga resurser räcker inte till.
Program gjorda av en person kan vara svåra att förstå för en annan person, eller till och med samma person, en viss tid efteråt.
"Hur många fel man än rättar i ett program, så finns det alltid ytterligare fel kvar som man inte upptäckt."

Strukturerad programmering


1968 skrev Edsger Dijkstra en klassisk artikel ''Go to statement considered harmful'' som blev början till det som kom att kallas strukturerad programmering. Dijkstra hävdade att ett oreglerat användande av hopp-satser i ett program ledde till oöverblickbara och ohanterliga program. Resultatet blev lätt vad man brukade kalla spaghettiprogrammering med hopp fram och tillbaka och fel som var svåra att spåra. Lösningen var att endast använda ''strukturerade'' satser som if-then-else och do-while istället för explicita hoppsatser. Man visade också att det alltid går att omforma ett ostrukturerat program till ett strukturerat program med samma funktion. Dessa idéer är numera allmänt accepterade och de flesta moderna programspråk saknar till och med explicita hoppsatser. Man kan nog säga de problem som strukturerad programmering försökte lösa mycket hängde ihop med de tidiga programspråken som Fortran och COBOL och de möjligheter till spagettikodning som fanns i dessa.

Funktionell programmering


Många idéer uppstod också om på vilket sätt stora program skulle delas upp i mindre bitar, ''modulariseras'', och hur dessa delar skulle tillåtas påverka varandra. En ståndpunkt representeras av funktionell programmering där bitarna, ''funktionerna'', inte kan påverka andra bitar över huvud taget. Många språk räknas dock som funktionella trots att de inte har denna egenskap. Funktionell programmering bygger på en matematisk grund, lambdakalkyl, vilket kan leda till ökade möjligheter till automatisk analys av funktionella program, till exempel i syfte att bevisa att programmet har en viss egenskap eller att en viss optimering är giltig.

Objektorienterad programmering


''Huvudartikel: Objektorienterad programmering''
Andra tidiga idéer för modularisering av program handlade om att dela in koden efter de ''begrepp'' eller data som programmet hanterade. För vissa typer av problem är detta en mycket naturlig och intuitiv indelningsgrund. Ska man till exempel göra ett program för en bank är det naturligt att det finns en modul för ''konto'' och en för ''kontoinnehavare'' och så vidare. När dessa idéer kopplades till idéer om att information i en modul skulle ''Inkapsling (Information Hiding)'' eller döljas i så stor utsträckning som möjligt för de andra modulerna så fick man effekten att förändringar av programmet ofta kunde begränsas till enstaka moduler och mindre ofta fick förändringarna oförutsedda effekter i andra delar av programmet.
På 1980-talet tillkom idén att begreppen bakom modulerna inte var oberoende av varandra utan kunde ses som förfiningar eller specialiseringar av ett grundbegrepp i olika nivåer så att man fick en hierarki av relaterade ''objekt'' där egenskaper kunde ''Arv (programmering)'' från överordnat till underordnat objekt. Exempelvis kunde ett ''bankkonto'' förfinas i ''sparkonto'' och ''kreditkonto'' med något olika egenskaper. De allra första ursprungen till denna objektorienterad programmering hade kommit redan i slutet på 1960-talet med språket Simula 67 men det var först med programspråket Smalltalk från Xerox omkring 1980 och C++ i slutet av 1980-talet som idéerna fick större spridning. Idéerna bakom objektorienterad programmering har, i likhet med den tidigare strukturerade programmeringen, fått en mycket stor acceptans och stöd för denna paradigm finns i en eller annan form i de flesta av de nyare programspråken. Fördelar som brukar framhållas är att funktioner som är gemensamma för många olika slags objekt/begrepp bara behöver kodas en gång och kan återanvändas av alla de objekt som behöver dem. Endast de funktioner som verkligen är olika mellan olika underordnade objekt behöver programmeras om. För att skilja mellan objektorienterad programmering och det "gamla" sättet att programmera myntades begreppet procedurell programmering för det traditionella sättet. En omdebatterad fråga har varit om multipelt arv är nödvändigt eller inte. Med detta menas att ett begrepp ibland kan ses som en specialisering av flera olika överordnade begrepp. Till exempel kan objektet ''Lejon'' betraktas både som ett ''däggdjur'' och som ett ''rovdjur''. Multipelt arv innebär vissa komplikationer som av vissa anses vara allvarligare än de fördelar som möjligheten ger.
Starkt knutet till objektorientering är också de idéer om designmönster som utvecklades under senare delen av 1990-talet, med bland annat den epokgörande boken ''Design Patterns (bok)'' av Erich Gamma, Richard Helm, Ralph Johnson och John Vlissides från 1995.

Logikprogrammering


Ett annat spår inom programmering är logikprogrammering. Här ligger tyngdpunkten på att samla ''fakta'' och ''regler''. Genom deduktion eller induktion kan sedan olika resultat automatiskt härledas. Logikprogrammering är nära besläktad med ''Artificiell intelligens'' (Artificiell intelligens). Det mest kända programspråket för logikprogrammering är Prolog (programmeringsspråk).

Historia


Fil:Ada lovelace.jpg
Äran som den första programmeraren brukar tilldelas Ada Lovelace, dotter till Lord Byron. Hon hjälpte Charles Babbage i dennes arbete med den analytiska maskinen som brukar betraktas som det första exemplet på en dator, trots att den aldrig blev färdigställd. Programspråket Ada (programspråk) är uppkallat efter henne.

Exempel


Följande är ett exempel på hur en hemsida beskriven med HTML använder JavaScript för att skriva ut "Klockan är nu hh:mm:ss":
<source lang="html4strict">
<html> <head> <title>Exempel - JavaScript</title> </head> <body> <script type="text/javascript"> var tiden = new Date(); // Ger aktuell tidsinformation var timme = tiden.getHours(); // Ger timmen från 0 till 23 var minut = tiden.getMinutes(); // Ger minuten från 0 till 59 var sekund = tiden.getSeconds(); // Ger sekunden 0 till 59 if (timme < 10) {timme = "0" + timme}; // Gör h till hh if (minut < 10) {minut = "0" + minut}; // Gör m till mm if (sekund < 10) {sekund = "0" + sekund}; // Gör s till ss document.write("Klockan är nu " + timme + ":" + minut + ":" + sekund); // skriv ut tiden </script> </body>
</html>
</source>
Ett konsolapplikationsexempel i C++ för Windows. Skriver som ovan ut "Klockan är nu hh:mm:ss" och inväntar en knapptryckning före avslut.
<source lang="cpp">
#include <iostream>
#include <windows.h>
using namespace std;
int main()
{ SYSTEMTIME tiden; GetLocalTime(&tiden); int timme = tiden.wHour; int minut = tiden.wMinute; int sekund = tiden.wSecond; cout << "Klockan är nu "; if (timme < 10) { cout << "0"; } cout << timme << ":"; if (minut < 10) { cout << "0"; } cout << minut << ":"; if (sekund < 10) { cout << "0"; } cout << sekund << endl; cin.get(); //Väntar på inmatning från användaren så att programmet inte stängs ner direkt när det körs return 0;
}
</source>
Liknande program i C, (ger utskrift i format "Dagnamn Månad Dagtal Timme:Minut:Sekund Årtal") och inväntar nyradstecken eller annan signal (Ctrl-C etc).
<source lang="C">
#include <stdio.h>
#include <time.h>
int main(void)
{ time_t t; time(&t); puts(ctime(&t)); getchar(); return 0;
}
</source>

Se även


Programspråk
Programvarutestning
Programvaruutveckling

Externa länkar


http://portal.acm.org/citation.cfm?id=362929.362947&coll=portal&dl=ACM&CFID=85169494&CFTOKEN=50537306 Go to statement considered harmful, Dijkstras berömda artikel
http://www.cse.chalmers.se/~rjmh/Papers/whyfp.html Why Functional Programming Matters
http://www.objectfaq.com/oofaq2/ Object-orienterad programmerings FAQ
http://joel.reddit.com Länksamling om programmering och systemutveckling - Joel.reddit
Kategori:Programmering
af:Rekenaarprogrammering
ar:برمجة
an:Programación
ast:Programación
bn:কম্পিউটার প্রোগ্রামিং
be-x-old:Кампутарнае праграмаваньне
bg:Програмиране
bs:Programiranje
ca:Programació d'ordinadors
cs:Programování
da:Programmering
de:Programmierung
et:Programmeerimine
el:Προγραμματισμός
en:Computer programming
es:Programación
eu:Programazio
fa:برنامه‌نویسی
fr:Programmation informatique
gl:Programación
ko:컴퓨터 프로그래밍
hi:क्रमानुदेशन
hr:Računalno programiranje
id:Pemrograman
it:Programmazione (informatica)
he:תכנות מחשבים
kk:Бағдарламалау
lv:Programmēšana
lt:Programavimas
jbo:sampla
hu:Számítógép-programozás
ml:കമ്പ്യൂട്ടർ പ്രോഗ്രാമിങ്ങ്
arz:برمجه
ms:Pengaturcaraan
mn:Програмчлал
nl:Programmeren (computer)
ja:プログラミング (コンピュータ)
no:Programmering
nn:Programmering
mhr:Программлымаш
km:កុំព្យូទ័រផ្រូក្រាមមីង(Computer programming)
pl:Programowanie komputerów
pt:Programação de computadores
ro:Programare
ru:Программирование
sq:Programimi kompjuterik
simple:Computer programming
sk:Programovanie
sl:Računalniško programiranje
sr:Програмирање
sh:Programiranje
fi:Ohjelmointi
ta:கணினி நிரலாக்கம்
th:การเขียนโปรแกรมคอมพิวเตอร์
tr:Programlama
tk:Programmirleme
bug:ᨅᨔ ᨄᨛᨑᨚᨁᨛᨑᨆᨗ
uk:Програмування
ur:شمارندی برمجہ
vi:Lập trình máy tính
yi:קאמפיוטער פראגראמירן
zh:程序设计

Adam Lewenhaupt

Bild:Adam Ludvig Carl Lewenhaupt - from Svenskt Porträttgalleri II.png
Adam Ludvig Carl Lewenhaupt (1861-1944) var en svensk greve, hovman och riksheraldiker.
Han var son till överstekammarherren greve Adam Lewenhaupt och grevinnan Charlotte Gyldenstolpe.
Han avlade kansliexamen i Lund 188, blev e.o. amanuens i riksarkivet 1888, kammarherre hos änkehertiginnan Thérèse av Dalarne 1895, riddarhusgenealog 1905-1908, riksheraldiker 1903-21, amanuensa i riksarkiver 1904, introduktör för främmande sändebud 1905-28, hovmarskalk 1916, överstekammarherre 1928, 1:e arkivarie i riksarkivet över stat 1917,. han var medlem av den utomordentliga ambassaden till dresden, Konstantinopel och Bukarest 1908, generalstormästare i Stora Amaranterorden 1916-44, stormästare i Timmermansorden 1928, kommendator för Johanniterorden i Sverige 1941-44,,m, filosofie hedersdoktor vid Stockholms högskola 1936. Han var utgivare av Sveriges Ridderskap och Adels kalender 1905-18.
Han arbetade bland annat för att få bort fördomen att heraldik och bruk av vapensköldar bara var för frälse. Efter hans utgivna publikationer 1927 ökade bruket av borgerliga heraldiska vapen, för att skjuta fart på allvar under sent 1900-tal.

Designer av vapensköldar


Adam Lewenhaupt, som ofta skämtade, var tidigt engagerad när stadsvapnet för Lidingö kommun skulle fastställas när man övergick från köping 1926 och låg bakom förslaget med ett vikingaskepp som till slut gick segrande ur den långa diskussionen. Han skrev en lång artikel i Lidingö Tidning där han lade ut texten och skämtade om de dittills inkomna förslagen, samtidigt som han lade fram en rad egna förslag innan Vikingaskeppet dök upp vid horisonten på sin färd från Saltsjöbaden som hade förkastat vikingaskeppet som vapen och därför hade blivit ledigt. Det Banérska vapnet hade varit nära till hands, ansåg han, eftersom Banérs på Djursholms slott hade styrt över Lidingö i nära 300 år fram till 1774 men som övertagits av Djursholm.
:''"Men om det hade legat någon sanning i den gamla anekdoten att en medlem av ätten Banér hade bytt bort Lidingö mot ett koppel hundar så vore det pietetsfullt att pryda vapnet med en hund; speciellt den ras som på heraldiskt språk benämns braque. Då detta emellertid kunde giva anledning till oförsynta och vid ett så förnämligt stadssamhälle som Lidingö, fullkomligt omotiverade vitsar, må denna förflugna tanke genast förflyktigas".''
Ett annat förslag som han framförde, kanske också mer på skämt, var ett vapen med maträtten lidingölake med ärtor eller strömming som fiskades i stora mängder utanför Lidingö.
:''"Den som älskar laken kan se sig mätt på vapnet och tanken på denna. Den som föredrar strömming kan också bli tillfredsställd, men kanske tycker det är för lite med en enda. Jag är i så fall oförhindrad att servera tre, men ej mer. Vill man sedan hugfästa ärtorna är det helt enkelt att beströ fältet'' (på vapenskölden) ''med små gyllene kulor. Den heraldiska kulinaristiken har gott om figuralt talat, smältbara ingredienser."''
Det blev till slut ett vikingaskepp i stadsvapnet som segrade.

Bibliografi


Se "Översikt av Adam Lewenhaupts tryckta skrifter", ''Personhistorisk tidskrift'' 43 (1944-45), sidorna 124-127
Kategori:Personer i Sverige under 1800-talet
Kategori:Personer i Sverige under 1900-talet
Kategori:Svenska heraldiker
Kategori:Svenska grevar
Kategori:Födda 1861
Kategori:Avlidna 1944
Kategori:Män
de:Adam Lewenhaupt

Riksheraldiker

Riksheraldikerämbetet

Konungen

Konungen kan syfta på
en synonym till "kungen", ofta använd i mer formella sammanhang, även som synonym till Kunglig Majestät, det vill säga kungen som ämbete snarare än som person
en dikt i verket Fänrik Ståls sägner

Blasonering


Blasonering är inom heraldik en beskrivning av ett heraldiskt vapen i text, så att man enbart med hjälp av denna beskrivning kan framställa en korrekt avbildning av vapnet. Syftet med att ha en sådan textbeskrivning är dels att lättare kunna jämföra olika vapen, dels att innehållet får ett visst oberoende av det konstnärliga utförandet.
När man fastställer ett vapen, så är det blasoneringen man fastställer, inte bilden (till skillnad från till exempel moderna varumärken, som alltid registreras med ett visst utseende). Därför kan man se ett och samma vapen i något olika utföranden på olika ställen, men det är ändå att betrakta som samma vapen.
Blasonering används också som ett verb, att blasonera ett vapen är alltså att beskriva det på detta sätt.

Termer


Fil:Boxholm vapen.svgs kommunvapen.]]
Inom blasonering förekommer ett stort antal specialtermer för att beskriva ett vapen. Termerna är olika på olika språk, och även de heraldiska reglerna varierar från land till land. I några få fall är de heraldiska reglerna så olika, att en heraldisk term på ett språk inte kan direktöversättas till någon motsvarande term på ett visst annat språk.
När man beskriver hur de olika bilderna förhåller sig till varandra behövs beteckningar för de olika riktningarna. Sköldens nedre del (ungefär den nedre tredjedelen av skölden) kallas stam, och den övre kallas ginstam eller chef (ungefär den övre tredjedelen av skölden). heraldisk höger och heraldisk vänster betecknas som vanligt eller med de latinska namnen ''dexter'' och ''sinister'', men riktningarna är omvända eftersom man förutsätter att beskrivaren håller vapnet framför sig. Sköldens högra del kallas post (ungefär den högra tredjedelen av skölden).
Skölden kan indelas i ett antal fält där nummer ett är längst upp till heraldiskt höger
(vänster för betraktaren). Som exempel blasoneras Boxholms kommunvapen på följande sätt: Sköld: kvadrerad: 1 och 4 i fält av guld en halv upprest, röd bock med blå beväring; 2 och 3 i rött fält ett järnmärke av guld.

Tinkturer


Fil:Tinkturer.gifer]]
Tinktur är en beteckning på den färg en viss del av vapnet har. Tinkturer indelas i ''metaller'' (guld och silver) och ''färger'' (rött, blått, svart, grönt och purpur; i vissa länder används även ytterligare en eller annan färg). I tryck återges guld som gult, och silver som vitt.
Förutom färger och metaller finns ''pälsverk'', främst hermelin och gråverk. I vissa vapen framställs en allmän bild i ''naturlig färg'', vilket innebär att till exempel en människa är hudfärgad. Detta är något man försöker undvika i moderna vapen men finns i många vapen fastställda under 1700- och 1800-talen.
En av heraldikens huvudregler lyder att man inte får placera en färg på en färg, eller en metall på en metall. Detta kallas ''tinkturregeln''. Pälsverk och naturlig färg omfattas inte av denna regel. Tinkturregeln gäller dock bara när en bild läggs på ett fält eller en annan bild, inte när två befintliga vapen kombineras som två fält i samma sköld. Undantag måste naturligtvis också göras vid möte av tre tinkturer, till exempel när ett djur har beväring (heraldik) i särskild tinktur.

Skuror


Skuror kallas de linjer som man använder för att geometriskt indela en vapenskölds yta, och de betecknas olika beroende på vilken riktning skuran har. De olika delarna kallas sköldens ''fält''. Skuran i sig kan vara utformad på olika sätt, till exempel som vågskura eller sågtandsskura. Om inget annat anges i blasoneringen är skuran rak.
Fil:Västergötland vapen.svg har ginstyckad sköld och ett lejon i motsatta tinkturer]]

Bilder


Bilder är de symboler som kan finnas i vapnet. Dessa indelas i häroldsbilder, som är enkla, geometriska indelningar av skölden/fältet genom skuror, samt allmänna bilder, exempelvis djur, verktyg, vapen, blommor etc. Fantasirikedomen här är mycket stor bland de allmänna bilderna. En bild eller grupp av likadana bilder placeras antingen helt och hållet i ett av sköldens fält, eller mitt över en av delningslinjerna. I det senare fallet bör bilden dock följa tinkturregeln i båda fälten. För att uppnå detta om det ena fältet är en färg och det andra en metall kan man dela även bilden med samma sorts delningslinje som avskiljer fälten, så att det ena fältets färg blir bildens färg i det andra och vice versa. Denna metod kallas att bilden är i ''motsatta tinkturer''.
En eller flera bilder kan också placeras på en annan bild. Bilden som utgör bakgrund är vanligen en häroldsbild, eftersom vapnet annars blir alltför komplext.

Exempel


Fil:Coat of Arms of Sweden.svg
Sveriges stora riksvapnet blasoneras så här i lagen om Sveriges riksvapen:
:Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen. Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga och röda klor.
:Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
:Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimerordens insignier.
:Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
:Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.

Se även


Heraldik
Vapen (heraldik)
Kategori:Heraldik
ca:Blasonament
cs:Blason
da:Blasonering
de:Blasonierung
en:Blazon
es:Blasonamiento
it:Blasonatura
he:בלאזון
lt:Blazonavimas (heraldika)
hu:Címerleírás
mk:Блазонирање
ja:紋章記述
no:Blasonering
nds:Blasonerung
pl:Blazonowanie
ru:Геральдический язык
sk:Blazón
fi:Heraldinen selitys
th:นิยามของตรา

Sophie Piper

Fil:Porträtt föreställande Sophie Piper, målning av Carl Fredrik von Breda.jpg]]
Eva ''Sophie'' von Fersen (gift Piper), född den 30 mars 1757, död den 11 februari 1816, var en svensk grevinna och hovdam. Hon var dotter till Axel von Fersen d.ä. och Hedvig Catharina De la Gardie och syster till Axel von Fersen d.y. Gift 1777 med kammarherre greve Adolf Ludvig Piper och sonhustru till Carl Fredrik Piper. Hon är främst känd för sitt kärleksliv, för sin vänskap med Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp, som dedicerade sina berömda dagboskanteckningar till henne, och för att hon liksom sin bror anklagades för att vara inblandad i tronföljaren Karl Augusts död.

Biografi


Sophie von Fersen beskrivs som vacker och älskvärd. Hertig Fredrik Adolf anhöll 1774 om hennes hand, men hennes far avböjde — möjligen mot sin dotters vilja. Ett senare framkommet förslag om enlevering avstyrdes av hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta. Sophie von Fersen ingick 1777 äktenskap med dåvarande kammarherren greve Adolf Ludvig Piper (född 1750, död 1795), fideikommissarie till Ängsö slott.
Historien om Sophie von Fersen och Fredrik Adolf återges i detalj av Hedvig Elisabeth Charlotta. Fredrik Adolf hade blivit förälskad i henne och friade till henne privat. Hon anförtrodde sig till Hedvig Elisabeth Charlotta, som sade att hon välkomnade henne som sin svägerska men rådde henne att rådgöra med sin far. När Fredrik Adolf i januari 1774 framförde sitt förslag till hennes far, avböjde han det med motivationen att det var rangmässigt olämpligt och sade att han avstod från äran för kungahusets skull. Fadern hade då redan arrangerat en förlovning med Piper, eftersom denne var rik och familjerna var vänner. Fredrik Adolf skickades sedan till Skåne på officiellt uppdrag med sin bror Karl och svägerska. Lovisa Ulrika och Gustav III, som båda var emot äktenskapet och trodde att Sophie von Fersens var för det, föreslog då att Sophie von Fersen skulle utnämnas till statsfru hos drottningen eller änkedrottningen. Axel von Fersen d.ä. anger : "Men såväl konungens som hans moders verkliga avsikt var att indraga min familj i hovcirkeln, att missbruka min dotters ungdom och oerfarenhet, om det låte sig göra, och förleda henne att bli hertigens mätress".<ref name="ReferenceA"></ref> Fadern avslog därför erbjudandet. Fredrik Adolf ska dock inte ha varit medveten om dessa planer utan uppriktigt förälskad. När förälskelsen inte hade gått över på två år, gjorde han en överenskommelse med sin bror Karl om att enlevera henne. Planen var att bortföra Sophie von Fersen från en bal hos Hedvig Elisabet Charlotta och föra henne till Tullgarn, där paret genast skulle vigas av en väntande präst innan någon han förhindra saken. Fredrik Adolfs egen familj hade inte uttryckligt förbjudit giftermålet, och utverkat tillstånd på att Sophie von Fersen fick titeln svensk riksgrevinna. Sophie von Fersen begärde betänketid och beslöt efter att ha rådgjort med Hedvig Elisabet Charlotta att avböja förslaget. Hon gav Fredrik Adolf sitt beslut på en maskerad i närvaro av Hedvig Elisabet Charlotta, "med av rörelse darrande stämma". Fredrik Adolf försökte övertala henne och hade nästan lyckats, då Sophie bad Hedvig Elisabet Charlotta att föra henne in i ett sidorum för att hon inte skulle ge efter. Hon gick sedan med på att eklatera sin förlovning med Piper, trots att hon inte älskade honom. Fredrik Adolf reste efter hennes bröllop till Italien, en resa som hade blivit lovad honom om han avstod från äktenskapet.
År 1786 blev Sophie Fersen hovmästarinna hos hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta av Södermanland, till vilken hon hela livet stod i ett förtroendefullt förhållande. Hertiginnan kallar henne i sin dagbok, avfattad i form av brev till henne, den enda vän hon någonsin ägt, och skrev 1816 en biografi över henne.
Sophie Fersen hade från omkring 1790-91 ett förhållande med baron Evert Taube (1737-1799)<ref></ref> och efter att hon 1795 blivit änka följde hon honom på hans resa till Tyskland 1798-1799, där han avled i Karlsbad.
Hon övertog 1801 ledningen av sin bror riksmarskalken Axel von Fersens hushåll i bl a Fersenska palatset. Sophie och Axel stod varandra mycket nära.

Fersenska mordet


Mordet eller lynchningen hade sin grund i, att sedan Gustav IV Adolf 1809 avsatts vid en militär statskupp, gick tronföljden till hans farbror, hertig Karl — Gustav III bror. Karl XIII var slagrörd och barnlös. En tronarvinge måste skaffas. Han adopterar en dansk prins Karl August, som blev omtyckt bland folket. Då kronprinsen vid en inspektion på Kvidinge hed i Skåne plötsligt faller död ur sadeln, spreds ryktet att han var giftmördad av syskonen Fersen som var kända gustavianerna. När kronprinsens liktåg når Stockholm möter, enligt dåtidens protokoll, riksmarskalken liktåget utanför staden för att ledsaga processionen till slottet. Brodern, Axel von Fersen var riksmarskalk. Av vänner har han blivit varnad för att delta. Den 20 juni 1810 föll hennes bror Axel offer för massans våld i en regelrätt lynchning, det s.k. Fersenska mordet.

Flykten


Rykten sa att Sophie Fersen skulle få dela hans öde. För att undgå detta flydde hon samma natt från Stockholm förklädd till piga, i en öppen båt under storm och regn och fick följande morgon tak över huvudet, på Rydboholms slott. Med kungens, Karl XIII:s, tillstånd erhöll hon dagen därpå en säkrare fristad på Vaxholms fästning, där hon stannade till november månad. Under tiden undersöktes av en "melerad krigsrätt", på hennes egen begäran, hennes eventuella inblandning i Karl Augusts död. Ingenting visade sig stödja de misstankar som framkastats.

Breven


Under de dagar, då den 53-åriga grevinnan var som mest utsatt för farorna och förtalet, mottog hon två giftermålsanbud; det ena av Georg Carl von Döbeln, vilket föranledde en livlig brevväxling mellan honom och henne hösten 1810. Sedan hon lämnat Vaxholm, var hon bosatt på Löfstad slott i Östergötland. För sin skarpa tunga och sin maktlystnad var hon i allmänhet fruktad, men hennes trofasta vänskap för hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta, tydligt dokumenterad ur dennas brev till henne, ger en annan och djupare bild av Piper. Om dessa brev se L. Wahlström, "Gustavianska studier" (1914).

Barn


Axel Adolf Piper 1778-1827 (49), gift med Magdalena Maria Augusta Armfelt 1786-1845 (59)
Carl Fredrik Piper 1785-1859 (74), gift med Emilie Fredrike Aurora De Geer 1782-1828 (46)
Charlotta Christina Piper 1783-1798 (15)
Sophie Ulrika Piper 1779-1848 (69), (gift Cederström)

Se även


Fersenska mordet

Referenser


Noter

Källor

Externa länkar


http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=15287 Eva Sophie von Fersen (g. Piper) i Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.)
Kategori:Födda 1757
Kategori:Personer under gustavianska tiden
Kategori:Kvinnor
Kategori:Svenska hovdamer
Kategori:Avlidna 1816
Kategori:Svenska hovmästarinnor
Kategori:Svenska grevinnor
Kategori:Bureätten
br:Sophie von Fersen
de:Sophie Piper
en:Sophie Piper
fr:Sophie Piper
it:Sophie von Fersen

Adolf Ludvig Piper

Adolf Ludvig Piper (släkt), född 10 januari 1750, död 17 maj 1795, var en svensk greve och hovman.

Biografi


Adolf Ludvig Piper var yngsta barnet till greve Carl Fredrik Piper (1700-1770) och grevinnan Ulrika Christina Mörner af Morlanda. Han studerade först vid Lunds universitet, och blev sedan extra ordinarie kanslist vid Kungliga Kansliet. Vid hovet steg han i graderna till kanslijunkare, hovjunkare, kammarherre och sedan handsekreterare hos Gustav III och Sofia Magdalena. I enlighet med farmoderns Christina Törnflychts testamente ärvde han 1770 fideikommisset Ängsö slott, som ätten ägt sedan 1710. Han bevistade riksdagen i Gävle.
År 1777 gifte han sig i ett arrangerat äktenskap med 20-årige Eva Sophie von Fersen. Äktenskapet, som har beskrivits som mindre lyckligt, resulterade i fyra barn. Sophie hade ett, som synes, öppet utomäktenskapligt förhållande med Evert Vilhelm Taube, vars förmögenhet hon senare ärvde. Adolf Ludvig Piper dog 1795.

Barn


Axel Adolf (1778-1827), kammarherre, gift med friherrinnan Magdalena Armfelt
Sophie Ulrica (1779-1848), gift med friherre Erik Anders Cederström
Charlotta Christina (1783-1798), ogift
Carl Fredrik Piper (1785-1859) (1785-1859)

Källor


Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor
Kategori:Personer under gustavianska tiden
Kategori:Födda 1750
Kategori:Avlidna 1795
Kategori:Män
Kategori:Bureätten
Kategori:Ridderskapet och adelns riksdagsledamöter

Sophie Fersen

#OMDIRIGERING Sophie Piper

Carl Fredrik Piper (1700–1770)

Fil:Carl Fredrik Piper attributed to Pasch.jpg]]
Carl Fredrik Piper (släkt), född 1700, död 1770, var en svensk greve, och ämbetman..

Biografi


Carl Fredrik Piper var son till Carl Piper (1647–1716) och Christina Törnflycht (1673–1752). Han blev vid tio års ålder student vid Uppsala universitet och nio år senare kammarherre hos drottning Ulrika Eleonora. 1727 blev han anställd vid Josias Cederhielms ambassad vid ryska hovet, blev 1733 kammarråd, 1742 hovkanslär, samt 1747 president av Kammarkollegium.
Vid faderns död 1716 ärvde han alla de Piperska godsen i Skåne, men var på 1720–1740-talen främst bosatt på sina gårdar i Stockholm, Piperska muren och Petersenska huset, därefter på Ängsö slott i Västmanland. Han hem i Stockholm blev tillhåll för tidens intellektuella elit, och Piper var stormästare i Awazu- eller Wallassis-orden, där han till sekreterare hade Olof von Dalin, som vid sitt inträde var ordens enda ofrälse ledamot. Bland andra framtående ledamöter märktes Carl Gustaf Tessin, Adolf Mörner, Gustaf Bonde (1698-1772), Johan Christoffer von Düring, Gustaf Fredrik von Rosen (1688–1769), Claes Ekeblad d.y., Charles Emil Lewenhaupt d.ä., med flera.
Piper invaldes 1748 som ledamot nummer 112 av Kungliga Vetenskapsakademien och var president i Kammarkollegium 1747-1756.
Han var gift med grevinnan Ulrika Christina Mörner af Morlanda (1709–1778), <br>
Deras barn:
Ulrika Fredrika (1732-1791), gift Otto Wilhelm Mörner af Morlanda (1733–1791)
Stina Piper (1734-1800), gift 1:a med Erik Brahe (1722–1756) greve, lantmarskalk, överste, gift 2:a med Ulric Scheffer (1716–1799), greve, generallöjtnant, kanslipresident, riksråd, ambassadör
Carl Gustaf (1754–1809), överkammarherre, gift med Hedvig Catharina Ekeblad (1746–1812)
Fredrik Thure, fänrik, ogift
Adolf Ludvig Piper (1750–1795), greve, kammarherre, gift med Sophie Piper (1757–1816)

Källor


Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor
Kategori:Svenska grevar
Kategori:LVA
Kategori:Födda 1700
Kategori:Avlidna 1770
Kategori:Män
Kategori:Presidenter i Kammarkollegium
Kategori:Bureätten
pl:Carl Fredrik Piper

Christina Törnflycht

#OMDIRIGERING Christina Piper

Evert Wilhelm Taube

#OMDIRIGERING Evert Taube (1737–1799)

Bratt (ätt)

Bratt är en svensk ätt som enligt traditionen är av norskt adligt ursprung.
Enligt ständigt utforskade traditioner ska flera släkter Bratt i Värmland ha gemensamt ursprung i Nils Brath som enligt traditionen skulle ha varit bördig från Norge där han skulle ha varit adlig, och som år 1469 adlades i Sverige av kung Karl Knutsson (Bonde). En ättegren introducerades sedermera med namnet Bratt af Höglunda och en annan von Bratt. <br />
Ätten von Bratt anses tillhöra Bratt från Mariestad och kopplingen till de andra Brattsläkterna är inte utredd.
Till samma ätt antas släkten Bratt från Brattfors tillhöra, som dock inte finns uppförda i Riddarhusets matriklar, samt ett flertal andra släkter.
¨

Källor


Svenskt biografiskt lexikon, Stockholm 1926
Kategori:Medeltida svenska ätter

Studentsången


Studentsången är en sång med text av Herman Sätherberg och musik av Prins Gustaf av Sverige och Norge. Sången är komponerad för manskör och tillägnades Allmänna Sången som sjöng den för första gången på sin vårkonsert den 18 mars Musikåret 1852.
Prins Gustaf som lärt känna Sätherberg i studentlivet i Uppsala under 1840-talet gav denne i uppgift att skriva text till en melodi som han komponerat och den 31 oktober 1851 var kompositionen klar och prinsen sände sången till director musices J.A. Josephson i Uppsala. I Prins Gustafs original har sången titeln "Studentsång" och föredragsbeteckningen "Marcia", men i Ivar Hedenblads Studentsången (sångsamling) har den fått titeln "Marsch". I Prins Gustafs noter inleds texten med orden "Sjungom studentens lyckliga dag", men i Hedenblad står det "Sjung om studentens lyckliga dag". Musikforskaren Folke Bohlin har utrett de olika versionerna av texten.
Sången sjungs av akademiska manskörer i hela Norden och även transkriberad för blandad kör. Som unison sång används den främst vid "studenten".

Inspelningar


En tidig inspelning gjordes av Oscar Bergström Musikåret 1904.

Parodier och andra referenser i populärkultur


Studentsången har parodi av bland andra Povel Ramel med inledningstexten ''"Sjung om fru Svenssons lyckliga karl, låt honom plöja i ungdomens fåror"''. Musikåret 1980 släppte Magnus Uggla musikalbum "Den ljusnande framtid är vår".

Källor


Fotnoter


Kategori:Marscher
Kategori:Studentsånger
Kategori:Svenska sånger
Kategori:Sånger 1851
Kategori:Sånger för manskör

Carl von Arenstorff

Carl von Arenstorff, född 1625, död 10 december 1676, tysk militär i svensk och dansk tjänst. Bror till Friedrich von Arenstorff.
Carl von Arenstorff föddes i Mecklenburg och deltog som svensk officer i trettioåriga kriget, och sedermera även i kriget mot Polen. I svensk tjänst steg han i graderna till generalmajor, men 1673 gick han i dansk tjänst, där han blev generallöjtnant och 1675 general vid kavalleriet och geheimeråd.
Han ledde tillsammans med kung Kristian V av Danmark de danska trupperna i slaget vid Lund 1676. Redan i inledningsskedet av slaget blev han dock sårad av en kula i armen och tvingades dra sig tillbaka. Trots amputation avled han i Köpenhamn av kallbrand. I den senare domen över hans bror framhävde Kristian V Carl von Arenstorffs förtjänster som en punkt som förmildrade hans beslut.

Källor


Svensk uppslagsbok, Lund 1929
Kategori:Tyska militärer
Kategori:Födda 1625
Kategori:Avlidna 1676
Kategori:Män
Kategori:Geheimeråd
da:Carl von Arenstorff
en:Carl von Arensdorff

Boken om bagar Bengtsson


Boken om bagar Bengtsson är en Sverige barnbok, skriven på vers, av författaren Lennart Hellsing, med illustrationer av Poul Ströyer
Boken handlar om bagaren Bengtsson som äger ett bageri med en anställd, Bullertina Bergis. Boken slutar med att bagar Bengtsson blir Sjukdom efter att ha suttit en hel kväll ''på sin högsta kokostopp'', blir sjuk och dör.

Se även


bergis
Kategori:Svenska barnböcker

Frans G. Bengtsson

Image:Frans G. Bengtsson.jpg
Frans Gunnar Bengtsson, född 4 oktober 1894 på Rössjöholms slott, död 19 december 1954 i Ribbingsfors i Gullspångs kommun, var en Sverige författare, lyriker och översättare. Bengtsson är mest känd för romanen ''Röde Orm'', som utspelar sig under vikingatiden och utgavs i två delar 1941 och 1945. Han ligger begraven på Amnehärads församling kyrkogård i Gullspång i Västergötland.

Mannen och verket


Fil:Bengtsson, Frans G med son ur VJ 1943.jpgs julutgåva 1943.]]
Bengtsson föddes på godset Rössjöholms slott i Tåssjö utanför Ängelholm, där hans far Sven Bengtsson arbetade som förvaltare. År 1920 tog Bengtsson filosofie kandidat-examen vid Lunds universitet och 1931 Fil lic-examen i litteraturhistoria med poetik, där hans inledning till den egenhändigt översatta ''Walden (essä)'' fungerade som licentiatavhandling. År 1939 gifte han sig med Gerda Fineman, som var sekreterare på det förlag som utgav Bengtssons verk. Bengtsson avled 1954 i Ribbingsfors i Gullspångs kommun.
Bengtsson började sin bana som poet och gav 1923 ut sin första diktsamling, ''Tärningkast'', som fick gott mottagande av kritikerna. Det gällde dock inte i samma grad hans nästa diktsamling, ''Legenden om Babel''. Han ägnade sig efter detta mer åt essäer. Hans omfattande historiska och litterära kunskaper bidrog tillsammans med hans utsökta stilistik till att göra såväl hans essäer som berättelser mycket läsvärda. Bengtsson har även genomfört en del minnesvärda översättningar, till exempel Henry David Thoreaus ''Walden (essä)'' och John Miltons ''Det förlorade paradiset''.
Till Bengtssons främsta verk hör ''Karl XII:s levnad'', och ''Röde Orm'', varav särskilt den senare ännu läses. I SVT:s program ''Röda rummet (TV-program)'' framröstades den år 1998 till 1900-talets tredje mest betydelsefulla svenska bok, efter Vilhelm Mobergs Utvandrarserien och Harry Martinsons ''Aniara''. En liknande och samtidig publikomröstning genom bibliotekens försorg placerade ''Röde Orm'' på sjunde plats bland århundradets svenska böcker.
Särskilt under sin studietid var Bengtsson schackentusiast, även om hans färdigheter enligt egen utsago inte skall ha varit de allra bästa.

Politisk hållning


Bengtsson var militärromantiker och hade antidemokratiska och rasistiska åsikter som kommer till uttryck i enstaka essäer. I ''Silversköldarna'' (essäer tryckta i tidskrifter, samlade och omtryckta 1931 när Bengtsson var 37) skriver han att Joseph Arthur Gobineau#Teoriers spekulationer om härskarraser besitter vackra drag av begriplighet och förnuft, och att dennes filosofi spottar
:"energiskt på sitt Europa på grund av det skådespel det med sin allförhärjande demokrati erbjuder av alltmer fullkomnad degeneration. Efter hand som det ädla blodet sinar eller alltför mycket utspädes, förfaller samhällets feodala struktur, som hållit en ungdomlig vitalitet vid makt i varje lem: statsorganismen skrumpnar samman medelmåttans och demokratins hydra kravlar nytert fram ur sin håla".
Å andra sidan vände han sig i dikten "I döendets tid", publicerad i Ord och Bild 1942, mot de totalitära regimerna som stred i andra världskriget och mot kriget generellt. Likaså är i ''Röde Orm'' från 1941 juden Salaman en sympatisk huvudperson, och Bengtsson framhåller den kulturella förfiningen hos de muslimska morerna i kontrast mot de mera råbarkade nordmännen. Han bidrog också till den brittiska propagandaskriften ''Det isolerade öriket'', menad att framhålla brittiska samhälleliga och kulturella förtjänster.
Ett norskt förlag under nya herrar under ockupationen ville ge ut ''Röde Orm'' "efter vissa strykningar och rättelser". Bengtsson svarade i ett brev till förläggaren Ragnar Svanström:
:"Varken ett komma eller en jude skall med mitt medgivande borttagas ur boken ... jag vägrar överhuvud att bli översatt till norska förrän herrar kretiner och kriminaldårar upphört att syssla med förlagsverksamhet därstädes, och helst upphört med allt annat också."
En liknande kommentar till en liknande förfrågan från det tyskockuperade Prag:
:"Måtte Sodom och Gomorra eld tvätta den värld ren, där den sortens ting framfödas ur skurkars incest med idioter."

Bibliografi


Poesi, essäer och berättelser


''Tärningkast'' (poesi, 1923) (innehåller bland annat ''En ballad om franske kungens spelmän'')
''Legenden om Babel'' (poesi, 1925)
''Litteratörer och militärer'' (essäer, 1929)
''Silversköldarna'' (essäer, 1931)
''De långhåriga merovingerna'' (essäer, 1933)
''Karl XII:s levnad'' (en "berättelse om kungens liv och verk", 2 band, 1935-36)
''Sällskap för en eremit'' (essäer, 1939)
''Röde Orm'' (äventyrsberättelse)
''Sjöfarare i västerled'' (del 1, 1941)
''Hemma och i österled'' (del 2, 1945)
''För nöjes skull'' (essäer, 1947)
''Dikter'' (1950) (innehåller Tärningkast, Legenden om Babel samt ytterligare ett dussin dikter))
''Den lustgård som jag minns'' (berättelse om författarens barndom, 1953)
''Tankar i gröngräset'' (nyutgåva 1953 av tidigare essäer, urval enligt ''A Walk to an Ant Hill'')
''Samlade skrifter'' (10 volymer, 1950-55)

Postumt


''Folk som sjöng, och andra essäer'' (1955) (Huvudsakligen essäer som varit bidrag i tidskrifter, urval av Ingvar Andersson (historiker) från F.G.B:s litterära kvarlåtenskap)
''Konsten att läsa'' (Oslo, 1960) (Fyra tidigare essäer kring temat "läsning", samlade i en norsk bok i serien "Nordisk skrivekunst")
''Lycklig resa'' (1960) (Återutgiving av ett antal texter med självbiografisk karaktär.) ,
''Inför kvinnan ställd: efterlämnade dikter'' (1964) (i urval av Hjalmar Gullberg)
''Röde Orm'' (2 band - Bra Böcker, 1975, 1976) (utgåva kompletterad med företal av Sten Möllerström)
''Mest för nöjes skull'' (1984) (Återutgiving av ett antal omtyckta essäer.) ,
''Breven till Tristan'' (1985) ISBN 91-1-851572-X (brev till Sigfrid Lindström)
''Äreräddning för Campeadoren'' (essäer, 1986) (Essäer som varit publicerade i tidskrifter, urval av Rolf Arvidsson från F.G.B:s litterära kvarlåtenskap) ISBN 91-1-871002-6
''Valfrändskaper'' (FGB:s 120 artiklar i Svensk Uppslagsbok) (1989) ISBN 91-7024-538-X
''Lyrisk Slutlikvid'' (1990) ISBN 91-7024-659-9
''Fyra texter om liv och läsning'' (1991) ISBN 91-971239-1-9
''Epistlar till vänner'' (1993) ISBN 91-7024-981-4

I översättning


''Waffengänge : Hist. Essais''; övers. till tyska av Elsa Carlberg; München (1942)
''Red Orm'' - första delen; övers. till engelska av Barrows Mussey (1943).
''Die rote Schlange : Abenteuer eines Seefahrers ums Jahr 1000'', första delen, övers. till tyska av Elsa Carlberg; München (1943)
''Orm le rouge''; övers. till franska av T Hammar; Paris (1947).
''A Walk to an Ant Hill and Other Essays'' (1950) övers. av Michael Roberts and Elspeth Schubert, neé Harley. Boken innehåller översättningar av följande 15 tidigare essäer: ''Promenad till en myrstack , En gammal ek, Tankar i gröngräset, Framför en bokhylla, Villon, Silversköldarna, Karl XII, Wellington, Stonewall Jackson, Robert Monro, Sergeant Bourgogne, De långhåriga merovingerna, Min debut hos fotografen, Hur jag blev skribent, Vintermänniskan''.
Röde Orm i engelsk översättning: ''The Long Ships'' (1954), där översättaren Michael Meyer av okänd anledning strukit åtminstone ett mycket roligt stycke.
''Röde Orm och de långa skeppen'' är också titeln på en engelsk-jugoslavisk http://en.wikipedia.org/wiki/The_Long_Ships_(1963_film) film från 1963. Filmens handling har dock, från ett par idéer ur Röde Orm, utvecklats till någonting helt annat.
Röde Orm i tysk översättning: ''Die Abenteuer des Röde Orm'' (1978)
Röde Orm är översatt till åtminstone 24 språk: afrikaans, danska, engelska, esperanto, estniska, finska, franska, färöiska, isländska, italienska, japanska, kroatiska, lettiska, litauiska, nederländska, norska, polska, rumänska, ryska, slovenska, tjeckiska, tyska, ungerska och vietnamesiska.

Frans G. Bengtsson som översättare


''Skogsliv vid Walden'' (1924), orig.: Walden av Henry David Thoreau (1854). Volymen innehåller även en av översättaren skriven 40-sidig ''Inledning'' om Thoreau.
''Det förlorade paradiset'' (1926), orig.: ''Paradise Lost'' av John Milton (1667)
''Lyriskt urval i svensk tolkning'' Thomas Hardy m.fl. (1928)
''Rolandssången'', i ''Världslitteraturen 9:1 Medeltidsdiktning I'' (1929)
''Juan i Amerika'' (1931), orig.: ''Juan in America'' av Eric Linklater (1931)
''Männen från Ness'' (1933), orig.: ''The Men of Ness'' av Eric Linklater (1932)
''Poeten på Pelikanen'' (1933), orig.: ''Poet's pub'' av Eric Linklater (1929 )
''Magnus Merriman'' (1935), orig.: ''Magnus Merriman'' av Eric Linklater (1934)
''Juan i Kina'' (1937), orig.: ''Juan in China'' av Eric Linklater (1937)
''Jag var Egyptens drottning'' (1938), orig.: ''Winged Pharaoh'' av Joan Grant (1938)
''Jag var Carola'' (1939), orig.: ''Life as Carola'' av Joan Grant (1939)
''Kitty Foyle'' (1940), orig.: ''Kitty Foyle'' av Christopher Morley (1939)
''Efter många somrar'' (1940), orig.: ''After many a summer'' av Aldous Huxley (1939)
''Judas'' (1941), orig.: ''Judas'' av Eric Linklater (1939)
''Solgudens återkomst'' (1942), orig.: ''Eyes of Horus'' av Joan Grant (1942)

Om Frans G. Bengtsson och hans verk


''Parnass / Allt om böcker'', tidskrift nr 6 / 1996, med ett dussin bidrag om och av FGB.
http://fgb-sallskapet.no-ip.org Frans G. Bengtsson-sällskapet i Lund ger ut skrifter av och om Frans G. Bengtsson.
Frans G. Bengtssons efterlämnade boksamling finns i ett http://www.fgbgullspang.se minnesbibliotek i Gullspång

Priser och utmärkelser


De Nios stora pris litteraturåret 1945

Källor


http://runeberg.org/vemardet/1943/0057.html Bengtsson, Frans Gunnar i ''Vem är det'', sid 57, 1943

Noter

Externa länkar


http://www.fgb-sallskapet.org/ Frans G Bengtsson-sällskapets webbplats
http://www.oversattarlexikon.se/artiklar/Frans_G._Bengtsson Frans G. Bengtsson i Svenskt översättarlexikon
Kategori:Svenskspråkiga författare
Kategori:Svenskspråkiga poeter
Kategori:Födda 1894
Kategori:Avlidna 1954
Kategori:Svenska författare
Kategori:Svenska poeter
Kategori:Svenska schackspelare
Kategori:Män
Kategori:Svenska översättare
ar:فرانس جنر بنجتسون
ca:Frans Gunnar Bengtsson
cs:Frans Gunnar Bengtsson
de:Frans G. Bengtsson
en:Frans G. Bengtsson
es:Frans Gunnar Bengtsson
eo:Frans Gunnar Bengtsson
fr:Frans Gunnar Bengtsson
nl:Frans Bengtsson
no:Frans G. Bengtsson
pl:Frans Gunnar Bengtsson
pt:Frans Gunnar Bengtsson
ru:Бенгтссон, Франц Гуннар
fi:Frans G. Bengtsson
diq:Frans G Bengtsson