Spindlar

:''Spindel hänvisar hit. Andra betydelser av det ordet hittas på spindel (olika betydelser)''
Spindlar (Araneae) är en ordning (biologi) inom klass (biologi) spindeldjur med över 42 000 arter spridda världen över. Gruppen är rovdjur och olika insekter är den viktigaste födan. Kännetecknande för spindlar är att kroppen kan indelas i två övergripande delar, framkropp och bakkropp, och att de har åtta ben ordnade i fyra benpar. På bakkroppen finns spinnvårta för produktion av silkestrådar, en egenskap som skiljer dem från andra spindeldjur. Silkestråden som spindlar producerar består av en tunn och stark proteinsträng och har många olika användningsområden. Bland annat används silkestråden för att spinna spindelnät, för att vira in byten och som material för äggsäckar.
Spindlar har ett par chelicerer, även kallade käkar, som används för att hugga byten. Alla spindlar, undantaget några som saknar eller möjligen saknar giftkörtlar, kan injicera gift för att skydda sig själva eller för att döda och bryta ner byten. Endast omkring 200 arter har dock ett gift som är starkt nog för att orsaka hälsoproblem för människor. Flera större arter har bett som kan vara tämligen smärtsamma även om de inte orsakar långvariga skador eller problem för hälsan.
I ekosystemen håller spindlarna i sin roll som predatorer nere antalet av framförallt insekter och de är nyttiga för människan genom att de fångar många skadeinsekter, som exempelvis myggor och flugor. Spindlar har även en roll som föda för många andra djur, exempelvis fåglar, grodor, paddor och ödlor.
Det vetenskapliga studiet av spindlar kallas araknologi.

Anatomi


Kroppsbyggnad


Spindlar hör till gruppen palpkäkar inom stammen leddjur. Kroppen kan indelas i två delar, framkropp och bakkropp. Framkroppen eller prosoma, består av huvudet och bröstkorgen som är sammanväxta till en enhet som kallas cephalothorax (av ''cephalon'' som är härlett från äldre grekiska och betyder huvud och latinets ''thorax'' som betyder bröstkorg). Bakkroppen kallas opisthosoma, eller ibland abdomen, och är oftast mer eller mindre rundad eller närmast oval, men det förekommer också andra former. Framkropp och bakkropp förenas genom en smal midja, kallad pedicel. Någon yttre synlig segmentering av framkroppen och bakkroppen finns inte eller går bara att ana vagt hos vissa primitiva spindlar, de ursprungliga segmenten är fullständigt sammanväxta. Spindlar har ett hudskelett som vanligen är hårdare på framkroppen än på bakkroppen som ofta är ganska mjuk. Framkroppens ovansida täcks av en ryggsköld. På framkroppens undersida finns i mitten mellan benen en oval platta, sternum, och framför denna mot käkarna en mindre platta, labium.
Fil:HysterocratesherculesFemale Tagged.png
Fil:Sparassidae Palystes superciliosus Male Ventral Aspect 0110s.jpg
Fil:Phidippus pius eyes.jpg
Alla spindlar har åtta gångben ordnade i fyra benpar som är fästade på undersidan av framkroppen. Benen är ledade. Det finns sju segment på varje ben. I ordning heter dessa: coxa (höft), trochanter (lårring), femur (lår), patella (knä), tibia (skenben), metatarsus (ankel) och tarsus (fot). Det yttersta segmentet, tarsen, är försedd med två eller tre små klor. Hos spindlar med tre klor är två klor vanligen större och en klo, den i mitten, mindre. Hos spindlar med två klor finns ofta en tätare tofs med styvare hår istället för en tredje klo, så kallade kloborst.
Ögonen är placerade på ovansidan av främre framkroppen, över käkarna. Antalet ögon varierar mellan olika grupper. Många spindlar har åtta ögon men en del har bara sex ögon. Det finns också några som har ännu färre ögon eller som saknar ögon helt. Ögonen är oftast arrangerade i två rader, hos spindlar med åtta ögon då med fyra ögon per rad. Det är inte alltid ögonraderna är raka, utan de kan vara böjda så att det ser ut som om det är fler än två rader. Utöver i rader grupperas spindlarnas ögon i par. En spindel med åtta ögon har fyra ögonpar. De två ögonen mitt i raden kallas mittögon och de två yttersta ögonen i raden kallas sidoögon. Storleken på ögonparen kan vara olika. Aktivt jagande spindlar har ofta två ögon som är större än de andra. Till uppbyggnaden är ögonen hos spindlar så kallade enkla ögon, det vill säga varje öga är en enhet och har en lins och är inte sammansatt av flera mindre delar som komplexa ögon (fasettögon) är. Synen är hos de flesta spindlar dålig. Bäst syn har hoppspindlar.
Chelicererna, eller käkarna, bär i spetsen kloliknade gaddar. Genom dessa går kanaler som hos de flesta spindlar är förbundna med giftkörtlar. Käkarna används så att spindeln hugger bytet och förgiftar det så att det försvagas och blir lätt för spindeln att hantera. Bytet kan därefter viras in i silke. Spindlar kan bara äta flytande föda och förtär sitt byte genom att suga ut det, efter att de enzymer som överförs vid bettet eller genom utsöndrade matsmältningssafter har löst upp bytets inre. Käkarna används alltså inte för att tugga med, även om spindlar med starka käkar kan använda käkarna för att krossa och mosa bytet. Sättet käkarna rör sig på är olika beroende på vilken grupp en spindel tillhör. Spindlar som tillhör Araneomorphae har käkar som rör sig i sidled och klämmer bytet mellan käkarna medan spindlar som tillhör Mygalomorphae och Liphistiomorpha har käkar som slår nedåt mot bytet.
Vid sidan om käkarna har alla spindlar känsliga utskott som kallas pedipalper. Hos spindelhanar har pedipalperna en särskilt viktig funktion eftersom det är med dem hanen överför sperma till honan.
Spinnvårtorna sitter bak på bakkroppen och är förbundna med silkeskörtlar som finns inne i bakkroppen. Antalet spinnvårtor är oftast sex stycken, ordnade i tre par. Hos vissa spindlar finns framför spinnvårtorna ett särskilt spinnorgan kallat cribellum, som ser ut som en platta. Cribellum är täckt med mycket små utskott och gör att spindeln kan spinna krusiga silkestrådar. Silkestråden har många olika användningsområden, exempelvis till fångstnät, ankartrådar, signaltrådar, parningstrådar, äggsäckar, spermanät, vårdnät, för ballongflykt och för att fodra bohålor och paketera byten.
Kroppen inklusive benen är mer eller mindre tätt behårad. På benen finns ofta mer eller mindre styva och längre känselhår som är extra känsliga. Vissa spindelarter, som tarantlar, har kroppen täckt av hår som verkar starkt irriterande på rovdjur. Håren lossnar lätt och vissa arter har en försvarsstrategi som består i att de snabbt borstar av sig håren för att skapa ett stickande moln mellan sig och det hotande rovdjuret.
Storleken på spindlar kan mätas på två vis, dels kroppslängd som är längden från käkarna till bakkroppens spets och dels benspann som mäts från bakbenets tars till frambenets tars. Honorna är oftast större än hanarna. Nu levande spindlar varierar i storlek från en kroppslängd på mindre än en millimeter för de minsta arterna upp till nio centimeter hos den stora goliatspindeln. Goliatspindeln har ett benspann på över 25 centimeter. En annan stor spindel om man mäter benspann är jättekrabbspindlar ''Heteropoda maxima'' som kan nå 30 centimeter. Kroppslängden för ''H. maxima'' är 46 millimeter. Till de allra minsta spindlarna hör arten ''Patu digua'' från Sydamerika vars hanar har en kroppslängd på 0,37 millimeter.

Inre organ


Fil:Spider main organs labelled.png
Spindlar har ett öppet cirkulationssystem, blodet cirkulerar, men inte genom något bestämt blodomlopp. Cirkulationen hålls igång av ett hjärta beläget i bakkroppen. Hjärtat är långsträckt och en åderliknande förgrening går genom midjan och in i framkroppen. Nervsystemet med hjärna och ganglion är beläget i cephalothorax.
För andning har spindlar andningsorgan som kallas boklunga och eller ett trakésystem. Beroende på grupp finns ett eller två par boklungor. Spindlar i grupperna Mygalomorphae och Liphistiomorpha har två par boklungor, medan spindlar som tillhör gruppen Araneomorphae vanligen bara har ett par boklungor.
Boklungorna är belägna i bakkroppens främre nedre del och består av ett hålrum med bladliknade överlappande lameller med små luftfyllda gångar med öppningar på undersidan av bakkroppen. Luften som kommer in i boklungan cirkulerar i gångarna och syresätter blodet i lamellerna. En nackdel med boklungor är större känslig för uttorkning och mindre effektiv syresättning jämfört med ett trakésystem. Det antas vara anledningen till att de mer avancerade och aktiva spindlar genom evolutionen ersatts ett par boklungor med trakésystem. Hos några små spindlar har boklungorna helt ersatts av trakésystem.
Hos de flesta spindlar finns giftkörtlar, undantaget spindlar i familjen Uloboridae som saknar giftkörtlar. Hos ledspindlar (Liphistiomorpha eller Mesothelae) beskrevs förekomsten av små giftkörtlar av Bristowe och Millot 1933. Enligt en studie av Haupt från 2003 finns dock inga giftkörtlar hos ledspindlar. Det har delvis ifrågasatts av andra som menar att det finns små giftkörtlar, men att det möjligen kan saknas hos hanar. Spindlarna i familjen Holarchaeidae (två arter) anses inte giftiga, men inte mycket är känt om deras biologi.
Matspjälkningen sker både invärtes och utvärtes. Spindlar injicerar vid bettet nedbrytande enzymer eller utsöndrar matsmältningssafter för lösa upp bytets inre till en soppliknande konsistens. Byten sugs därefter ut med hjälp av en magliknande utvidgning av framtarmen i framkroppen som fungerar likt en pump. Därefter går födan vidare i matsmältningskanalen till mittarmen och tarmutvidgningarna och tarmförgreningarna i bakkroppen, där näring absorberas. Sist kommer baktarm och ändtarm med anus. Spindelns malpighiska kärl som fungerar som njurar finns i bakkroppen. I bakkroppen finns också könsorganen och silkeskörtlarna. Könsöppningen finns på undersidan av bakkroppens främre del.

Ekologi


Spindlar kan hittas över nästan hela världen i många olika landmiljöer, från tropiska och tempererade skogar till gräsmarker, öknar och bergsområden. Det finns även en spindel som lever i vattenmiljö, vattenspindeln. Några andra arter kan dyka under vatten, men lever annars på land. De enda landmiljöer som spindlar inte finns i är de allra kallaste och ständigt istäckta områdena. Variationen i levnadssätt är också stor. De flesta spindlar har ett ensamlevande levnadssätt, men det finns några sociala spindlar som bildar större kolonier. Strategierna för fånga byten, undgå predatorer och lyckas med fortplantningen är ibland mycket specialiserade.
Fil:Spider and fly March 2008-2.jpg

Föda och metod för bytesfångst


Med undantag av en art, ''Bagheera kiplingi'', är alla kända spindelarter rovlevande. Arten ''Bagheera kiplingi'' är unik så till vida att större delen av dess diet består av saften från de näringsrika beltska kropparna hos Akaciasläktet.
Det stora flertalet spindlar livnär sig i huvudsak på insekter. Större spindelarter, som de kraftiga fågelspindlarna kan även i vissa fall fånga småfåglar, mindre kräldjur och små gnagare. Det finns många olika varianter på hur spindlar fångar sitt byte. Vissa spindlar spinner spindelnät att fånga byten i, andra jagar efter byten, eller lägger sig i bakhåll. Därtill finns spindlar som har utvecklat en rad andra specialiserade beteenden för att fånga byten som exempelvis innefattar olika former av mimikry, att stjäla, spotta klibbiga loskor och att fiska.

Jakt


Fil:Salticus scenicus a1.jpg, tillhör hoppspindlarna.]]
Spindlar som jagar sina byten gör det oftast antingen genom att vandra omkring och söka efter byten eller genom att överraska bytet ur ett bakhåll. När en spindel som vandrar omkring och letar efter byte har upptäckt ett byte finns det beroende på grupp och art olika strategier för att fånga bytet. En del spindlar, bland annat flera vargspindlar, som jagar på marken springer ikapp och kastar sig över bytet. Hoppspindlar smyger sig fram och hoppar på bytet när de kommit tillräckligt nära. Spindlar som ligger i bakhåll kan lita på att deras kamouflage gör att de inte upptäcks av bytet förrän bytet är så nära att det kan fångas, som krabbspindlar vilka ofta ligger i bakhåll i blomma för att fånga insekter som lockas till dessa. Andra spindlar ligger i bakhåll i hålor och rusar fram när ett byte kommer nära. Spottspindlar har speciell jaktteknik som består i att de spottar klippiga loskor över bytet som då fastnar mot underlaget så att spottspindeln kan gå fram och hugga bytet. I släktet ''Argyrodes'' finns arter som är kända som kleptoparasitism då de stjäl byten ur andra spindlars nät. Kaparespindlar har en speciell diet, de livnär sig främst på andra spindlar som oftast fångas genom att kaparespindeln söker upp en annan spindels nät och rycker i trådarna på ett sätt som imiterar rörelserna av en fångad insekt eller en potentiell partner, vilket lockar fram spindeln som byggt nätet som då blir uppäten. I släktet ''Myrmecium'' förekommer spindlar som efterliknar myror så skickligt att de kan ta sig in i myrbon och äta larver och puppor. Vattenspindeln jagar smådjur i vattnet och konstruerar en dykarklocka av silkestråd där den kan hämta luft. Vissa spindlar i våtmarker kan utnyttja ytspänningen för att jaga insekter på vattenytor och försöka locka till sig småfisk genom att doppa ett ben i vattnet.

Fångstnät


Fil:Spinnennetz im Gegenlicht.jpg på ett spindelnät, ett hjulnät.]]
Nätbyggande spindlar finns i flera olika spindelfamiljer och den typ av fångstnät som en spindel bygger är ofta karaktäristiska för familjen. Bland de mest välkända spindelnäten är kanske hjulnätet som byggs av hjulspindlar och flera andra familjer. Hjulnät är mer eller mindre rundade med radiella trådar som likt eker i ett hjul går in mot nätets mitt som i sin tur kan liknas vid ett nav och korsande fångstrådar som går i varv över de radiella trådarna från mitten och utåt. Spindlarna kan sitta i mitten av nätet och vänta på att ett byte ska fastna, eller ha ett litet bo i utkanten av nätet, med en enstaka tråd som löper in och förmedlar vibrationer från eventuella sprattlande byten. Spindlar har en god förmåga att urskilja vibrationer från insekter från vibrationer med andra orsaker. När rätt vibrationer detekterats rusar spindeln ut till bytet och injicerar gift i bytet genom ett bett med käkarna. Vissa spindlar, till exempel sektorspindlar, spinner hjulnät som inte är helt fullständiga. En annan vanlig typ av fångstnät är mattnätet, som vävs av bland annat mattvävarspindlar. Mattnäten är närmast horisontella och utbredda nät med finmaskig struktur. Andra sorters fångstnät är till exempel trattnät (trattliknade form), trekantsnät (trekantig form) och kupolnät (kupolliknande struktur). Dessutom förekommer olika oregelbundna nät. Några spindlar använder sig av kastnät som kastas över bytet för att snärja det. En ovanlig teknik för bytesfångst har bolaspindlarna, de sitter på en gren och spinner en enkel tråd med klibbiga droppar i änden som de sedan svingar runt i luften tills de träffar en flygande insekt. Spindlar fastnar i allmänhet inte i sina egna nät, men de är inte immuna mot klistret. Endast vissa trådar i näten är klibbiga och spindlarna är försiktiga med att bara röra vid rätt trådar.

Fortplantning


Fortplantningen hos spindlar sker genom inre befruktning. Hannarna använder sina modifierade pedipalper som parningsorgan och bärare för sädesvätskan, en anpassning till följd av att deras spermaproducerande inre könsorgan inte har någon direkt koppling till ett yttre kopulationsorgan som kan överföra sperman. Innan parningen måste hanen alltså överföra sperma från könsöppningen på bakkroppen till pedipalperna. Det sker genom att hanen spinner ett särskilt litet nät som kallas för spermanät vilket han sedan fyller med sperma. Detta nät förs sedan till pedipalperna som suger upp sperman från nätet. Sperman lagras i en blåsa. Under parningen för hanen in pedipalperna i honans könsöppning och blåsan kläms då åt så att sperman överförs. Hanarna söker upp honorna och om flera hanar hittar samma honan konkurrerar de om att para sig.
Fil:Flickr - Lukjonis - Jumping spiders - Heliophanus sp. (Fight).jpg
Fil:Nephila FemaleAndMale.JPG

Parning


Parningen hos spindlar föregås av en parningsritual, ibland bara en enklare men ofta både ganska lång och invecklad, för att hanen ska kunna närma sig honan utan att misstas för ett byte och bli uppäten. Honorna är vanligen större än hanarna, ibland betydligt större, och om det blev strid skulle honan troligen få övertaget. Hanar använder därför olika signaler för att honor ska känna igen dem som en partner. Hos nätbyggande spindlar kan hanen signalera vad han är genom vibrationer i honans nät. Vibrationerna som hanen gör är helt olika vibrationerna som en fångad insekt orsakar och känns igen av honan som närvaron av en möjlig partner. Hos spindlar med bättre syn, som hoppspindlar, är ofta visuella signaler genom exempelvis viftande med pedipalper och ben en viktig del i parningsritualen som gör att honan känner igen hanen. Att trumma med pedipalperna är ett annat sätt att signalera. En del hanar, däribland vargspindlar, gnider kroppsdelar som ben eller käkar mot varandra. När hanen har kommit nära honan kan olika typer av beröring förekomma för att hålla henne lugn. Även om hanen framgångsrikt lyckats närma sig honan och para sig med henne händer det att hannen inte överlever parningen, utan blir dödad och uppäten av honan under eller efter parningsakten. Detta fenomen har gett namn åt svart änka, men det är en missuppfattning att spindelhonan alltid äter upp hanen. Alla spindelarter har problem med hur hanen och honan ska närma sig varandra, men det är för de flesta arter mindre vanligt att honan faktiskt äter hanen. Risken för att hanen slutar som honans måltid under eller efter parningen är större om honan är hungrig. För att minska denna risk förekommer olika strategier. Ett sätt är att hanen erbjuder honan en gåva i form av ett byte, som exempelvis rovspindeln gör. Hanen kan då para sig ganska säkert medan honan är upptagen med att äta. Vissa spindelhanar använder den lite enklare metoden att helt enkelt vänta till honan fångat ett byte för att sedan snabbt para sig med henne medan hon äter upp det. Hos käkspindlar finns hanar med utskott på käkarna som används för att låsa honans käkar så att hon inte kan hugga. Bland krabbspindlar finns exempel på hanar som binder fast honan med silkestråd. Detta har dock troligen mer en lugnande effekt än som syfte att verkligen hindra honan från att angripa hanen, för honan kommer lätt loss. Några säckspindlar kan kringgå problemet med aggressiva större honor genom att välja ut och vakta en mindre juvenil hona och para sig med henne precis efter att hon ömsat hud och blivit könsmogen.
Fil:Pauk03.jpg

Ägg och avkomma


Spindlar är äggläggande. Antalet ägg som en hona lägger varierar mellan arterna, från några få ägg upp till över tusen ägg. Äggen läggs i så kallade äggsäckar, små bylten av silke fyllda med ägg. Vissa honor lämnar dessa åt sitt öde, men en del honor som bara gör en äggsäck vaktar äggsäcken i ett gömsle eller hägnade i ett vårdnät, eller genom att bära omkring på äggsäcken tills äggen kläcks. Äggsäcken skyddar äggen mot väder och vind och mot predatorer och parasiter. Utseendet på äggsäcken är olika hos olika arter.
En del spindelhonor visar omsorg om avkomman även en tid efter att äggen kläcks genom att vakta dem eller bära omkring på de nykläckta ungarna tills de är stora nog att klara sig själva. I sällsynta fall matar till och med honan ungarna genom att antingen erbjuda dem byten hon fångat eller kräkas upp sitt maginnehåll till dem. När ungarna blir lite större skingras de för att undvika kannibalism sinsemellan. Honor som lagt mycket energi på vård av ägg och avkomma kan dö av utmattning när uppfödningen väl är avklarad. Spindelungarna kan då äta upp modern innan de skingras. Hennes död blir därmed en sista investering i avkommans överlevnad genom näringstillskottet det ger ungarna. Spindelungarna är i början mycket små, men annars nästan kopior av de fullvuxna spindlarna. Ungarna växer och ömsar hud till de blir könsmogna och uppnår en fullvuxen storlek.
Fil:Pardosa.hortensis.with.young.jpg

Överlevnad och spridning


Spindlar är rovlevande men är i många fall också själva byten för andra djur. Giftigheten skyddar en del spindlar från rovdjur som har lärt sig undvika dem. De flesta är dock inte tillräckligt giftiga för att avskräcka predatorer av den anledningen. Kamouflage är dessa spindlars viktigaste sätt att undgå predatorer. Färgteckning, mönster och kroppsform får många spindlar att smälta mycket väl in i omgivningen och gör dem svåra att upptäcka. Hotas spindlar kan de inta försvarspositioner som visar att de kan bitas och är beredda att anfalla om de inte lämnas i fred.
Förutom att sprida sig genom att vandra ut i omgivningen förekommer hos unga eller små spindlar av flera arter en spridningsmetod som kallas ballongflykt och som innebär att spindeln spinner en lång silkestråd som kastas upp så att den fångas av vinden varmed spindeln blir luftburen. Tack vare ballongflykten kan spindlar färdas långa sträckor och spridas till nya områden och kolonisera öar. Arter som kan sprida sig på detta vis har därför ofta ett vitt utbredningsområde. Spindlar som inte har ballongflykt, exempelvis för att de är för stora och tunga, har oftare ett mer begränsat utbredningsområde.

Klassificering


Ordningen Araneae är vanligen indelad i två underordningar och infraordningar där klassificeringen bestäms av strukturen av dess chelicerer, käkarna och antalet boklungor. Fram till december 2011 beskrevs 42 751 arter i ordningen fördelade på 3 859 släkten och 110 familjer.
Spindlar indelas i två underordningar och flera familjer:
Underordning Ledspindlar (Liphistiomorpha) med en enda familj, Liphistiidae.
Underordning Opisthothelae med två infraordningar.
Infraordning Araneomorphae eller Labidognatha, "äkta" spindlar som har ett par boklungor och har chelicereér med gifttänder som fungerar roterande som låter spindeln att bita, innefattar cirka 95 familjer.
Infraordning Mygalomorphae eller Orthognatha, "primitiva" spindlar, med två par boklungor, innefattar 15 familjer.

Några exempel på spindelfamiljer


Fil:Green tent spider.jpg
:Nätbyggare
Familj: Hjulspindlar (Araneidae) kallas ibland Argiopidae. Bygger hjulnät.
Familj: Klotspindlar (Theridiidae) stor familj, som bland annat inkluderar den kända svart änka. Några arter bygger inte nät.
Familj: Trattspindlar (Agelenidae) bygger trattformiga nät. Många arter lever i grottor och trivs därför utmärkt i torra inomhusmiljöer.
Familj: Grottspindlar (Pholcidae) kommer ursprungligen också från grottor men påträffas oftare i källarförråd och trapphus.
Familj: Mattvävarspindlar (Linyphiidae) bygger horisontella nät i vegetationen eller direkt på marken.
:Aktiva jägare som inte bygger nät
Familj: Lospindlar (Oxyopidae) jagar byten bland bladen i träd och buskar.
Familj: Vargspindlar (Lycosidae) spindlar som jagar byten på marken.
Familj: Vandringsspindlar (Ctenidae) jagar på marken eller i lägre vegetation.
Familj: Hoppspindlar (Salticidae) dagaktiva spindlar med en utmärkt syn.
:Passiva jägare som inte bygger nät
Familj: Krabbspindlar (Thomisiidae) inväntar byten på strategiskt valda platser.
:"Primitiva" spindlar
Familj: Fågelspindlar (Theraphosidae)
Familj: Minörspindlar (Ctenizidae)
Familj: Trattminörspindlar (Hexathelidae)
Se även tabell över spindelfamiljer.

Spindlar och människor


Spindlar har fascinerat människor länge och förekommer i myter och legender i många delar av världen. Ofta har de setts på med fruktan men också med vördnad. I grekisk mytologi förekommer berättelsen om Arachne (mytologi) som förvandlas till en spindel. Föreställningar om spindlar inom folktro och skrock är flera. Ett exempel är att det brukar sägas betyda otur att döda en spindel.
Spindlar skapar ofta en viss rädsla hos människor. De allra flesta spindlar är dock helt ofarliga för människor. Av över 42 000 kända spindelarterna är det endast ungefär 200 arter som har ett gift starkt nog för att skapa hälsoproblem för människor.

Arachnofobi


En viss rädsla för spindlar är normalt, men stark rädsla för spindlar kallas arachnofobi. Det är en av de vanligare djurfobierna och det finns diskussioner kring i vilken grad rädslan är inlärd eller medfödd. Arachnofobi blir ett problem om rädslan är så stark att den inte motsvarar det verkliga hotet (vilket oftast är litet) och börjar leda till begränsningar för personen eller tar fokus från annat i livet. Arachnofobi behandlas med terapi.

Husdjur


Fil:Washington DC Zoo - Brachypelma smithi 2.jpg hör till de spindlar som hålls som husdjur.]]
Vissa människor håller olika arter av fågelspindlar som husdjur i terrarium.

Dialektala namn


Spindlar kallas i norra Sverige dialektalt för "kangeroer". Jämför isländska '':is:köngulær''.

Se även


Imse vimse spindel

Källor


''Artikeln är ursprungligen en översättning från http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Spider&oldid=1212301 engelskspråkiga Wikipedia.
Bristowe, W. S. 1958. The World of Spiders.
Foelix, R. 2011. Biology of Spiders. Third ed. Oxford Univerity Press.
Nyffeler, M. 1999. Ecological impact of spider predation: a critical assessment of Bristowe’s and Turnbull’s estimates. Bull. Br. arachnol. Soc. (2000) 11 (9), 367–373.

Externa länkar


http://research.amnh.org/entomology/spiders/catalog81-87/INTRO1.html The world spider catalog
http://www.entomologi.se/arachnida/ Alla dessa småkryp spindeldjur i ord och bild
http://www.edderkopper.net/index.html Glenns Spindlar Oversikt over mange skandinaviske edderkopparter. Rikt illustrert.
Kategori:Spindlar
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
af:Spinnekop
als:Webspinnen
ang:Ātorcoppe
ar:عنكبوت
an:Araneae
arc:ܓܘܓܝ
ast:Araneae
gn:Ñandu
ay:Kusikusi
az:Hörümçəklər
bn:মাকড়শা
bjn:Kabibitak
zh-min-nan:Ti-tu
ba:Үрмәкселәр
be:Павукі
be-x-old:Павукі
bg:Паяци
bs:Pauk
br:Kevnid
ca:Aranya
cs:Pavouci
sn:Buwe
cy:Corryn
da:Edderkop
de:Webspinnen
nv:Naʼashjéʼii
et:Ämblikulised
el:Αράχνη
eml:Ragn
en:Spider
es:Araneae
eo:Araneo
eu:Armiarma
fa:عنکبوت
fo:Eiturkoppur
fr:Araneae
ga:Damhán alla
gd:Damhan-allaidh
gl:Araña
hak:Tî-tû
ko:거미
hy:Սարդեր
hi:मकड़ी
hr:Pauci
io:Araneo
id:Laba-laba
iu:ᐋᓯᕙᖅ
is:Köngulær
it:Araneae
he:עכבישאים
jv:Kemangga
kn:ಜೇಡ
ka:ობობები
kv:Черань
ht:Areye
ky:Жөргөмүш
mrj:Ӓнгӹремшӹвлӓ
lez:Хуьшрекан
la:Araneae
lv:Zirnekļi
lb:Wiefspannen
lt:Vorai
ln:Limpúlututú
hu:Pókok
mk:Пајаци
ml:എട്ടുകാലി
mt:Brimba
mr:कोळी
ms:Labah-labah
nah:Tocatl
nl:Spinnen (dieren)
ja:クモ
ce:Гезиг
no:Edderkopper
nn:Edderkoppar
nrm:Pêtre
oc:Araneae
pnb:مکڑی
pcd:Àrin·nhie
pl:Pająki
pt:Aranha
ro:Păianjen
qu:Awaq uru
ru:Пауки
se:Heavdni
sq:Merimanga
scn:Araneae
simple:Spider
sk:Pavúky
sl:Pajki
szl:Szpiny
so:Caarcaaro
sr:Пауци
sh:Pauci
fi:Hämähäkit
tl:Gagamba
ta:சிலந்தி
te:సాలెపురుగు
th:แมงมุม
chr:ᎧᎿᏁᏍᎩ
tr:Örümcek
udm:Чонари
uk:Павуки
ur:مکڑی
ug:Ömüchük
vec:Ragno
vi:Nhện
fiu-vro:Härmävitäi
vls:Kobbe
war:Lawà
yi:שפין
zh-yue:蠄蟧
bat-smg:Vuors
zh:蜘蛛

Svart änka


Svart änka (''Latrodectus mactans'') är en spindel som är känd för sin giftighet. Den viktigaste komponenten i giftet kallas latrotoxin. Dess giftighet är överdriven; bettet är vanligtvis inte dödligt för en frisk människa. Omkring en procent av de bitna dör.

Utseende, vanor


Svarta änkan har fått sitt namn dels av den svarta färgen och dels av att det förekommer, dock ganska sällan, att hona, i likhet med en del andra spindelarter, dödar och äter upp hane efter fullbordad parning. Det förekommer att hanarna parar sig med flera olika honor. Efter varje parning lägger honan mellan 25 och 250 ägg, som hon förvarar i en spunnen äggsäck i omkring 4 veckor.
Spindeln är cirka 1 centimeter stor och i födan kan det ingå mindre spindlar och insekter. Liksom andra klotspindlar använder de Spindelnät för att fånga byten.

Förekomst


Det finns egentligen ett 30-tal sorters änkespindlar (släktet ''Latrodectus''), vilka alla är mer eller mindre giftiga - dessa förekommer på alla kontinenter, utom Antarktis. Således förekommer det änkespindlar i södra Europa (''Latrodectus tredecimguttatus''), i Afrika, Asien, Sydamerika och Australien (''Latrodectus hasselti''). I mellersta och södra USA återfinns 3 sorter varav en är den ökända svarta änkan (''Latrodectus mactans''). Den klotrunda svarta kroppen och den välkända röda timglasformade fläcken på undersidan av bakkroppen gör den lätt att känna igen - de flesta änkespindlarna delar för övrigt ofta färgkombinationen svart och rött. Den var förr vanligt förekommande på utedass, vilket kunde ha sina risker för den mänskliga besökaren.
Ett antal exemplar av spindeln noterades i Sverige 2008 och Sydsvenskan uppgav att spindeln håller på att etablera sig i landet. Naturhistoriska riksmuseet menar att exemplaren troligen följt med bilar som importerats från södra USA, och att inga belägg finns för att arten har kunnat Fortplantning sig.

Bett


Bettet är vanligen inte dödligt utom för gamla eller sjuka människor, men kan i de delar som exponeras för spindeln vara mycket smärtsamt. Ett bett av en svart änka kan förbli obemärkt under några minuter. Sedan kommer från bettet kraftiga, utstrålande smärtor som sprids till kroppens muskulatur. Smärtorna kan bli mycket svåra och offret kan få andningssvårigheter. Symptomen klingar av efter omkring två dagar.
Under sent 1990-tal fann forskare som studerat hur honspindeln ätit upp sin partner, att endast ett fåtal utvecklar ett särskilt serotin som skiljer sig från det vanliga giftet. Varför bara vissa honor utvecklar detta särskilda gift vet man inte. Vad man däremot vet är att efter bettet av den så kallade "nontoxida svarta änkan" bedövas och stelnar hela offrets kroppsmuskulatur. Spindeln får då tid på sig att fånga in offret och äta det. Vad giftet gör för skada på människan vet man inte, då inget fall har rapporterats.

Se även


Bruna änkan
Rödryggad spindel

Källor

Externa länkar


Kategori:Änkespindlar
ar:عنكبوت الأرملة السوداء
cs:Snovačka jedovatá
de:Südliche Schwarze Witwe
dv:ކަޅު ހުވަފަތް މަކުނު
nv:Naʼashjéʼii bijéí dah łichíiʼii
en:Latrodectus mactans
es:Latrodectus mactans
eo:Nigra vidvino
fr:Veuve noire
it:Latrodectus mactans
nl:Zwarte weduwe (spin)
ja:クロゴケグモ
no:Sort enke
pl:Czarna wdowa
pt:Viúva-negra
ro:Latrodectus mactans
qu:Kuyucha
ru:Чёрная вдова
sq:Vejushja e zezë
sk:Snovačka jedovatá
tr:Karadul
vi:Latrodectus mactans
zh:黑寡婦蜘蛛

Storman

En storman var en framstående och mäktig man under vikingatiden och in på medeltiden, ofta en man som ägde mycket jord (egendom).

Historia


Tidiga källor


Sverige stormän kallas i tidiga latinska källor ''nobiles''. De tillhörde ätter med hög social ställning med gamla anor och i ätten ärftlig landegendom (odal). Ofta valdes lagsagans lagman ur sådan ätt. För deras tidiga härkomst finns inga (av historiker godtagna) belägg. Deras 'adelskap', ett begrepp som tillhör en senare tid, är inte grundat på ett (känt) formellt upptagande i en privilegierad grupp. De kallas därför uradel (''ur-'' - som har funnits så länge man minns).

Frälsestatus


Senast från år 1280 kunde alla i Sverige förvärva frälsestatus, det vill säga befrielse från vissa skatter till svenska staten mot rusttjänst med stridshäst, vapen och rustning av fastlagd kvalitet. Från denna tid kan man tala om frälseätter. Frälsestatus kunde dras in när rusttjänsten upphörde, men änkan efter en frälseman hade ett antal års frist tills en ny manlig familjemedlem återupptog tjänsten.
Orden ''högfrälse'' och ''lågfrälse'' används för att beskriva ättens relativa betydelse inom riket i en viss tid, men begreppen var okända under medeltiden.
Frälsemän titulerades väpnare men kunde dubbas till riddare (miles) och tilltalades då herr (dominus). Riddarens maka tituleras fru (domina). Ställningen var personlig; det fanns inga medeltida 'riddarätter' i Sverige. Titeln riddare uppträder i Sverige på 1270-talet, före Alsnö stadga. Den är som vanligast före 1300-talets mitt och blir därefter allt mer exklusiv. 1497, innan kung Hans genomförde en massdubbning vid sin kröning, fanns i Sverige endast en man med titeln riddare: riksföreståndaren Sten Sture. Detta eftersom en dubbning endast kunde utföras av en kung.
Ett annat begrepp som bör undvikas i svenskt sammanhang är feodal. Svenska stormän och deras likar ägde sina arvgårdar och övrigt land och lösöre rent privat, inte som ärftlig förläning från någon kung eller furste. I Sverige avser ''län'' från kronan ett överlåtande av kronans inkomster från ett visst område till en person som gjorde en mottjänst, som längst på personens livstid.
Från tidigt 1200-tal har medlemmar ur stormannaätter heraldiska vapen, som idag främst är kända genom sigill eller från gravmonument. Lägre frälsemän börjar föra heraldiska vapen från sekelskiftet 1300.
Vapnen var från början personliga med formaliserades till ättevapen. Vapnet ärvdes vanligen från farssidan med det var inte unikt att enstaka barn eller hela ättegrenar övertog moderns (dvs. morfaderns) vapen. Kvinnor ärvde vapen och tog inte makens, liksom de inte tog hans namn.
Uradel fanns även utomlands. Invandringen under medeltiden kom främst från Danmark, Norge och Tyskland.
Kategori:Titlar
Kategori:Adel

Stormän

#OMDIRIGERING storman

Wikipedia:Statistik


<div style="clear:right;float:right;position:relative;background:whitewidth:12em;border:1px solid white;padding:.2em">
</div>
Fil:Storlek_p%C3%A5_svenskspr%C3%A5kiga_Wikipedia_2012_maj.jpg.]]
Statistik för Wikipedia finns tillgänglig både som rådata och i mer bearbetad form. Denna sida sammanfattar några av dessa uppgifter med fokus på svenskspråkiga Wikipedia.

Vad är en artikel?


Om inget annat anges är en ''artikel:''
# en sida som ligger i artikelnamnrymden (diskussionssidor räknas t ex inte), och
# inte är en WP:omdirigering, och
# har minst en wikilänk.
Detta är den definition som används när mjukvaran bestämmer antalet artiklar, och innebär att även wikipedia:förgreningssidor och mycket korta sidor (wikipedia:stubbar) tas med. Se även Wikipedia:Artikel.

Användning av Wikipedia


Det centrala måttet för användningen av Wikipedia är hur många som utnyttjar databasen, dvs hur många accesser som görs mot den.
Statistik från Alexa visar att Wikipedia är den 6:e mest besökta webbplatsen i världen, liksom lokalt i såväl Sverige som Finland (maj 2012).

Mätningar av förtroendet för svenskspråkiga Wikipedia och dess innehåll


Medieakademin 2012


Enligt Medieakademin ökade förtroendet för Wikipedia år 2011 från 35 % till 43 % år 2012.

Svenska Dagbladet 2009

Bidragsgivare


Antalet bidragsgivare (exklusive botar) under en månad ges i olika mått:
Antalet som gjort fler än 100 redigeringar under månaden
Antalet som gjort fler än 5 redigeringar under månaden
Antalet nya, det vill säga har gjort sin 10:e redigering totalt under månaden
Antalet som gjort någon redigering de senaste 30 dagarna (''<small>Siffran ej fullt jämförbar med de ovan</small>'')

Aktivitetsnivå


Fil:New articles+active users on Swedish Wikipeida.png
Aktivitetsnivån under en månad ges i olika mått som alla har olika svagheter som aktivitetsindikatorer:
Nettoantalet nya artiklar/dag. Måttet anger "nya" – "raderade" – "Omdirigerade", vilket innebär att extra insatser att radera/omdirigera, som egentligen är tecken på hög aktivitet, minskar värdet på måttet. (Alternativmått är antalet nya sidor i hela Wikipediarymden, inklusive kategorier, mallar och diskussionsidor)
Antalet redigeringar per månad.
Eftersom värdet ökar oberoende av ändringens storlek (en helt ny artikel ger samma värde som en trivialändring eller extrasparning under skapande av ny text) så kan värdet blåsas upp av massändringar av småsaker eller klotter.
Antalet nya ord i databasen under månaden. (Alternativmått är utökning av databasen i bytes)

Artiklarna - antal, kvalitet etc


Fil:SV WP Growth.png

Volyms/täckningsrelaterade mått


''Antal artiklar''. Svenskspråkiga Wikipedia har artiklar. Sett ur aspekten hur många som talar språket är antalet OK, men ur aspekten önskvärd täckning skulle betydligt större antal vara önskvärt (jämför andra språkversioner)
''Andel artiklar > 512 bytes'' (en låg andel kan bero på svag kvalitet, se artikellängd nedan, men också på att antalet artiklar blåses upp av artiklar som på andra versioner infogats i samlingsartiklar). Svenskspråkiga Wikipedias siffra är 76% vilket är ett jämförelsevis lågt värde.
''Basartiklar''. Svenskspråkiga Wikipedia har i princip 100% täckning, men 37% är under 10kb, vilket indikerar ej fullödiga artiklar.

Kvalitetsrelaterade mått


Fil:LA2_Depth_2008_sv.png
''Redigeringar per artikel'', ''redigeringsdjup''. Svenskspråkiga Wikipedias siffra på 28,1 är nu ungefär i nivå med jämförbara språkversioner, men klart efter de fem största (en, de, fr, es, ja). Antalet redigeringar per artikel är det mått som ökar när antalet nya artiklar når en platå men fler skribenter tillkommer. Det här måttet är också ett tecken på att samarbetet mellan olika wikipedianer ökar.
''Artikelstorlek i bytes'' . Svenskspråkiga Wikipedias siffra på 1 918 har förbättras kraftigt sista året men är fortfarande mycket lägre än jämförbara språkversioner
''Wikipedia:Statistik över utvalda artiklar'' ligger runt 1,5‰ och har endast en begränsad tillökning. Jämförelser är svåra då olika bedömningsgrunder råder mellan språkversioner.
''Subjektiva kvalitetsmätningar'' har gjort av användare enligt nedan. Olikheter i bedömningsgrunder mellan individer och över tiden gör dock siffrorna svårtolkade.
&sup1; <small>Till oartiklar räknas listsidor, ordboksord och årtalssidor. Förgreningssidor räknas inte.</small>

Referenser


Officiell statistik från databasdumpar


http://www.wikipedia.org/wikistats/EN/Sitemap.htm Wikipedia-statistik

Statistiksammanställningar utgående från dagliga siffror på Special:Statistik


Wikipedia:Statistik/Statistik

Övrigt


http://stats.wikimedia.org/index_tabbed_new.html#fragment-13 Externa statistikanalyser som hänvisas till från den officiella statistiksidan
http://www.wikistatistics.net/wikipedia/sv Wikipedia Interactive Statistics
http://wikistics.falsikon.de/latest/wikipedia/sv/ Page Hits toplist <small>(compare http://wikistics.falsikon.de/latest/ traffic | http://wikistics.falsikon.de/latest/searches.htm searches)</small>
:meta:List of Wikipedias
:en:Wikipedia:Modelling Wikipedia extended growth

Noter

Se även


Wikipedia:Statistik/Historia
Wikipedia:Statistik över utvalda artiklar
Special:Statistics
m:List of Wikipedias

Externa länkar


b:Wikibooks:Statistik
q:Wikiquote:Statistik
wikt:Wiktionary:Statistik
src:Wikisource:Statistik
Kategori:Wikipedia:Statistik
af:Wikipedia:Statistiek
ak:Wikipedia:Statistics
als:Wikipedia:Statistik
ar:ويكيبيديا:إحصاءات
be:Вікіпедыя:Статыстыка
bi:Wikipedia:Statistics
bar:Wikipedia:Statistik
bxr:Wikipedia:Statistics
ca:Viquipèdia:Estadístiques
cv:Википеди:Статистика
cs:Wikipedie:Statistika
ch:Wikipedia:Statistics
ny:Wikipedia:Statistics
sn:Wikipedia:Statistics
tum:Wikipedia:Statistics
da:Wikipedia:Statistik
de:Wikipedia:Statistik
nv:Wikiibíídiiya:Statistics
dz:Wikipedia:Statistics
et:Vikipeedia:Statistika
en:Wikipedia:Statistics
es:Wikipedia:Estadísticas
eo:Vikipedio:Statistiko
eu:Wikipedia:Estatistikak
fa:ویکی‌پدیا:ابزارهای آمار ویکی‌پدیا
fr:Wikipédia:Statistiques
ff:Wikipedia:Statistiques
gl:Wikipedia:Estatísticas
ki:Wikipedia:Statistics
xal:Wikipedia:Statistics
ko:위키백과:통계
ha:Wikipedia:Statistics
hr:Wikipedija:Statistike
hy:Վիքիպեդիա:Վիճակագրություն
id:Wikipedia:Statistik
ik:Wikipedia:Statistics
xh:Wikipedia:Statistics
zu:Wikipedia:Statistics
he:ויקיפדיה:נתונים סטטיסטיים
rw:Wikipedia:Statistics
rn:Wikipedia:Statistics
sw:Wikipedia:Takwimu
ku:Wîkîpediya:Statîstîk
lbe:Википедия:Статистика
la:Vicipaedia:Census
lb:Wikipedia:Ierbessenzielereien
li:Wikipedia:Sjtatistieke
lg:Wikipedia:Statistics
hu:Wikipédia:Statisztikák
arz:ويكيبيديا:احصائيات
mzn:ویکی‌پدیا:آمار
map-bms:Wikipedia:Statistik
ms:Wikipedia:Statistik
my:Wikipedia:Statistics
fj:Wikipedia:Statistics
nl:Wikipedia:Bezoekersaantallen van de Nederlandstalige Wikipedia
nds-nl:Wikipedie:Staotestieken
ckb:ویکیپیدیا:ئامارەکان
cr:Wikipedia:Statistics
ja:Wikipedia:統計
pih:Wikipedia:Statistics
no:Wikipedia:Statistikk
nn:Wikipedia:Statistikk
nds:Wikipedia:Statistik
pl:Wikipedia:Statystyki
pt:Wikipédia:Estatísticas
ru:Википедия:Статистика
sah:Бикипиэдьийэ:Статиистика
se:Wikipedia:Statistics
sg:Wikipedia:Statistics
tn:Wikipedia:Statistics
sq:Wikipedia:Statistika
simple:Wikipedia:Statistics
ss:Wikipedia:Statistics
sk:Wikipédia:Štatistika
sl:Wikipedija:Statistika
sr:Википедија:Статистике
su:Wikipedia:Statistik
fi:Wikipedia:Tilastot
th:วิกิพีเดีย:สถิติ
chy:Wikipedia:Statistics
ve:Wikipedia:Statistics
tr:Vikipedi:İstatistikler
tw:Wikipedia:Statistics
uk:Вікіпедія:Статистика
ts:Wikipedia:Statistics
yi:װיקיפּעדיע:סטאטיסטיק
zh:Wikipedia:统计

Sture Dahlström


Bengt ''Sture'' Verner Dahlström, född 28 december 1922 i Huskvarna, död 5 maj 2001 i Lövestad, norr om Sjöbo, var en svensk författare och jazz. Under sin tid i hemstaden var han känd som "Stulle".
Dahlström har, främst tack vare sina vildsinta romaner ''Änglar blåser hårt'' och ''Den galopperande svensken'', kommit att betraktas som Sveriges främste Beat_Generationförfattare. Hans tre första böcker handlar om ''konsten att komma loss'', ''att ge sej iväg, lämna hän''. Det är 1960-tal och med en smått idyllisk stämning, både här hemma i Sverige och ute i världen. Han har en litterär förebild hos Jack Kerouac ''lifta iväg-budskap'' från ''På drift'' och bejakar ''beatlitteraturens raka och snabba ocensurerade skrivsätt'', även om han blev mer idyllisk och kanske även sentimentalare i sina romaner än de amerikanska beatförfattare var, som brukar ha en hårdare polerad yta i sina texter. Dahlströms texter blir på sin höjd endast skenbart hårda,
Fadern var symaskinsarbetare i Huskvarna, modern spelade gitarr i Frälsningsarmén och lärde Sture de första ackorden: ''D-A7-G''. Han slutade folkskolan 1935 och började spela gitarr i en jazzorkester, blev frisörlärling, elektrikerlärling, springschas, hamnade 1939 på Husqvarna vapenfabrik som fräsare och slipare, spelade gitarr och kontrabas i dixielandbandet ''Clambake Seven'' och skrev jazzartiklar i Orkester-Journalen och Estrad (tidskrift), vann med ''Conny Rich'' tävlingen om Sveriges bästa amatörband 1943, fick även solistpriset som gitarrist, allt vid sidan om sliparjobbet. 1948 gift med konstnären Anna-Stina Ehrenfeldt. Första boken ''Änglar blåser hårt'' utkom 1961. Han blev utgiven på flera förlag genom åren.
Björn Runge gjorde under 1990-talet en kortfilm om Sture Dahlström med titeln "Vulkanmannen (film)". Denna hade premiär 1997 vid Göteborgs filmfestival.
September 1999 bildades Sture Dahlströmsällskapet, som är en sammanslutning för alla hängivna läsare av Sture Dahlströms böcker.
Artisten Håkan Hellström nämner Dahlström i en av sina sånger; Så Länge Du Är Med Mig
Författaren och litteraturvetaren Mats Keyet har skrivit två böcker om Sture Dahlström,
"Sture Dahlström - En biografi" samt "Sture Dahlströms Vulkanarkiv".

Bibliografi

Beatförfattare


Jack Kerouac
William S. Burroughs
Allen Ginsberg

Externa länkar


http://www.bakhall.com/sture/ Sture Dahlströmsällskapet
Kategori:Svenskspråkiga författare
Kategori:Svenska författare
Kategori:Män
Kategori:Födda 1922
Kategori:Avlidna 2001
Kategori:Beatförfattare

Solidaritet

:''Denna artikel handlar om begreppet solidaritet. För andra betydelser, se Solidaritet (olika betydelser).''
Solidaritet (av latinets ''solidum'', hela summan, kapitalet) innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa.
Som juridik term avseende ett förhållande, i synnerhet borgensman, gäldenär, eller delägare, där en gemenskap är av den arten att den ena har rätt att den andra parten fullföljer sina förpliktelser odelat.
Som politik term fundamental för socialismen, se till exempel solidarisk lönepolitik. Ej att förväxla med lojalitet, då etymologin för "solidaritet" anger en ekonomisk aspekt. ''Global solidaritet'' avser bekämpning av fattigdom i länder, ej gällande individer.

Se även


Kollektiv
Kollektivism
Proletär internationalism
Kollektivt handlande
Solidaritetsrörelser
Kategori:Moral
ar:تضامن اجتماعي
bg:Солидарност
ca:Solidaritat
cs:Solidarita
da:Solidaritet (sammenhold)
de:Solidarität
en:Solidarity
es:Solidaridad (sociología)
eo:Solidaro
fr:Solidarité (notion)
ko:연대 (사회학)
it:Solidarietà
he:סולידריות חברתית
ml:സോളിഡാരിറ്റി
ms:Perpaduan
nl:Solidariteit (sociale wetenschappen)
no:Solidaritet
oc:Solidaritat
pl:Solidarność (socjologia)
pt:Solidariedade social
sr:Солидарност
fi:Solidaarisuus
zh:有机团结

Ståthållare

Ståthållare (lat. ''locum tenens'') är en härskares ställföreträdare i en del av hans rike.
Ståthållare var en titel ursprungligen inom det romerska riket, använd för en kejserlig legat, med praetor. Begreppet förekommer bland annat i Bibeln, där tidpunkten för Jesus födelse anges som "när Quirinius var ståthållare i Syrien" (Lukasevangeliet 2:2).
I Nederländerna från 1400-talet och framåt var ståthållare ursprungligen en feodalism titel för en styresman för ett område, utsedd av jordägaren. När Karl V (tysk-romersk kejsare) tog över de nederländska provinserna tog han även över rätten att utse ståthållare, men när de sju provinserna i Förenade Nederländerna blev självständiga tog de rätten att välja sina egna ståthållare. 1747 fick alla provinserna en gemensam ståthållare. Posten blev dessutom ärftlig i huset Oranien, vilket gjorde ståthållarens roll jämförbar med en monarki.
I Sverige har ståthållare funnits sedan senmedeltid som titel för befälhavaren på de kungliga fästningarna, såsom Kalmar slott och Åbo slott. Titeln levde kvar in på 1900-talet som beteckning på landshövdingar i vissa län.
Under en del av den Sverige och Norge var riksståthållaren kungens representant i Norge när kungen var i Sverige. Innan Stockholms stad blev en del av Stockholms län kallades motsvarigheten till landshövdingen överståthållarämbetet. I delstaten Vorarlberg i Österrike tituleras guvernör landsståthållare, och i några kantoner i Schweiz kallas kantonsregeringens företrädare i distrikten regeringsståthållare eller prefekt.
Ståthållare är även en alternativ översättning av ''Lord Lieutenant'' i Storbritannien, oftast översatt med lordlöjtnant.

Se även


Skottlands ståthållarskap
Ståthållarämbetet, fogde för svenska kungens slott, en av de svenska hovstaterna.
Kategori:Romerska titlar
Kategori:Titlar
Kategori:Kungliga hovstaterna
be:Штатгальтар
be-x-old:Штатгальтэр
bg:Щатхалтер
ca:Stadhouder
da:Statholder
de:Statthalter
en:Stadtholder
es:Estatúder
fr:Stathouder
fy:Steedhâlder
it:Statolder
he:סטאדהאודר
ka:შტატჰალტერი
nl:Stadhouder
nds-nl:Stadholder
ja:オランダ総督
no:Stattholder
nn:Statthaldar
pl:Stadhouder
pt:Estatuder
ru:Штатгальтер
simple:Stadtholder
fi:Käskynhaltija
zh:荷兰省督

Sahara


Fil:Sahara desert.jpg.]]
Sahara (arabiska: , '''', "Den största öknen") är ett ökenområde i Nordafrika ungefär mellan femtonde och trettionde nordliga breddgraderna. Sahara är med sina cirka 8&nbsp;600&nbsp;000 kvadratkilometer jordens största ökenområde Dagens Sahara är bara ett par tusen år gammal. Sahara består av sandöken, stenöken, klippöken samt torrmarksområden och ligger kring Kräftans vändkrets.
Sahara utgör ett område som länge utgjort en ogenomtränglig barriär mellan Medelhavsregionen och det så kallade "Svarta Afrika" eller "Afrika söder om Sahara". I söder övergår Sahara i Sahel, en halvtorr savann som sträcker sig från Senegal och Mauretanien i väster till Sudan i öster.
Under den Weichsel (nedisning) hade Sahara ett betydligt fuktigare klimat liknande det som idag finns i Östafrika. Omkring 30&nbsp;000 hällristningar med bilder av djur som krokodiler har hittats, varav ungefär hälften i bergskedjan Tassili n'Ajjer i sydöstra Algeriet där även fossil efter dinosaurier hittats.
I Sahara bor omkring 2,5 miljoner människor, de flesta i Mauretanien, Marocko och Algeriet. Några av de dominerande folkgrupperna i Sahara är tuareger, berber, sahrawier (i Västsahara), "morer" (i Mauretanien) och olika svarta etniska grupper som tubu, nubier, zaghawa och kanuri.
Saharas största stad är Mauretaniens huvudstad Nouakchott. Andra betydelsefulla städer är Tamanrasset i södra Algeriet, Timbuktu i Mali, Agadez i Niger, Ghat i Libyen och Faya-Largeau i Tchad.

Geografi


Sahara avgränsas i väst av Atlanten, i norr av Atlasbergen och Medelhavet, i öst av Röda havet och i söder av Sahelregionen mellan Nigerfloden och Nilen. Sahara brukar uppdelas i västra Sahara, Ahaggarbergen (Algeriet), Tibestimassivet (Tchad), Aïrbergen (Niger), Ténéré naturreservat (Niger) och Libyska öknen (Libyen och Egypten).
Större delen av Sahara består av ett cirka 300 meter högt platåland. Periodiskt vattenförande wadis som genomskär öknen är karakteristiskt för Sahara.
I centrala Sahara ligger olika bergsområden, de viktigaste är Ahaggar, Aïr och Tibesti. Emi Koussi i Tibesti, norra Tchad, är med sina 3&nbsp;445 meter över havet Saharas högsta berg.

Klimat


Sahara har ökenklimat som skapats av det subtropiska högtrycksbälte som finns över området. Det faller mindre mängder regn över kustområdena, över de centrala delarna är det genomgående torka. Nederbörd från nordväst stoppas av Atlasbergen. Högtrycksbältet förstärks och förflyttas söder ut om vintern, och försvagas och förflyttas mot norr under sommaren. De centrala delarna av Sahara har över 4&nbsp;300 soltimmar årligen, nära det maximalt möjliga (4&nbsp;450 timmar); temperaturskillnaden mellan dag och natt, och mellan vinter och sommar, är stor. På sommaren kan temperaturen ofta bli över 50 grader Celsius, och under vintern ofta under 0 grader Celsius. I Sahara har världens högsta lufttemperatur registrerats, 57,8 grader Celsius, i Al-Azizyah, Libyen.
I de lågtliggande delarna av de centrala ökenområdena är årsnederbörden mindre än 50 millimeter, längst i öst mindre än 5 millimeter. Det är förhållandevis vanligt med regnskurar och blixtar som inte når marken. I bergen är nederbörden större, oftast i form av kortvariga, kraftiga skurar som snabbt fyller uttorkade flodbäddar. Det egentliga ökenområdet avgränsas av stäpper med vinterregn i norr och av stäpper med sommarregn i söder.
Klimatet i Sahara har varierat kraftigt genom tiderna. Kvartärsväxlingar mellan istider och interglaciala perioder har medfört långa perioder med gynnsamt klimat för livet i Sahara. Efter den senaste istiden var det en särskilt gynnsam period mellan 8000–5500 f.Kr. Under de senaste 30 åren har det funnits en tendens för att högtrycksbältet har förskjutits mot söder, med torka och hungersnöd som påföljd i gränsområdet mellan öknen och Sahel.

Flora och fauna


Växtligheten i Sahara är liten, stora områden är helt utan, medan det i andra områden finns spridd vegetation. Nildalen och några glest utspridda oaser utgör de enda undantagen, sedan omkring 3000 f.Kr.. Den vegetation som finns i Sahara är ofta specialiserade ökenväxter, som antingen har ett stort rotsystem under markytan för att kunna samla upp vatten från ett så stort område som möjligt och ett litet bladverk ovanför markytan för att minimera vattenförlusten, eller en livscykel som går ut på att snabbt gro efter de sällsynta regnen och producera frön som klarar många år av torka.
Det finns också en del djur som har anpassat sig till öknens klimat. Talrikast är olika sorters insekter, spindlar, skorpioner och kräldjur, som ormar och ödlor. Det finns även en del fåglar, varav de flesta är insektsätare, till exempel ökenstenskvätta. De däggdjur man kan hitta inkluderar bland annat ökenspringråttor och fennek, en liten ökenräv, samt addaxantilop. De dromedarer som finns i Sahara är tamdjur.
Djurlivet i Sahara har skiftat med klimatet. Hällristningar och skelettfynd visar att elefanter, noshörningar, flodhästar och giraffer levde i Sahara under slutet av istiden.

Befolkning


Större delen av Sahara är obeboelig och öde. Bosättningarna är i stort sett begränsade till oaserna. I nordväst ligger de stora oasgrupperna Tafilalet, Touggourt och Adrar (oas). I den centrala delen ligger Fezzanoaserna söder om Tripoli, och den östra delen av Libyska öknen finns Farafra, Siwa, Dakhla (oas) och Kharga, och väster om dessa Kufra. En liten andel av Saharas befolkning lever som nomader som vandrar med kameler, får och getter, särskilt i västra delen och på höglänta områden där det finns växtlighet

Se även


Transsaharahandel

Externa länkar

Referenser


''Denna artikel är delvis baserad på en översättning från http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Sahara engelska Wikipedia.''
För avsnittet Sahara#Klimat:
''Store norske leksikon,'' snl.no, artikeln "http://www.snl.no/Sahara Sahara", läst 6 december 2009 (CC-BY-SA och GNU FDL)
För avsnittet Sahara#Befolkning:
''Store norske leksikon,'' snl.no, artikeln "http://www.snl.no/Sahara/befolkning Sahara – befolkning", läst 6 december 2009 (CC-BY-SA och GNU FDL)

Not

Källor


Kategori:Sahara
Kategori:Öknar i Afrika
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
kbd:Сахара
af:Sahara
als:Sahara
am:ሰሃራ በረሃ
ar:الصحراء الكبرى
an:Disierto d'o Sahara
arc:ܨܚܪܐܐ
ast:Desiertu del Sáḥara
az:Saxara
bn:সাহারা মরুভূমি
zh-min-nan:Sahara Soa-bô͘
be:Пустыня Сахара
be-x-old:Сахара
bg:Сахара
bar:Sahara
bs:Sahara
br:Sahara
ca:Sàhara
cv:Сахара
cs:Sahara
cy:Sahara
da:Sahara
de:Sahara
diq:Sehra
dsb:Sahara
et:Sahara
el:Σαχάρα
en:Sahara
es:Desierto del Sahara
eo:Saharo
ext:Sáhara
eu:Sahara
fa:صحرای بزرگ آفریقا
hif:Sahara
fo:Sahara
fr:Sahara
fy:Sahara
fur:Desert dal Sahara
ga:An Sahára
gd:Fàsach Sahara
gl:Deserto do Sáhara
gan:撒哈拉沙漠
ko:사하라 사막
hy:Սահարա
hi:सहारा मरुस्थल
hsb:Sahara
hr:Sahara
ilo:Sahara
io:Sahara
id:Gurun Sahara
ie:Sahara
os:Сахарæ
is:Sahara
it:Deserto del Sahara
he:סהרה
jv:Ara-ara Sahara
kn:ಸಹಾರ
krc:Сахара
ka:საჰარა
kk:Сахара
sw:Sahara
ku:Sahara
lad:Desyerto del Sahara
lbe:Сахара
la:Sahara
lv:Sahāra
lb:Sahara
lt:Sachara
li:Sahara
jbo:sa'aras.zei kutytu'a
lmo:Sahara
hu:Szahara (sivatag)
mk:Сахара
ml:സഹാറ
mt:Saħara
mr:सहारा
ms:Gurun Sahara
mn:Сахарын цөл
my:ဆဟာရ သဲကန္တာရ
nl:Sahara
nds-nl:Sahara
ne:सहारा मरुभूमी
new:सहारा
ja:サハラ砂漠
pih:Sahara
no:Sahara
nn:Sahara
oc:Sahara
pnb:صحراۓ اعظم
pms:Sahara
pl:Sahara
pt:Deserto do Saara
kaa:Saxara sho'listanlıg'ı
crh:Büyük Sahra
ro:Sahara
qu:Sahara
rue:Сагара
ru:Сахара
sah:Саhаара
sa:सहारा
stq:Sahara
sq:Sahara
scn:Sahara
simple:Sahara
sk:Sahara
sl:Sahara
szl:Sahara
so:Saxaara
sr:Сахара
sh:Sahara
fi:Sahara
tl:Sahara
ta:சகாரா
roa-tara:Deserte d'u Sahara
tt:Сахра
te:సహారా ఎడారి
th:ทะเลทรายสะฮารา
tg:Саҳрои бузург
tr:Sahra Çölü
tk:Sahara
uk:Сахара
ur:صحرائے اعظم
vec:Sahara
vep:Saharan rahvahatoi ma
vi:Sa mạc Sahara
fiu-vro:Sahara
wa:Sara
war:Disyerto Sahara
wo:Saara
yi:סאהארא
yo:Sàhárà
zh-yue:撒哈拉沙漠
bat-smg:Sachara
zh:撒哈拉沙漠

Snoken


Snoken, är en TV-serie som sändes TV-året 1993-TV-året 1997 som handlar om privatdetektiven ''Anders "Snoken" Grip''. Han bor på en båt med sin hund ''Tubbe'' vid Ryssviken (Djurgården) Waldemarsudde på Djurgården.
I varje avsnitt får vi följa hur han löser fall om otrohet, utpressning och hotelser. Förvisso utan biljakter och vapen för den här deckaren är inte speciellt "hårdkokt". Huvudrollen ''Anders "Snoken" Grip'' spelades av Sven-%C3%85ke Gustavsson och dessutom medverkade Axel Düberg, som ''kapten Nelson''.
Rollen som hunden ''Tubbe'' spelades av Bordercollien Turbo.

Rollista (i urval)


Sven-%C3%85ke Gustavsson - Anders Grip
Axel Düberg - Kapten Nelson
Yvonne Lombard - Alma Grip
Carl Kjellgren - Carl-Erik Eriksson
Stig Grybe - Erik Eriksson
Lena Lindewall - Christina Eriksson
Hanna Nilsson - Gurkan
Fredrik Ådén - Erik jr
Cecilia Walton - Siv Jones
Turbo (hund) - Tubbe
Eftersom varje avsnitt var fristående så deltog en stor mängd ur den svenska skådespelareliten under denna tidsperiod som gästskådespelare i serien.

Externa länkar


http://hemsidor.torget.se/users/n/nozick/snoken.html Svenska TV-serieguiden
Kategori:Svenska TV-serier
Kategori:Fiktiva figurer från Stockholm
Kategori:TV-seriestarter 1993
Kategori:TV-serieavslutningar 1997
Kategori:Fiktiva detektiver

Systema naturae

Fil:Linnaeus1758-title-page.jpg
''Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis'', vanligen förkortat kallad ''Systema naturae'' är en bok av Carl von Linné som publicerades för första gången 1735 (under något annorlunda titel: ''Systema naturae: sive regna tria naturae systematice proposita per classes, ordines, genera, & species''). Den latinska titeln betyder: ''Naturens Systematik (biologi): naturens tre rike (biologi), underordnade klass (biologi), ordning (biologi), släkten och art (biologi) med dessas karakteristika, skillnader, synonymer och lokaler''.
I detta verk beskriver Linné alla arter av växter, djur och mineraler som han kände till. Dessa var alltså de tre riken som titeln syftar på. Han grupperar här arterna baserat på observationer av dessas kännetecken. Linné var i början av sin vetenskapliga karriär en stark anhängare av principen om arternas oföränderlighet, och syftet med hans grupperingar var inte att påvisa någon fylogeni. Mot slutet av sin bana kom Linné att mer och mer överge tanken om arternas oföränderlighet efter observationer rörande hybridisering. Någon evolutionslära i egentlig mening omfattade han dock aldrig.
Linnés arbete tog den engelske naturforskaren John Rays arbete (bland annat presenterat i ''Historia generalis plantarum'') som utgångspunkt och vidareutvecklade dennes principer och metoder. Andra som föregick och influerade honom av Andrea Cesalpino, Joseph Pitton de Tournefort och Sébastien Vaillant.
I boken presenteras den Systematik (biologi) för beskrivning och indelning av biologiska arter som används än idag. Ibland används bokens namn för att beteckna denna typ av systematik. Varje art tilldelas ett vetenskapligt namn, baserat på latin eller grekiska, bestående av artens släkt samt en unik beteckning för arten. Dessa skrives med kursiv stil och släktens namn anges med stor initial. Ett namn på en art som vitsippan är sammansatt av släktnamnet (''Anemone'') och ett artepitet (''nemorosa''). En sådan tvådelad beteckning kallas för ett binomen.
Boken kom kontinuerligt ut i reviderade och utökade upplagor. Den första upplagan var endast 11 sidor lång, medan den 13 upplagan från 1770 var över 3000 sidor. Den 10 upplagan från 1758, i vilken Linné bland annat överförde valarna från fiskarna till däggdjuren, anses idag vara den tidigaste giltiga källa för vetenskapliga beteckningar på biologiska arter inom djurriket. För växter brukar man istället räkna Linnés ''Species plantarum'' (Växternas arter) från 1753.
''Systema naturae'' har haft samma grundläggande betydelse för biologin som periodiska systemet har för kemin. Idag anses dock mineralerna inte längre vara ett separat rike på det sätt som växter och djur är, men istället har svamparna brutits ut ur växtriket. Dessutom betraktas bakterier och protister som separata riken.

Se även


Linnés sexualsystem
Taxonomi

Externa länkar


http://dz-srv1.sub.uni-goettingen.de/cache/toc/D265100.html Tionde upplagan av ''Systema naturae'' i digital form
http://www.linnaeus.uu.se/online/lvd/1_1.html Linné online på Uppsala universitet
Kategori:Systematik
Kategori:Carl von Linné
af:Systema Naturae
be:Сістэма прыроды
ca:Systema Naturae
de:Systema Naturae
en:Systema Naturae
es:Systema naturae
eo:Systema Naturae
fr:Systema Naturae
id:Systema Naturae
ia:Systema naturae
it:Systema Naturae
la:Systema naturae
nl:Systema naturae
no:Systema naturae
nn:Systema naturae
oc:Systema Naturae
pnb:سسٹما نیچرا
oc:Systema Naturae
pl:Systema Naturae
pt:Systema Naturae
ru:Система природы
sk:Systema naturae
sl:Systema Naturae
uk:Система природи

Slas

#OMDIRIGERING Stig Claesson
Kategori:Pseudonymer

Stallmästaregården


Fil:Stallis 1.jpg
Fil:Skylt Stallis 2010.jpg.]]
Stallmästaregården är en av byggnaderna i Hagaparken i Solna. Den ligger intill Brunnsvikens strand, alldeles norr om kommungränsen mot Stockholm (Norrtull, Stockholm). Själva gården har anor tillbaka till 1600-talet, då det första huset här byggdes av stallmästare vid Karlberg, Ebbe Håkansson. Denna byggnad, den så kallade ''Gamla Byggningen'', revs omkring 1700 och ersattes av den ''Nya Byggningen'' mot väster, detta är idag värdshusets huvudbyggnad.

Historik


Stallmästaregården eller kort "Stallis" är stockholmstraktens äldsta kvarvarande utvärdshus med samma funktion sedan 1600-talets mitt. Drottning Kristina brukade ofta rida och jaga i trakterna kring Brunnsviken och när hon år 1645 passerade stallmästare Håkanssons gård med sitt följe, beslöt hon sig att fira midsommar där. Ryktet om detta spred sig i staden och stallmästaren Ebbe Håkansson beslöt sig därefter att öppna ett värdshus.
I fjorton år drev Håkansson sitt värdshus och efter hans död förvandlades värdshuset till en mer traditionell krog med utskänkning av öl och brännvin. År 1672 flyttades tullen till knutpunkten mellan Norrtullsgatan, Uppsalavägen och den stark trafikerade vintervägen över Brunnsvikens is, detta förbättrade affärerna på ett högst betydande sätt.
Gården har bevarat sin typiska 1700-talskaraktär trots många förändringar. Invändigt finns de ursprungliga tak- och väggmålningar kvar från byggnadstiden kring 1735. På Lucas Boogers (falkenerare vid Fredrik I:s hov) initiativ tillkom då den östra byggnaden, kallad ''Tingshuset'', värdshuset höjdes med en våning och parterren ner mot Brunnsviken anlades. Booger lät även flytta hit det lilla åttkantiga 1600-tals lusthus och plantera fyra lindar, varav två finns kvar än idag, arrangemanget har kallats ''Drottning Kristinas lövsal''. År 1754 lät han också sätta in den första annonsen för värdshuset i ''Stockholms Posttidningar''.
År 1840 övertogs rörelsen av Pierre Bichard, en gång kock åt kung Karl XIV Johan och krögare på Hasselbacken. De enormt populära hästkapplöpningarna under vintertid på Brunnsviken inleddes också under denna tid. 1884-1906 höll Södra Roslags Domsaga ting i en 1815 tillbyggd festsal på den östra byggnaden fram till man fick eget hus vid Hagaparken.
Den västra byggnaden utökades på 1920-talet då en envånings matsal, den så kallade ''Hagapaviljongen'', uppfördes mot Brunnsviken enligt Carl Åkerblads ritningar.

"Stallis" idag


Idag är Stallmästaregården en välkänd restaurang och ett värdshus med hotellrörelse. År 1950 övertog Tore Wretman Stallmästaregården och 1988 tar Alessandro Catenacci (också ägare till bl.a. Operakällaren) över. 2000 invigdes nybyggda hotelldelen med 49 rum.

Bilder


<gallery widths=160px heights=120px>
Fil:Stallis 2007x.jpg|Stallmästaregården 2007
Fil:Lusthus Stallis 2006.jpg|"Drottning Kristinas lövsal" 2006
Fil:Stallmästaregården 2007a.jpg|Bevarad 1700-tals karaktär
Fil:Stallis 2007-07-13.jpg|"Wärdshuset" 2007
</gallery>

Källor


http://www.stallmastaregarden.se/page.asp?pageID=1045 Stallmästaregårdens historik.

Externa länkar


http://www.stallmastaregarden.se Officiell webbplats
Kategori:Hagaparken
Kategori:Restauranger i Stockholm
Kategori:Företag bildade 1645
en:Stallmästaregården

Smalspår


Fil:X10p.jpg station på Roslagsbanan]]
Smalspår är en järnvägsterm som betyder att spårvidden är mindre än .

Järnväg


I Sverige förekommer numera reguljär trafik på smalspår på ett enda håll, nämligen vid Roslagsbanan. Den här använda spårvidden är 891 mm vilket motsvarar tre gamla svenska fot. Förr fanns det gott om "trefotsbanor". Jämte detta vårt genom tiderna vanligaste smalspår (891 mm) förekommer även 600 mm vid ett flertal museijärnvägar. I ett enstaka fall (en hästjärnväg) används spårvidden ''693 mm''.
Den näst vanligaste smalspåriga spårvidden i Sverige var 1067 mm. Denna spårvidd fanns bland annat på merparten av järnvägarna i Blekinge och vidare på linjer till Halmstad och Växjö samt även vid Sundsvall-Torpshammars Järnväg. Spårvidden är dock på intet sätt ovanlig utomlands, den finns exempelvis i Japan, Sydafrika och Australien. Några norska järnvägar byggdes från början med spårvidden 1067 mm.
Andra relativt vanliga smalspår är ''802 mm'', som till exempel Hällefors-Fredriksbergs Järnväg, och ''600 mm'', som till exempel Kosta-Lessebo Järnväg. Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga Järnväg och dess fortsättning Borås Järnväg hade ett tidigt skede spårvidden ''1217 mm'' (= fyra engelska fot).
Ytterligare förekom i Sverige även spårvidderna 1188 mm, 1099 mm, 1093 mm, 792 mm, 750 mm och 693 mm.
Smalspåriga järnvägar byggdes av privata företag (ofta med kommunalt stöd) därför att de var billigare i anläggning och drift. Omfattande nät byggdes i Västergötland och Småland-Östergötland, därutöver ett antal mindre nät och isolerade sträckor. Statens Järnvägar byggde inte smalspår, men övertog en mängd sådana linjer under Det svenska järnvägsförstatligandet, vilka moderniserades fram till 1950-talet parallellt med ombyggnad till normalspår eller avveckling.
Speciella lok och vagnar måste byggas för varje spårvidd, även om vissa fordon har byggts om. För att utväxla gods mellan smalspår och normalspår måste det lastas om, men efter hand infördes smalspåriga överföringsvagnar, på vilka man lastade normalspåriga godsvagnar och därmed slapp omlastning. Mot slutet gick nästan all godstrafik på detta sätt; SJ drog godsvagnar från smalspårsnätet till närmaste station med normalspår även om det fanns en närmare smalspårig förbindelse. De sträckor som hade mest trafik byggdes också om till normalspår. Vad gäller persontrafiken fick passagerarna alltid byta tåg själva i Sverige. Det finns dock personvagnar som kan byta spårvidd. Så sker för tåg till Spanien och Ryssland från övriga Europa, då dessa länder har bredspår.
Den sista smalspåriga järnvägen i Sverige med reguljär persontrafik är Roslagsbanan. Den sista banan med godstrafik var den 63 km långa och 891 mm breda sträckan Deje-Hagfors på den privatägda NKlJ (Nordmark-Klarälvens Järnvägar) som lades ned 1990. SJ:s sista sträcka med persontrafik var Järnvägslinjen Växjö-Åseda-HultsfredSmalspårsjärnvägen Hultsfred-Västervik, nedlagd 1984; sista sträckan med godstrafik var Finspång-Hjortkvarn, nedlagd 1987, båda med spårvidd 891 mm. Den sista sträckan med 1 067 mm spårvidd var Karlshamn-Ryd, Tingsryds kommun som hade godstrafik till 1979, då den inställdes på grund av banans dåliga skick, med formell nedläggning 1981. I övrigt återstår ett antal museijärnvägar med spårvidd 891 eller 600 mm.

Spårväg


Även spårvägar kan vara smalspåriga. En vanlig spårvidd för spårvägar är 1000 mm, dock inte i Sverige. I Sverige var det endast stadsspårvägen i Kiruna och Ulricehamn, som var meterspåriga elektriska spårvägar. I övriga svenska spårvägsstäder använde man normalspår 1435 mm.
Meterspårväg (spårvidd 1000 mm) har även Göteborg haft. Men det var under hästspårvägens tid. 1878–1902. 1902 löste dåvarande Göteborgs stad ut det engelska spårvägsbolaget som trafikerade stadens hästspårvägssystem, och breddade spåret till normalspår 1435 mm samt elektrifierade nätet med 600 volt likspänning. En del gamla hästspårvagnar sparades och byggdes om till normalspåriga släpvagnar eller senare till likvagnar som framförallt användes under pandemin "Spanska sjukan" som härjade ungefär samtidigt som första världskriget.
Göteborgs stadsmuseum har en hästspårvagn bevarad, denna deponeras hos Spårvägssällskapet Ringlinien dessvärre vet man inte så mycket om denna vagn, men den är sannolikt byggd i England på 1880-talet. Denna hästspårvagn är idag körklar och byggdes om till normalspår inför Göteborgs Spårvägars 50-årsjubileum 1929. Vagnen var senast ute på stan under GS 125-årsjubileum och drogs då av hästen "Sir John" inlånad från Nordhallänningarnas körsällskap, då hästar inte ingår i Ringliniens ordinarie dragkraft, ej heller som medlemmar i föreningen, ännu.

Lite kuriosa


Växjö har haft tre olika spårvidder på bangården. Dels normalspår, 1 435 mm, dels vanligt smalspår, 891 mm, för trafiken norrut mot Västervik och "blekingespårvidden", 1 067 mm, som gällde på banorna i Blekinge med utstickare till Växjö och Halmstad.
Treskensspår, det vill säga en kombination av normalspår och smalspår, finns på sträckan Västervik - Jenny (ort). Treskenspår kan också vara en kombination av normalspår och bredspår eller smalspår och bredspår.
På sträckan Kimstad-Norsholm i Östergötland fanns en tid tre spår på samma banvall: Dels stambanans normalspåriga dubbelspår, dels ett smalspår som ingick i det östgötska smalspårsnätet.

Utlandet


Delstaten Sachsen har spårvidden 750 mm. Mellan Radebeul och Radeburg finns än idag en smalspårsträcka, "Der Lössnitzdackel", "DR Schmalspur-Kursbuchstrecke 509" från 1883. Den är 17 km och trafikeras med gamla ånglok.
Schweiz har spårvidden 1000 mm, sällan 750 mm och 800 mm.

Se även


Normalspår
Bredspår
Museijärnväg
Décauvillespår
Spårvidd

Referenser


<References/>

Källor


''Järnvägsdata med trafikplatser''. Svenska Järnvägsklubben, Hässleholm 2009
Kategori:Spårvidder
Kategori:Järnvägar
als:Schmalspur
ar:سك
be:Вузкакалейная чыгунка
bg:Теснолинейка
cs:Úzkorozchodná dráha
cy:Cledrau cul
da:Smalspor
de:Schmalspurbahn
et:Kitsarööpmeline raudtee
en:Narrow gauge railway
es:Ferrocarril de vía estrecha
eo:Etŝpura fervojo
fr:Voie étroite
ko:협궤
hr:Uskotračna željeznica
it:Scartamento ridotto
lv:Šaursliežu dzelzceļš
lb:Schmuelspurbunn
lt:Siaurasis geležinkelis
hu:Kisvasút
nl:Smalspoor
ja:狭軌
no:Smalspor
pl:Kolej wąskotorowa
pt:Bitola estreita
ru:Узкоколейная железная дорога
sk:Úzkorozchodná železnica
sr:Пруга узаног колосека
fi:Kapearaiteinen rautatie
ta:குற்றகலப் பாதை
uk:Вузькоколійна залізниця
vi:Đường sắt khổ hẹp
zh:窄軌

Spårvidd

Spårvidd uttrycker avståndet mellan rälerna på ett järnvägsspår. Spårvidden mäts mellan rälshuvudenas innerkanter 14mm under överkanten. Spårvidd kan även avse landsvägsfordon men mäts då mellan de axiella mittpunkterna på hjulen.
Fil:Gauge EN.svg
Fil:Écartement.png

Spårviddens historiska betydelse


Ett smalt spår är billigare att bygga eftersom slipers blir kortare och banvallen smalare. Dessutom kan kurvradierna göras mindre med bibehållna gångegenskaper. För att göra systemet (smalspåret) billigare har fordonen gjorts mindre och lättare, vilket medfört att klenare och därmed billigare räls kunnat användas. Även klenare banunderbyggnad blir därav fallet. En myt har därför etablerats att det är pga spårvidden som lastförmågan och lastprofilen blivit sämre. Detta är dock fel, tex världens tyngsta tåg, malmtåg i Sydafrika går på smalspår och transporter av normalspåriga vagnar på överföringsvagnar visar att detta inte stämmer. När det gäller hastighet blir den dock lägre, högsta hastighet är 160 km/m för 1067 mm spårvidd.
Fil:Roslagsbanan.JPG
I järnvägens barndom var transporterna mest lokala utmed banan. Arbetskraften var billig, så att omlastning till vagnar på en annan bana var enkel. Många banor byggdes därför smalspåriga, medan de längre banorna gjordes bredare. Storbritannien, som byggde sina första järnvägar mycket tidigt och som också exporterade lokomotiv, valde avståndet 5 fot (1524 mm) mellan ytterkanterna på rälsen, vilket blev lika med 1435 mm mellan rälsens innerkanter, alltså det som avgör spårvidden i detta sammanhang. Storbritannien valde detta som standard 1845 och deras föredöme gjorde att större delen av Europa och även Amerika valde samma spårvidd. Så skedde även i Sverige. Allt eftersom järnvägarna byggdes ut och bildade nätverk genom länderna, så ökade behoven av längre transporter. Nackdelarna med omlastningar vid spårviddsbyten blev uppenbara och en standardisering började. 1435 mm blev då normalspår i Sverige och många banor byggdes om till denna spårvidd. Resterande smalspåriga banor lades senare ned med undantag för Roslagsbanan.
Anm. Det finns en faktoid (osanning som många tror är sann) som säger att Englands spårvidd skapades redan under romartiden.
I Ryssland anlitades amerikanen George Washington Whistler när första banan mellan St Petersburg och Moskva byggdes. Han föreslog 5 fot (1524 mm, räknat mellan rälsens innerkanter) vilket senare avrundades till 1520 mm och sedermera blev standard ända bort till Stilla Oceanen. I efterhand var detta olyckligt och försvårar för lång framtid järnvägstransporter mellan Västeuropa och Östeuropa. I Spanien och Portugal valde man också egna spårvidder. Irland har en egen spårvidd trots att det tillhörde Storbritannien när spårvidden valdes, vilket beror på att det inte var standard då ännu.
I modern tid har det diskuterats att de baltiska staterna ska med EU-stöd bygga om till 1435 mm, vilket ligger på is, man nöjer sig mest med upprustning. Spanien har fått stora stöd till nybyggen med normalspår, men har inte byggt om äldre spår. När man byggt nya banor för höghastighetståg i Japan, Kina och Västeuropa har man valt 1435 mm. Dessa banor används inte heller för godstrafik.

Rälsens fastsättning


Rälsens fastsättning mot slipers kallas rälsbefästning. Befästningen sker med olika metoder som garanterar att spårvidden håller sig inom specificerade toleranser. I mycket snäva kurvor med kurvradier < 200 m så brukar man öka spårvidden med några mm. Spårvidden kontrolleras med ett mätverktyg som läggs över rälsen (RÖK).
I växlar gäller speciella mått och det är viktigt att löpande kontrollera dessa för att förebygga urspårningar efter slitage.

Hjulflänsarnas avstånd


Avståndet mellan hjulens flänsar är några millimeter mindre än spårvidden. Anledningen till detta är ett en hjulaxel måste kunna röra sig lite i sidled för att den koniska ytan ska kunna styra hjulet mot centrum. Se gångegenskaper.
Toleransen mellan spårvidden och flänsavståndet gör att till exempel Finland och Ryssland kan köra på varandras banor fastän deras spårvidder skiljer 4 mm (1524 resp. 1520 mm)

Spår med flera spårvidder


Fil:DualgaugeHakonetozanJP14.jpg
Fil:Haparanda-Tornio rail bridge Sep2008.jpg och Torneå.]]
På vissa banor har man försökt tillåta att tåg med olika spårvidder kan köras. Det har krävt att tre eller fyra räler använts. Samma teknik har används under ombyggnadstiden till normalspår.
På banvallar med 1435 och 1067 mm och på sträckor med 1435 och 891 mm har man treskensräls, en gemensam räl och en för vardera spårvidden. Det senare användes mellan Linköping och Västervik under ombyggnadstiden. Ett par kilometer finns fortfarande på sträckan Jenny - Västervik.
När det gäller 1435 mm och 1524 mm är det inte tekniskt möjligt att använda treskensspår, eftersom de två räler som då ej skulle vara gemensamma inte skulle få plats intill varandra. Därför har man mellan Haparanda och Torneå fyrskensspår istället.

Det är inte bara spårvidden som bestämmer var tåg kan köras


Den standardiserade infrastrukturen som en bana utgör, består av flera standarder förutom spårvidden:
Kontaktledningens ström, spänning och frekvens (vid växelström) kan skilja sig åt betydligt på elektrifierad järnväg.
Rälsprofil, rälshuvudet kan se ut på olika sätt. Rälsen kan också olika dimensioner.
Hjulen och dess flänsar kan vara utförda på flera olika sätt.
Säkerhetssystem som tåget måste vara byggt för till exempel kortslutning av spårledningar, avläsare av baliser eller radiomottagare (GSM-R) för kommunikation med säkerhetssystemet ERTMS.
Lastprofilen som anger det fria utrymmet ovanför och vid sidan av spåret.
Största tillåtna axeltryck STAX som gäller för banan.
Koppel (tåg) som krävs för att rälsfordon ska kunna sammansättas till tåg och kopplas till lok. Det är standardiserat i Europa, dock annorlunda i före detta Sovjetunionen och på vissa tåg i Västeuropa.
Järnvägsbroms som alla rälsfordon ska ha när de sätts samman till ett tåg.
Personvagnar måste passa med lokets elmatning, för värme, belysning etc. Det är ett problem om man ska kunna byta lok vid en gräns.
Personalen ombord måste ha godkänd utbildning. De kanske inte godkänns utan vidare i andra länder. Tåg behöver byta förare och annan personal vid vissa gränser.
Kuggstångsbana kan ha olika typer av kuggstänger.

Trafik över spårviddsgränser


Fil:001015 gauge buster.jpg
Fil:Bogies-exchange.jpg
Det finns flera metoder att föra trafiken vidare över spårviddsgränser:
Lasta om gods till en annan vagn.
Rulla upp vagnen på en överföringsvagn, en lågbyggd vagn för den nya spårvidden. Man kan då transportera smalspårsvagnar på normalspår och vice versa.
Byta vagnens hjulaxel (tåg) eller boggier.
Köra vagnen genom en spårviddsväxel, en anordning som kan ändra spårvidden på vagnen, vilket kräver särskilda vagnar.
Vid persontrafik väljer man ofta att låta passagerarna byta tåg. Det finns ändå en hel del persontrafik över gränsen mellan den ryska och normala spårvidden. Det är ryska nattåg som normalt byter boggi vid gränsen. Det gäller till exempel mellan Polen och Ukraina och mellan Mongoliet och Kina (den transsibiriska järnvägen).
En i Spanien förekommande spårvidd är 1668 mm. På dessa ställen finns även persontåg som passerar spårviddsgränser. Vissa AVE har variabel spårvidd. Det finns snabbtåg mellan Spanien och Frankrike som passerar en spårviddsväxel. Det ska upphöra när en normalspårig bana :en:LGV Perpignan-Figueres är klar.
I Sverige förekommer spårviddsbyte numera endast vid Haparanda. Där används bland annat spårviddsväxlar. Det finns bangårdar för både normalspår och bredspår både i Haparanda och Torneå och banan mellan orterna har fyrskensspår.

Spårvidder


Fil:Rail gauge world.png
I större delen av Europa, bland annat i Sverige, delas spårvidder in i tre huvudgrupper:
Smalspår (smalare än 1&nbsp;435 mm)
Normalspår (1&nbsp;435 mm)
Bredspår (bredare än 1&nbsp;435 mm)
Normalspårvidden svarar för 75% av jordens järnvägstrafik. Bredspår för 12% och smalspår för 13%.
De vanligaste spårvidderna är (2007):
1435 mm - 720&nbsp;000 km.
1520 mm - 220&nbsp;000 km (Ryssland, med flera).
1000 mm - 95&nbsp;000 km (Indien, med flera).
1668 mm - 14&nbsp;337 km (Spanien och Portugal).
1600 mm - 9&nbsp;800 km (Australien, Irland, Brasilien, med flera).
Smalspårvidden 891 mm är unik för Sverige. Den motsvarar tre gamla fot (enhet)#Svensk fot (296,904 mm).
Spårvidden 1000 mm kallas ofta meterspår. Meterspår räknas normalt som smalspår. Men i Schweiz har meterspåren större utbredning än "normalspåren" 1435 mm, varför det råder delade meningar om vad som där egentligen är "normalspår". Meterspår finns exempelvis på kuggstångsbanorna till Zermatt-massivet med eldrift redan 1898 och Jungfraubanan. Många av de regionala järnvägarna är också byggda med meterspår. Schweiz har ett mycket omfattande nät bestående av sådana järnvägar.
Decauvillespår har normalt 600 mm och används framförallt till tillfälliga banor. Härstammar från Frankrike.

Spårvidder i Sverige


De spårvidder som har förekommit på järnvägar öppnade för allmän gods- och persontrafik i Sverige är:
1524 mm bredspår ett fåtal spår i Haparanda som ansluter till det finska järnvägsnätet
1435 mm normalspår 13 915 km. Har också använts till de flesta spårvägar i Sverige.
1431 mm Stockholms lokaltrafikspår 158 km (Tunnelbanan, Nockebybanan, Lidingöbanan, Tvärbanan och Saltsjöbanan). Skiljer sig så lite från normal spårvidd att man utan problem kan köra vagnarna på normalspår.. Spårvidden är i viss mån en papperskonstruktion, i samband med att man minskade övre toleransen blev medelvärdet mellan högsta och lägsta tillåtna spårvidd någon lägre. Genom att minska spårvidden något (utan att minska minsta tillåtna spårvidd) fick man bättre gång med existerande fordon, som är specade för 1435 mm.
1217 mm smalspår 165 km (4 engelska fot) Borås-Herrljunga (BHJ) och Uddevalla-Wenersborg-Herrljunga järnväg (UWHJ). Båda banorna var ombyggda till 1435 mm år 1898.
1188 mm smalspår 45 km (4 fot (måttenhet), Norbergs Järnväg (ombyggd till 1435 mm), Åtvidaberg-Bersbo Järnväg (ombyggd till 891 mm), Smedjebackens Järnväg, Väsman - Barkens Järnväg)
1099 mm smalspår 19 km (44 svenska tum, mätt på hjulen) (Frykstads Järnväg, Kristinehamn - Sjöändans Järnväg)
1093 mm smalspår 62 km (uddafall på grund av måttförväxling, se "Kuriosa" nedan)
1067 mm smalspår 599 km (3,5 engelska fot, även kallat kapspår. Se nedan) Vanlig framför allt i Blekinge. Denna spårvidd användes även i Norge
1000 mm smalspår. Göteborgs spårvägar. LKAB. Spårvägen i Ulricehamn.
891 mm smalspår 3 030 km (3 svenska fot). Stora järnvägsnät med denna spårvidd fanns i Uppland, Västergötland, Östergötland och Småland. <br /> Roslagsbanan, den enda kvarvarande smalspårsjärnvägen i kommersiell drift i Sverige, har denna spårvidd.
802 mm smalspår 222 km (2,7 svenska fot, en "budgetversion" av spårvidden 891 mm)
770 mm smalspår 5,5 km, Källa:http://www.historiskt.nu/smalsp/hj/hj_karta.html
762 mm smalspår (2,5 engelska fot). Ett par bruksbanor, bland annat Robertsfors.
750 mm smalspår 9 km gruvspår.(ursprungligen tysk standard)
693 mm smalspår 11 km (28 svenska verktum)
600 mm smalspår 199 km (franskt ursprung, Decauvillespår) Finns kvar i Munkedal.
Fil:Farranfore train station.jpg

Spårvidder i andra länder


3000 mm En av Nazityskland planerad superjärnväg, som skulle sammanbinda det tredje riket. Stannade på ritbordet, blev aldrig förverkligad.
2140 mm Great Western Railway, England. Numera ombyggd till normalspår.
1676 mm Indien.
1674 mm Spanien äldre spår.
1668 mm Spanien/Portugal nyare spår.
1664 mm Portugal äldre spår.
1600 mm Irland
1524 mm (60 tum) Finland (Finlands banor är byggda med den ursprungliga ryska spårvidden, men ryssarna avrundade sin standard vid något tillfälle till 152 cm, den varierade ändå ett antal mm i verkligheten).
1520 mm Ryssland och andra länder som ingick i Sovjetunionen samt Afghanistan och Mongoliet.
1435 mm Alla europeiska länder utom Spanien, Portugal, Irland, Finland och f.d. Sovjetunionen, plus Nordamerika, Kina, Australien, Mellanöstern m.fl.
1372 mm Japan
1067 mm "Kapspår": Sydafrika, Zimbabwe och fler länder i södra Afrika samt Australien, Japan och Spårvägen i Tallinn.
1050&nbsp;mm Beirut — Damaskus.
1000 mm i Tyskland, Schweiz, Frankrike. Spårvägen i Trondheim.
950 mm Italien (bland annat på Sardinien och i Neapelområdet), Eritrea
914 mm (Tre engelska fot) USA, Spanien (Mallorca)
912 mm Georgien (Borjomi - Bakuriani)
900 mm i Tyskland, Portugal
800 mm Wengen-alpbanan i Schweiz.
762&nbsp;mm Japan
760 mm i Bosnien-Hercegovina, Polen.
750 mm i Tyskland, Polen
610 mm (24&nbsp;tum) Darjeeling – Siliguri i Himalaya. Sick-sack-bana med vändspetsar: Loket drar och skjuter vagnarna växelvis. Stigning 2104&nbsp;m på 82&nbsp;km.
600 mm så kallat Decauvillespår, tillfälliga järnvägar eller industribanor.
457 mm (1 <sup>1</sup>/<sub>2</sub> feet). Gick till järnverkstäderna i Crewe i England.

Övriga spår som normalt inte är järnvägar


Spårburna hamnkranar (Kockumskranen hade 175 m spårvidd)
Trädgårdsjärnvägar
Tivolijärnvägar och liknande.
Modelljärnvägar har olika spårvidder (ned till 6,5 mm).

Kuriosa


Monumentalt trassel skapades när man skulle bygga den Anderna banan från Buenos Aires i Argentina till Valparaiso i Chile. Till den argentinska slutstationen Mendoza ledde en linje med spårvidden 1676&nbsp;mm (66&nbsp;tum). Till slutstationen Santa Rosa i Chile ledde en linje med normalspåret 1435&nbsp;mm. Man diskuterade att bygga sammanbindningen mellan Mendoza och Santa Rosa med endera av dessa spårvidder, men man kunde inte enas. Till slut valde man 1000&nbsp;mm och fick två omlastningsstationer mot annars en! Försvaret för valet var att dels bredare spår skulle bli orimligt dyrt, och dessutom var det i dessa bergstrakter fördelaktigt med de snävare kurvor, som smalspår medger. Sammanbindningslinjen byggdes som friktionsbana intill max 25&nbsp;‰ (1:40) stigning, vilket är på gränsen för vad som är tekniskt möjligt. Vid de värsta stigningarna ända upp till 80&nbsp;‰ (1:12,5) byggde man linjen som en kuggstångsbana.
Vid Köping-Uttersberg-Riddarhyttans Järnväg (KURJ) var avsikten att spårvidden skulle vara 1067 mm, det vill säga 3,5 Fot (måttenhet) vilket motsvarar 3,59 ''svenska'' fot. Loken byggdes dock av misstag för en spårvidd på 3,59 ''engelska'' fot, vilket motsvarar 1093 mm. Därigenom fick KURJ denna udda spårvidd.

Källor


Uppfinningarnas bok IX, Stockholm 1906.
''Järnvägsdata 1999'', utgiven av Svenska Järnvägsklubben.
Utredning om logistik i Norrbotten från Luleå Tekniska Högskola: http://www.ies.luth.se/log/courses/iet066/IET066%20Logistik%20i%20Norrbotten.pdf
Rail Gauge. Engelska Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Rail_gauge

Noter

Se även


Järnväg
Järnvägsspår
Räls
Rälsbefästning
Lastprofil
STAX
Tåg
Järnvägskoppel
Järnvägsbroms
Säkerhetssystem
Elektrifierad järnväg
Spårväg
Normalspår
Bredspår
Smalspår
Meterspår
891 mm
600 mm
381 mm
Decauvillespår
Metersystemet
Tum
Kategori:Spårtrafik
Kategori:Järnvägar
Kategori:Spårvägar
Kategori:Spårvidder
be-x-old:Шырыня каляіны
bg:Междурелсие
ca:Ample de via
cs:Rozchod kolejí
da:Sporvidde
de:Spurweite (Bahn)
en:Track gauge
es:Ancho de vía
eo:Larĝo de trako
ext:Anchón de via
fr:Écartement des rails
ko:궤간
hi:रेल गेज
id:Lebar jalur kereta api
it:Scartamento ferroviario
lt:Geležinkelio vėžės
hu:Nyomtávolság
mk:Ширина на колосек
nl:Spoorwijdte
ja:軌間
no:Sporvidde
pl:Rozstaw szyn
pt:Bitola
ro:Ecartament
ru:Ширина колеи
simple:Rail gauge
sk:Rozchod koľaje
fi:Raideleveys
tl:Luwang ng daangbakal
th:ขนาดความกว้างรางรถไฟ
tr:Demiryolu hat açıklığı
uk:Ширина колії
zh-yue:軌距
zh:轨距

Skara–Lundsbrunns Järnvägar


Skara-Lundsbrunns Järnvägar (SkLJ) är en 12&nbsp;kilometer lång smalspårig, 891 mm, museijärnväg i Västergötland som drivs av en ideell förening.

Historia


Sträckan Skara-Lundsbrunn var en del av Skara-Kinnekulle-Vänerns Järnväg (SKWJ) som öppnade för trafik 1887 och köptes av Västergötland-Göteborgs Järnvägar (VGJ) 1904. VGJ:s smalspåriga huvudlinge mellan Göteborg och Gårdsjö blev kända som Västgötabanan. VGJ köptes av staten 1948 och införlivades i dåvarande Statens Järnvägar (SJ).
Sedan VGJ:s lok nr. 29 hade återfunnits i Verkebäck utanför Västervik startades en kampanj för att få tillbaka loket till Skara som hade varit en järnvägsknutpunkt med järnvägslinjer i fem riktningar. Skara kommun beslutade att förvärva loket om en förening bildades för att ansvara för underhållet. Föreningen "29:an" bildades för detta ändamål och VGJ 29 återkom till Skara i januari 1967.
VGJ 29 var från början tänkt att placeras som ett monument över Skaras järnvägsepok, men entusiasterna i den nybildade föreningen hade högre ambitioner än så. Redan innan VGJ 29 var renoverad arrangerades det trafik i Skara med historiskt järnvägsmaterial i samband med bland annat Ostmässan i Skara. När SJ lade ner den sista godstrafiken i Skara 1984 blev det kritiskt då VGJ banan skulle rivas. Föreningen lyckades överta sträckan Skara-Lundsbrunn från staten och det var början till museijärnvägen.
En anlagd brand 2008 förstörde en av de äldsta motorvagnarna av typen DEVA och andra fordon.

Nutid


Samlingarna har utökats efter det första loket och består av ytterligare ett ånglok VGJ 4 i drift. Det finns diesellok, rälsbussar, personvagnar och godsvagnar som används i trafiken eller är uppställda vid Skara Järnvägsmuseum i det gamla rundlokstallet. Föreningen Skara-Lundsbrunns Järnvägars trafikerar sträckan Skara-Lundsbrunns under juni-september.

Källor

Externa länkar


http://www.sklj.se Skara-Lundsbrunns Järnvägar - officiell webbplats
Kategori:Museijärnvägar i Sverige

Saxo Grammaticus


Saxo, med tillnamnet Grammaticus, död i början av 1200-talet, var en dansk historiker, författare och sekreterare hos ärkebiskop Absalon Hvide av Danmark i Roskilde, samtida med kung Valdemar den store av Danmark. Han kan vara identisk med en i Absalons testamente omnämnd klerk. I ''Gesta Danorum'' nämner han själv att både hans far och farfar tjänade som krigare under kung Valdemar den store. Dessutom nämns det i den äldre delen av ''Chronica Sialandie'' att han var Saxo, ''cognomine Longus'' (= "Saxo med tillnamnet den Långe"). Tillnamnet ''Grammaticus'' dyker upp först i ''Chronica Jutensis'' omkring år 1342.
Saxo skrev bland annat en dansk rikshistoria i 16 böcker, ''Gesta Danorum'' (Danernas historia, eller Danernas bedrifter), som på latin skildrar Danmarks historia till år 1185 och också innehåller den danska versionen av många fornnordiska myter och sagor. Saxo hyllades under såväl medeltiden som renässansen (inte minst av den berömda humanisten Erasmus av Rotterdam), men har i modern tid inte kommit att tillerkännas samma litterära status som exempelvis Snorre Sturlasson.

Gesta Danorum


Gesta Danorum innehåller för övrigt en version av berättelsen om ''Amlet'', på vilken William Shakespeare senare baserade sitt drama Hamlet.
Från ett svenskt perspektiv är Saxo Grammaticus historieverk intressant genom att det innehåller det äldsta belägget på att de svenska kungarna företog en eriksgata efter att de blev valda. I samma avsnitt, vilket handlar om tronstriderna i Sverige på 1120-talet, bekräftas även den traditionella tolkningen av den äldre Västgötalagens berömda fras "Sveaer egho konung at taka ok sva vraekae". Det framgår tydligt att Saxo uppfattade svear och götar som två skilda folk och att det bara var de förstnämnda som hade formell rätt att välja kung.

Litteratur


Saxo Grammaticus; Gesta Danorum Översättning Saxo Danmarkskrøniken Genfortalt af Helle Stagerup 2000 ISBN 87-11-11382-0

Externa länkar


http://heimskringla.no/wiki/Danmarks_krønike ''Gesta Danorum'' i dansk översättning från latinet av Frederik Winkel Horn.
Engelsk översättning Bok I–IX: http://sunsite.berkeley.edu/OMACL/DanishHistory/ Online Medieval and Classical Library
Kategori:Danska historiker
Kategori:Medeltida personer i Danmark
Kategori:Födda 1100-talet
Kategori:Avlidna 1200-talet
Kategori:Män
ar:ساكسو غراماتيكوس
be:Саксон Граматык
be-x-old:Саксон Граматык
ca:Saxo Grammaticus
cs:Saxo Grammaticus
da:Saxo Grammaticus
de:Saxo Grammaticus
en:Saxo Grammaticus
es:Saxo Grammaticus
eu:Saxo Grammaticus
fr:Saxo Grammaticus
gl:Saxo Grammaticus
ko:삭소 그라마티쿠스
hy:Սաքսոն Գրամատիկուս
hr:Saxo Grammaticus
is:Saxo Grammaticus
it:Saxo Grammaticus
he:סקסו גרמטיקוס
la:Saxo Grammaticus
lv:Saksis Gramatiķis
hu:Saxo Grammaticus
nl:Saxo Grammaticus
ja:サクソ・グラマティクス
no:Saxo Grammaticus
nds:Saxo Grammaticus
pl:Saxo Gramatyk
pt:Saxo Grammaticus
ru:Саксон Грамматик
sk:Saxo Grammaticus
fi:Saxo Grammaticus
uk:Саксон Граматик
vi:Saxo Grammaticus

Svear

Fil:Scandinavia-12th century.png, före införlivningen av Finland under 1200-talet.
]]
Svearna var en nordmän folkstam som levde i nuvarande Sverige åtminstone från någon gång under vikingatiden, troligen långt tidigare, och framåt. När skriftliga källor under 900-talet första gången tillåter en närmare bedömning av var svearna bor handlar det om Uppland och Västmanland. Södermanland tycks inte ha räknats till deras område med samma självklarhet. Svearna ligger bakom nationsnamnet Sverige som är en sammandragning av "Svea rike". Hur och när Sverige uppstod som rike hänger därför samman med när svearna uppstod som en folkstam under en kung som utövade makt över ett område. Senast omkring år 1000 innefattades även götarnas länder i begreppet Sverige. Begreppet "svear" har haft en del skilda betydelser som förvirrar diskussionen om svearnas utbredningsområde och historia.
Den första gången svear möjligen omnämns i skrift är hos den romerske statsmannen och historikern Publius Cornelius Tacitus år 98 eKr. I sin bok Germania (bok) omnämner han svioner (latin: ''Suiones'', som är språkligt besläktat med ''svear'') som tillhörande den nordgermanska folkgruppen sveber. Goten Jordanes nämner sedan omkring år 500 suehans och suetidi, vilka båda kan tolkas som svear.

Namn


Formen ''suiones'' dyker upp i Tacitus Germania (bok) och en liknande form uppträder i anglosaxiskans ''swēon(as)'' och formen ''sueones'' dyker upp i Adam av Bremens krönika. I Jordanes' Getica uppträder formerna ''suehans'' och ''suetidi''. I islänningasagorna kallas de ''svíar''.
Noréen var den förste som föreslog att ''suiones'' är den latinska formen av ett urgermanska
''swihoniz'' vilket skulle ha betydelsen "de egna, vi själva" och vars rot (olika betydelser)
''swih-'' är identisk med latinets ''suus'' (dvs. inte från latinet utan från samma reflexiva indoeuropeiska språk rot, en rot som också finns i slaviska språk). Formen
''swihoniz'' skulle i Wulfilas gotiska ha haft formen
''swaíhans'', vilket i Jordanes gotiska skulle ha blivit ''suehans''. Den motsvarande urnordiska formen skulle då ha varit
''swehaniR''. Denna form skulle enligt de ljudförändringar som fornnordiskan genomgick ha blivit ''svíar''. En delvis liknande tolkning gjordes av v. Friesen som föreslog att namnet härleds ur roten
''swe'' (egentligen samma rot som Noréen betecknade som
''swih-'' och som ligger till grund för ''suus'') och skulle då ursprungligen ha varit ett adjektiv
''sweoniz'' med betydelsen "släkt". Då skulle den gotiska formen ha varit
''swians'' och ''h'':et i ''suehans'' skulle ha varit ett inskott. Den urnordiska formen skulle då ha varit
''sweoniR'' vilket också skulle ha utmynnat i de historiskt attesterade formerna. Julius Pokorny (1959) menar också i ''Indogermanisches etymologisches Wörterbuch'' att ''Suiones'' och ''svíar'' är härledda från samma rot som ligger till grund för ''suus'' och betyder "egen"; han betecknar denna rot som
su¸e-, en variant av
se-. Samma åsikt anammas av Elof Hellquist i ''http://runeberg.org/svetym/1003.html Svensk etymologisk ordbok'' (1922) och likaledes av Oskar Bandle (2002). Ett liknande ursprung anses ligga till grund för folknamnet sveber, varav det moderna Schwaben är härlett.
Av namnet ''svíar'' bildades under fornnordisk tid även adjektivet ''svænskr'', det vill säga dagens ''svensk''. Egentlig singularform saknades. Istället användes beteckningar som utgick från adjektivet, till exempel "svensk man" eller bara "svensk". Detta ledde under senare delen av medeltiden till en begreppsförvirring som kom att leda till dagens pluralform "svenskar".
Det urgermanska
''swihoniz'' eller
''sweoniz'' blev del av olika sammansättningar. En av dessa var fornnordikans ''Svíþjóð'' eller ''Svíþjúð'' (dvs. sveafolket). I anglosaxiskan var formen ''Swēoðēod'' (Beowulf). Denna sammansättning uppträder på runstenar i lokativen ''i suiþiuþu'' (Aspa Löt, Södermanland), ''a suiþiuþu'' (Simris, Skåne) och ''a suaþiauþu'' (Tirsted, Lolland). Den danska källan Scriptores rerum danicarum från 1200-talet nämner en plats kallad ''litlæ swethiuthæ'' vilket troligen är holmen Sverige nära Stockholm. Det är intressant att notera att den enda stam som uppvisat ett liknande namn var goterna som från namnet
''gutans'' (jämför ''suehans'') bildade namnet ''gut-þiuda''.
Namnet ''Svitjod'' och dess olika former gav upphov till det latinska namnet för Sverige: ''Suethia'', ''Suetia'' och ''Suecia''
liksom namnen på Sverige i västgermanska språk som engelskans ''Sweden'' och tyskans ''Schweden''.
En annan sammansättning var ''Svíariki'' (fornisländska), ''Suiariki'' (forngutniska i Gutasagan) eller ''Swēorice'' (anglosaxiska i Beowulf). Formen ''Swēarike'' utvecklades under 1400-talet till ''Sverighe'' på samma sätt som ''bakare'' blev ''bagare'' och ''mik'' blev ''mig''. Gustav II Adolf använde formen ''Swirge'' och idag uttalas namnet ''svärje'' medan stavningen ''Sverige'' har blivit standard.
Andra sammansättningar var ''Swēoland'' (anglosaxiska i Ottars resa) och ''Svíaveldi'' (isländska sagor).

Historia


På grund av det extremt dåliga källäget förlorar sig svearnas och Sveriges ursprung i forntidens dunkel. Utöver germaner legender och nordisk mytologi finns det få källor som beskriver dem, trots
att en stam som troligen motsvarar svearna nämndes så tidigt som under det första århundradet efter Kristus.

Romarna


Det finns två källor från det första århundradet som citeras när det
handlar om svearna. En av dessa är en romersk expedition ca 25 e.kr. och som beskrivs utförligt av Plinius den yngre. Denne berättar att romarna hade rundat den Cimbriska halvön (dvs. Jylland) och anlänt i den Codanska bukten (Kattegatt?). Där fanns flera öar varav den mest kända var ''Scatinavia'' (i den tidigaste utgåvan av Pomponius Melas ''De Situ Orbis'' (III, 6, 54) skriven trettio eller fyrtio år tidigare benämnt ''Codannovia''). Öns storlek ansågs okänd, men i en del av den bodde en stam som kallades ''hillevionum gente'' i 500 byar och de betraktade sitt land som en värld för sig.
Det som har slagit kommentatorer är att denna stora stam är okänd för eftervärlden, om det inte är fråga om en felskrivning för ''Illa suionum gente'' ty en sådan stam var känd av romarna.
Fil:Gaius Cornelius Tacitus mirror.jpg
Tacitus skrev år 98 att svionerna var en mäktig stam vars militära försvar är styrt av en kungamakt, anmärkningsvärda inte bara för deras krigare utan också för deras stora flotta med fartyg som såg likadana ut i både för och akter:
:''Härefter komma ute i själva oceanen svionernas folkområden, vilka äro mäktiga icke allenast genom manskap och vapen utan även genom flottor. Skeppens byggnad är där­igenom egenartad, att icke allenast fram- utan även bakstammen bildar en för landning lämplig stäv. Varken föra de segel eller fastgöra de årorna i rad längs skeppsborden. Lösa, såsom det brukas på åtskilliga floder och flyttbara allt efter förhållandenas krav, lika användbara åt ömse håll, anbringas årorna. Här står även rikedom i anseende, och därför råder envälde utan alla inskränkningar, med obetingad rätt till åtlydnad. Också är bärandet av vapen icke, såsom hos övriga germaner, vars och ens rättighet, utan vapnen förvaras inneslutna under bevakning, vilken till på köpet förrättas av en träl. Alla oför­utsedda angrepp från fiendehåll hindras nämligen av oceanen, och dessutom göra sig sysslolösa hopar av väpnade lätt skyldiga till självsvåld. Säkerligen är det därför mycket klokt och förnuftigt av konungamakten att varken anförtro en ädelboren eller en friboren eller ens en frigiven tillsynen över vapnen.'' (översättning N. E. Hammarstedt, Hugo Gebers förlag 1916)

Jordanes


Efter Tacitus är det först på 500-talet som ett folk som möjligen är identiskt med svearna åter dyker upp i källorna. I Jordanes ''Getica'' omnämns dels namnet ''suehans'', som han säger har utmärkta hästar liksom tyringarna (''alia vero gens ibi moratur Suehans, quae velud Thyringi equis utuntur eximiis''), dels ''suetidi'', som många anser är ytterligare ett benämnande av svearna, det vill säga ''Svitjod'', men där informationen tagit andra vägar. Dessa utklassade resten i hållning (''Suetidi, cogniti in hac gente reliquis corpore eminentiores'').

Anglosaxarna


Nästa omnämnande av svearna dyker upp i 500-tals eller 600-talskvädet Widsith på rad 32 där också sveakungen
Ongentheow nämns:
I Beowulfkvädet som utspelar sig under 500-talet (dateringen av själva kvädet varierar mellan 700-talet och 1000-talet) nämns inte bara Ongentheow utan också hans söner Ohthere och Onela och sonsonen Eadgils. Detta kväde handlar dock i huvudsak om danerna och geaterna (antingen götar, jutar eller gutar), men beskriver ingående konflikterna mellan geater och svear och i slutet förutspås det att geaterna ska bli anfallna av svearna ännu en gång.
På 800-talet berättar Wulfstan att svearna härskar över både Blekinge, Möre, Öland och Gotland.

Rimbert


I Rimberts krönika över Ansgars liv får vi veta att sveakungen Björn (Bern) sände en budbärare till kejsar Ludvig den frommes hov och bad om missionärer. De anlände ca 830 och grundade en kortlivad församling. Rimbert berättar också om strider i Kurland under sveakungen Olof (I).

Adam av Bremen


Adam av Bremen berättade mot slutet av 1000-talet om svearna och att de hade många fruar, var hårda mot brottslighet och var mycket gästfria. Han berättar också om hednatemplet i Uppsala och om deras rike.
han beskriver svearna som bestående av flera stammar, att de var mäktiga sjökrigare och använde sin flotta för att hålla grannarna i schack. Deras kungar var av en gammal ätt, men de var beroende av folkets vilja. Det som beslutats av folket var viktigare än kungens åsikter om inte kungens åsikter verkade klokast och då lydde de oftast. I krigstider lydde de dock kungen blint eller den som kungen utsåg till härledare. Om krigslyckan var emot dem bad de till en av sina många gudar och var tacksam mot denne om de vann.

Nordiska källor


Gesta danorum och de isländska sagorna skrevs ned under 1100-talet, 1200-talet och 1300-talet och var tidigare viktiga för
svensk historieskrivning. I dessa sagor skrivs mycket om svearna och sveariket och det går inte att utesluta att åtminstone en del information bygger på historiska händelser. Så nämns till exempel tre kungar Ottar Vendelkråka, Ale den Uppländske och Adils, som möjligen motsvarar Beowulfkvädets Ohthere och Onela och Eadgils. Det är dock inte helt säkert att dessa uppgifter är oberoende.

Källor

Se även


Svithjod
Svearike
Slaget på Vänerns is
Mora sten
Cornelius Tacitus
Jordanes
Adam av Bremen
Kategori:Germanska stammar
Kategori:Förhistoriska folk
Kategori:Etniciteter
Kategori:Folkvandringstiden
Kategori:Vikingatiden
be:Свеі
be-x-old:Свэі
bg:Свеи
ca:Suions
cv:Свейсем
de:Svear
en:Swedes (Germanic tribe)
es:Suiones
fr:Suiones
ko:스베아족
it:Sueoni
hu:Sveák
nl:Svear
no:Svitjod
nn:Svitjod
pl:Swionowie
pt:Suiones
ru:Свеи
uk:Свеї
fi:Svealaiset

Svearike


Fil:Gamla uppsala.jpg]]
Svearike, Svea rike eller Sveariket är olika moderniserade varianter av äldre former av namnet Sverige. Namnet är en sammansättning av ordet ”svear” med ordet ”rike” och betyder ”svearnas rike”.

Om namnet Sverige


Namnet Sverige förekommer första gången i det anglosaxiska ''Beowulfkvädet'' (den enda bevarade handskriften är från 1000-talet) som ''Swēorice'' och på svensk botten äldst i formerna ''Swerike'' (slutet av 1200-talet), ''Svearike'' (förra hälften av 1300-talet); på Gotland ''Suiariki'' (liksom i fornisländskan och fornnorskan) och ''Swärike'' (mitten av 1300-talet). I Kristofers landslag, 1442, heter det Swerikis Riki. Formen ''Swerike'' utvecklades på 1400-talet i både svenskan och danskan till ''Swerighe'' (liksom ''bakare'' till ''baghare'', ''taka'' till ''tagha'' och ''mik'' till ''mig''). ''Swerghe'' och slutligen ''Swirghe'', varav det på 1600-talet, till exempel hos Gustav II Adolf, rätt vanliga ''Swirge''. Formen ''Swärike'' utvecklades på likartat sätt till ''Swärighe'', ''Swärghe'', varav det nuvarande svenska uttalet /svärje/ .

Utvecklingsteorier


Termen Svearike har använts som benämning på en förmodad statsbildning med centrum i Gamla Uppsala, speciellt i samband med att man tidigare diskuterat ett så kallat "riksenande" någon gång under perioden 500-1000, då svearna skulle ha underkuvat götarna. Fram till 1900-talets första decennier ansågs den romerske historieskrivaren Tacitus beskrivning av fokstammen svioner i sin skrift Germania (bok) från 98 e.Kr, vara bevis för att ett Svearike existerat vid tiden för Kristi födelse. Forskningen tog för givet att svionernas kungar var föregångare till de i sagorna kända "Uppsalakungarna", och att rikets centrum alltid hade legat där det nu låg. "Uppsalakungen" hade varit högre ansedd än omgivande kungar, vilka efterhand underkuvats med våld.

Folkvandring och erövring


Under sena 1800-talet och tidiga 1900-talet fanns olika folkvandringsteorier. Arkeologen Knut Stjerna beskrev 1905 i artikeln ''Svear och Götar under folkvandringstiden'' en egen tolkning av dikten Beowulf. Enligt Stjerna utvandrade goterna från sydskandinavien söderut på 200- och 300-talet, varefter svearna kunde anfalla och besegra de försvagade götarna senast på 500-talet.
En annan utvandringsteori framfördes av Henrik Schück som från 1914 argumenterade för att danerna ursprungligen hade bott i Danmarks socken i Uppland, varifrån de utvandrat och lagt under sig någon del av nuvarande kungariket Danmark. Motsvarande tankar om att uppländska svear med samlingsnamnet daner hade intagit Själland, varifrån de sedan underlagt sig resten av Danmark, hade arkeologen Birger Nerman 1922 i artikeln ''Härstamma danerna ifrån Svealand?''.
Ortnamnsforskaren Jöran Sahlgren resonerar sig i uppsatsen ''Sveaväldets uppkomst'' år 1930, fram till att "svearnas urhem" fanns i byn Svia i Uppland. Härifrån hade Sveariket växt fram genom det naturliga urvalets princip enligt Sahlgren.

Källkritisk bedömning


Birger Nerman utkom 1913 med arbetet ''Vilka konungar ligga i Uppsala högar?'' där han använde sig av dikten Beowulf, Ynglingasagan av Snorre Sturlasson, samt arkeologiskt material. Han kommer där fram till att kungarna är Aun, Egil Tunnadolg och Adils.
Bröderna Lauritz Weibull och Curt Weibull, professorer i Lund och Göteborg, gjorde under 1910-talet och framåt i ett antal arbeten, försök att genom kritisk gransknig av källorna skilja ut sagomaterial från mera beprövade skriftliga källor. Det innebar att tidigare arbeten som byggde på okritiskt Nationalromantik tänkande av historiker och arkeologer ansågs vara felaktiga. Enligt bröderna Weibull var berättelsen om en gränsläggning mellan Sverige och Danmark från tidigt 1000-tal, som återfinns i flera handskrifter från 1300-talet, att betrakta som säker. Detta innebar enligt bröderna att svear och götar uppträdde tillsammans under en kung tidigast runt år 1000. Samgåendet bör enligt Curt Weibull ha skett genom en samordning av de politiska strukturerna, snarare än erövring.

Vendeltiden


Nerman hävdade i skriften ''Svenska rikets uppkomst'' 1925 att en "hyperkritisk period" inom den "äldre" forskningen nu var till ända. Han ansåg att man inte fick förkasta uppgifter i tidigare traditioner, förrän de hade bevisats vara oriktiga. Nerman och professorn i arkeologi vid Uppsala universitet, Sune Lindqvist, hade därefter under ett antal decennier likartade teorier med ledning av fynden från båtgravarna i Vendeltiden och Valsgärde, dess omedelbara närhet till Gamla Uppsala, samt det isländska sagamaterialet. Teorierna innebar att Sveariket med centrum i Gamla Uppsala hade varit färdigbildat under århundradena efter år 500 e.Kr. och kontinuerligt övergått till staten Sverige. Detta skulle innebära att svearnas och frankernas statsbildningar, var de två äldsta statsbildningarna i Europa.

Nutida synsätt


Idag tror få forskare att svearna erövrade Götaland, och det är omdebatterat om det som tidigare kallades Sveastaten eller Sveariket överhuvudtaget existerat. Arbeten under 1980-90-talen av till exempel Thomas Lindkvist, Åke Hyenstrand och Peter Sawyer visade på svagheter i argumenten, och man ser nu en bakgrund till riks- eller statsbildningen utanför landet, med Danmark som förmedlare.
Enligt Maja Hagerman har ett omfattande upprensningsarbete bedrivits under flera decennier inom den arkeologiska forskningen, där man försökt göra upp med de gamla storsvenska teorierna från den nationalistiska arkeologins dagar. Även "vikingatiden" är ett begrepp som numera omprövas inom forskningen.
Ett Svearike, d.v.s. ett område styrt och kontrollerat av svear under en konung, förutsätter inte götar. Ett sådant rike har troligen rötter långt tillbaka i tiden. Något "rikesenande" har därför inte skett, utan svearna har istället expanderat och utökat sitt maktområde, endera genom krig och erövring, eller genom olika förbund och allianser med exempelvis götarna, men också med andra stammar som gutarna, vilka därmed kom att räknas till Sveariket. Inom forskningen har denna tidiga organisationsform bland annat kallats "rike", där kungen inte var beslutande utan ingick i en folkförsamling bestående av alla stora jordägare och främst hade rollen som överbefälhavare. Styrkan i detta system byggde snarast på känslan av ansvar och gemenskap i en försvarsallians. Under mitten av järnåldern eller tidigare, att döma av de hithörande ortnamnens ålder, omfattade denna försvarallians en ledungsflotta i Mälaren vars omliggande landskap var uppdelade i olika hund, senare hundare, som ansvarade för krigare och skepp som ställdes under kungens ledning. Andra liknande riken förekom runt om i det germanska området, men också hos slaviska och keltiska folk.
Vissa historiker, som exempelvis Dick Harrison, hävdar att riksbildningen var en process där makt över enskilda människor, inte regioner eller folk, var det centrala, och att ett "stabilt rike", vilket här definieras som en stat, tidigast kan ha förelegat vid slutet av 1100-talet.<ref>
</ref> Deras definition av begreppet "stabilt rike" innebär en stat med en beslutande kung och riksråd samt lagar byggda på romersk rätt vilka ger kungen möjligheter att enväldigt ta makten och styret i egna händer. Med en sådan definition är Sverige först i och med Skänninge möte 1248 slutgiltigt en stat.

Se även


Svear
Svithiod
Sverige

Referenser

Källor


Läs vidare


Å. Hyenstrand, ''Sverige 989: Makt och herravälde'' (1989)
Thomas Lindkvist, ''Plundring, skatter och den feodala statens framväxt'' (2:a uppl. 1990)
P. Sawyer, ''När Sverige blev Sverige'' (svensk översättning, 1991)
P. Stille, "Svear och götar", ''Götiska minnen'' (1993)
Sten Carlsson, Jerker Rosén, ''Den svenska historien, från stenålder till vikingatid'', (1993)
Ingmar Stenroth, ''Sveriges rötter: En nations födelse'' (2005)
Kategori:Geografiska områden i Sveriges historia
Kategori:Järnåldern

Svithiod

#OMDIRIGERING Svitjod