Compact cassette

Kassettband

Kategori:Kartor


Kategori:Geografi
Kategori:Referenslitteratur
Kategori:Trycksaker
Kategori:Kartografi
Kategori:Geovetenskap
Kategori:Navigation
ar:تصنيف:خرائط
az:Kateqoriya:Coğrafi xəritələr
be:Катэгорыя:Геаграфічныя карты
be-x-old:Катэгорыя:Мапы
bg:Категория:Карти
ca:Categoria:Mapes
cs:Kategorie:Mapy
cy:Categori:Mapiau
da:Kategori:Kort
de:Kategorie:Kartografisches Werk
et:Kategooria:Kaardid
el:Κατηγορία:Χάρτες
en:Category:Maps
es:Categoría:Mapas
eo:Kategorio:Mapoj
fa:رده:نقشه‌ها
ko:분류:지도
id:Kategori:Peta
he:קטגוריה:מפות
ka:კატეგორია:რუკები
kk:Санат:Карталар
sw:Jamii:Ramani
mk:Категорија:Карти
ms:Kategori:Peta
nl:Categorie:Kaart
ja:Category:地図
no:Kategori:Kart
nds:Kategorie:Koort
pl:Kategoria:Mapy
pt:Categoria:Mapas
ro:Categorie:Hărți
ru:Категория:Географические карты
sk:Kategória:Mapy
sl:Kategorija:Zemljevidi
sr:Категорија:Мапе
fi:Luokka:Kartat
ta:பகுப்பு:நிலப்படங்கள்
th:หมวดหมู่:แผนที่
tr:Kategori:Haritalar
uk:Категорія:Карти
vep:Kategorii:Geografižed kartad
vi:Thể loại:Bản đồ
zh:Category:地图

Lunds landsförsamling


Lunds landsförsamling var en Svenska kyrkans församlingar i Lunds stift i Lunds kommun. Församlingen uppgick 1944 i Lunds domkyrkoförsamling.
Församlingens område omfattar centrala Lund.

Administrativ historik


Området ingick sedan medeltiden i Lunds hospitalförsamling, på medeltiden benämnd Sankt Johannes, även Spetelöv församling, från 1500-talet ''Sankt Jörgens hospitalförsamling''. Denna församling utgjorde före 1598 ett eget pastorat för att därefter till 1 maj 1779 vara annexförsamling i pastoratet Kyrkheddinge församling och Lunds hospitalsförsamling och sedan vara annexförsamling till Lunds stadsförsamling.
Lunds landsförsamling började sedan betraktas som fristående från Lunds stadsförsamling omkring 1800 och har separat arkivförteckning från 1802.
Församlingen var till 1944 annexförsamling i pastoratet Lunds stadsförsamling och Lunds landsförsamling. Församlingen uppgick 1944 i Lunds domkyrkoförsamling.

Kyrkor


Som församlingskyrka användes Lunds domkyrka

Se även


Lunds socken

Källor

Externa länkar


Kategori:Upphörda indelningar i Lunds kommun
Kategori:Historiska församlingar i Lunds stift

Departement

Departement har flera betydelser:
Ministerium kallas i vissa länder så:
Sveriges departement
Lista över USA:s federala regeringsdepartement
en administrativ region i flera länder som motsvarar ungefär ett Sveriges län. Se
Benins departement
Lista över Bolivias departement
Colombias departement
Lista över El Salvadors departement
Elfenbenskustens departement
Frankrikes departement
Lista över Guatemalas departement
Lista över Honduras departement
Kameruns departement
Lista över Nicaraguas departement
Nigers departement
Lista över Paraguays departement
Lista över Uruguays departement

Se även


Prefektur
Sveriges departement
Kategori:Regionala politiska indelningar
ast:Departamentu
be:Дэпартамент, значэнні
be-x-old:Дэпартамэнт
br:Departamant
co:Dipartimentu
da:Departement
de:Departement
en:Department
es:Departamento
id:Departemen
it:Dipartimento#Voci correlate
lv:Departaments
ms:Jabatan
nn:Departement
nrm:Département
oc:Departament
pl:Departament
pt:Departamento
ro:Departament
ru:Департамент
sr:Департман (вишезначна одредница)
tr:Departman
uk:Відділ

Lunds domkyrka


Fil:Lunds domkyrka-1.jpg till trettondedag jul.]]
Lunds domkyrka är en kyrkobyggnad i parken Lundagård (park) i centrala Lund. Den är domkyrka i Lunds stift och församlingskyrka för Lunds domkyrkoförsamling.

Byggnaden


Fil:Cathedral of Lund in 1860.jpg
Lunds domkyrka kom till på 1100-talet efter att Lund hade blivit säte för Nordens ärkebiskop. Kyrkan byggdes av sandsten i romansk arkitektur stil av stenhuggare från Rhen och Italien. Lunds domkyrka anses vara Nordens främsta efterföljare till Speyers domkyrka.
Det är svårt att datera domkyrkans egentliga grundläggande. I ''Knut den heliges gåvobrev'', daterat till 21 maj 1085, talas om en domkyrka byggd under 1080-talet. Mycket tyder dock på att detta inte rör sig om samma domkyrka och att den nuvarande domkyrkan började byggas under tidigt 1100-tal när Lund blivit säte för ärkebiskopen.
Fil:Exteriör av koret, Lunds domkyrka, Svenska Filmj-journalen 1866.png
Kryptans högaltare invigdes 1123. Den 1 september 1145 invigdes domkyrkans högaltare och hela kyrkan, helgad åt Sankt Laurentius, kunde tas i bruk.
År 1234 härjade en mycket omfattande brand i kyrkan. När kyrkan byggdes upp igen tillkom en ny lektoriemur, nya valv och nya fasad i väst. Under samma århundrade införskaffas två bronsstoder som idag finns i #Mittskeppet.
Viktigare inventarier som tillkom under de kommande 1300-talet är officiantsstolen, korstolarna och altarskåpet (1398). Det astronomiska uret kom till ungefär år 1380.
Fil:Zettervalls förslag till ombyggnation av Lunds domkyrka 1863.pnget och korets hörn samt ett större torn vid mittkvadraten.]]
Fil:Lunds domkyra.Sporten.jpg
Mellan åren 1510-1527 restaureras kyrkan av Adam van Düren. Tillbyggnader som märks från denna tid är bland annat den norra korsflygeln, strävpelare med spännbåge, påbyggnad av tornen och ett brunnskar i kryptan.
År 1592 uppförs predikstolen.
Lunds universitet invigdes den 28 januari 1668 i domkyrkan.
Mellan åren 1759-1778 utfördes stora restaureringsarbeten på domkyrkan. Omfattande yttre fasadpartier fick ny sandstensbeklädnad.
1779 var kyrkans absid i så dåligt skick att den höll på att störta ner. Kaptenen vid fortifikationen Hans Christian Dehn tillkallades men hans förslag innebar total förstörelse av absiden genom ersättandet av denna med en rak korvägg. Landshövdingen och biskopen förkastade därför planen. I stället beslöt man sig, med kung Gustav III:s samtycke, för att montera ner hela absiden med absidvalv och föra upp den på nytt. Detta skedde åren 1780 till 1785. Alla ornamentstenar numrerades så att de åter kunde sättas upp på sina rätta platser. All annan sten blev emellertid antingen nyanskaffad eller omhuggen vid nedmonteringen. Enligt Carl Georg Brunius skedde det också vid återuppförandet en hel del avvikelser vid nyuppmurningen jämfört med det ursprungliga utseendet. Kungen besökte kyrkan 1785. Han fann då kryptan i svårt förfall och beordrade att också denna skulle iordningställas.
År 1812 revs S:t Dionysii kapell strax väster om koret och Peder Lykkes kapell norr om det tidigare nämnda kapellet. Det förstnämnda kapellet stod färdigt på 1330-talet medan det senare stod klart så sent som 1425.
År 1833 påbörjades genomgripande förändringsarbeten av domkyrkan, vilka under ledning av Brunius skulle komma att pågå under många decennier. Fram till 1836 koncentrerade man sig i huvudsak på förändring av interiörerna. Orgeln från 1626 borttogs, altaret från 1577 nedtogs och de medeltida korstolarna flyttades. En bred stentrappa mellan långhuset och koret uppfördes. Åtskilliga innermurar i tvärskeppet och koret försågs med ny sandstensbeklädnad. Gravstenar upptogs och släta kalkstensgolv inlades istället.
Mellan åren 1845-1846 genomgick kryptan en omfattande restaurering. Med ett speciellt uppfunnet hävverktyg lyckades man korrigera de svåra sättningarna i väggar och valv. Successivt nedtogs samtliga pelare, grunderna förbättrades och pelarna återinsattes.
Vid den fortsatta ombyggnaden av domkyrkan fick Carl Georg Brunius förnyat förtroende som byggnadsledare. Han efterträddes senare av Helgo Zettervall. De viktigaste förändringarna som dessa två nu genomförde var en mycket omfattande förnyelse av hela västpartiet. De medeltida tornen revs och ersattes av nya med spetsigare torn. Avsikten med restaureringen var att domkyrkan skulle få en mer konsekvent, idealiserad, romansk arkitektur stil. Man fäste liten eller ingen uppmärksamhet till kyrkobyggnadens tidigare historia.

Tornen


Domkyrkans torn, ibland kallade ''"Lunna pågar"'', är 55 meter höga. De tillkom vid Helgo Zettervalls omfattande restaurering, då man helt nedrev de medeltida tornen. Tornen, med sina pyramidformade tak, utgör ett kännemärke i Lunds stadssiluett och är tydligt synliga från slätten vida kring. Den äldsta kyrkklockan göts 1513. Tornen är inte öppna för allmänheten.

Entrén


Fil:Lunds domkyrka, tympanon.jpg
Som dörrar till huvudentrén finns två bronsdörrar skapade av Carl Johan Dyfverman. De innehåller sammanlagt 24 reliefer med motiv hämtade från Bibeln, främst gamla testamentet. Ovanför dörren finns en gjuten tympanon av betong med tre män som motiv: Jesus Kristus, Knut den helige och Sankt Laurentius.

Mittskeppet


Fil:Lund2.jpg
Det är i mittskeppet som domkyrkans huvudgudstjänst på söndagar firas. Mittskeppet omsluts av åtta pelare på vardera sida som avgränsar mittskeppet från sidoskeppen.
Taket över mittskeppet var ursprungligen av trä. På 1200-talet slogs sexkappiga valv som på 1800-talet byttes ut mot fyrkappiga.

Kortrappan


Förr delades kyrkan upp i två delar av en fem meter hög mur kallad lektoriemur. Den skilde kyrkan i en del för prästerna och en för allmänheten. På 1800-talet revs denna mur och den nuvarande trappan byggdes.
Vid kortrappan står två bronsänglar som tillverkades på 1200-talet i Tyskland. De är därmed domkyrkans äldsta inventarier. De avbildade änglarna är Mikael och Gabriel och de sitter på toppen av två höga pelare med hela lejon som fötter.

Altaret


Fil:Altaret, Lunds domkyrka.jpg
Förr fanns altaret för de allmänna gudstjänsterna framför lektoriemuren. När denna revs saknade mittskeppet altare ända fram till 1990 då dagens altare, utfört av Janne Ahlin, invigdes.

Predikstolen


Fil:Lunds domkyrka, predikstol, detalj.jpg
Predikstolen finns i kyrkans mittskepp. Den tillverkades 1592 i sandsten, kalksten, marmor och alabaster. Bildhuggare var tysken Johannes Ganssog.
På korgen finns reliefer föreställande fem olika scener ur bibeln. På den undre delen syns ett förgyllt lejonhuvud med tillhörande tassar.

Sittplatser


Mittskeppets sittplatser består dels av permanenta träbänkar vid huvudingången längre ner och flyttbara stolar närmare altaret.

Högkoret


Domkyrkans högaltare invigdes 1145. Altarskåpet donerades till kyrkan 1398.
Högkorets tak domineras av en sex meter hög absidmosaik föreställande Jesus. Den utfördes av Joakim Skovgaard 1925-1927. Som material till mosaiken har man använt glas från Venedig och natursten.
Under mosaiken finns tre fönster med glasmålningar med motiv ur skapelseberättelsen utförda 1930 av Emanuel Vigeland.
Fil:Korstolar, Lunds domkyrka.jpg
Längs hela högkorets sidor står 78 korstolar som härstammar från 1370-talet och används än idag till mindre gudstjänster. Dessa var ursprungligen avsedda för prästerna och hade då en annan placering i prästernas kyrkodel. Stolarna är rikt dekorerade med snidade bilder från bland annat gamla testamentet.

Dopkapellet


Dopkapellet ligger i det norra tvärskeppet. Detta kapell används för mindre och mer privata andakter. Därför får man inte göra rundvandringar i detta kapell. Förr var dopkapellet ärkebiskopens eget kapell.
Kapellets altare invigdes den 1 september 1146. Ovanför detta hänger en baldakin. En Mariaskulptur från 1300-talets äldre hälft finns placerad vid kapellets östra vägg.
Dopfunten härstammar från 1200-talet och är huggen av kalksten från Gotland.
På kapellets väggar i norr och öster finns glasmålning utförda 1930 av Emanuel Vigeland. På den östra väggen har fönstren doprelaterade motiv, medan den norra har motiv från Jesu gravfästelse och återuppståndelse.
Förre ärkebiskopen Andreas Sunesens sarkofag finns placerad vid den norra väggen.
Domkyrkans nattvardssilver tillverkades 1995 av Magnus G:son Liedholm och förvaras i ett skåp i dopkapellet.

Den sjuarmade ljusstakens kapell


Domkyrkans södra tvärskeppskapell domineras av en 3,5 meter hög sjuarmad ljusstake av brons. Ljusstaken ska påminna om templet i Jerusalem där en dylik ljusstake finns. Den tillverkades vid 1400-talets slut av Harmen Bonstede i Hamburg. Till Lund skickades den i delar. Man kan fortfarande se märken efter monteringsanvisningarna. Vid foten finns fyra lejon. Mellan ljusarmarna och foten finns evangelisternas symboler.
Ljusstaken var tidigare placerad i högkoret, liksom ett sakramentskåp och en officiantstol. Sakramentsskåpet är fem meter högt och har använts för förvaring av nattvardsbrödet. Officiantstolen är samtida med och har en utformning liknande korstolarna i högkoret och användes av prästerna.
På kapellets södra vägg finns en relief av sten föreställandes domkyrkans tre beskyddare. Den dateras till ungefär 1510 och tillskrivs Adam van Düren. Under denna finns monter med bland annat äldre biblar till allmän beskådan.

Kryptan


Fil:Jätten Finn i Lunds domkyrka.jpg i kryptan.]]
Lunds domkyrkas krypta har i stort sett varit orörd sedan 1123. Kryptan kännetecknas av sina många och tätt lagda pelare. Pelarna skiljer sig mycket från varandra stilmässigt. Bakom dessa står arkitekten Donatus.
Fil:Dom in Lund, Krypta.jpg
Den mest kända pelaren är den som Jätten Finn klamrar sig fast vid, enligt en sägen. En del menar dock att kolonnen ska föreställa bibelns Simson. Längre söderut finns ännu en gestalt vid en kolonn och dessutom med en liten figur ovanför. Dessa vet man inte vilka det föreställer, en del brukar kalla dessa gestalter för "Finns hustru och barn" (delvis skämtsamt).
Kryptans huvudaltare är det äldsta altaret i hela kyrkan. Det invigdes den 30 juni 1123 av ärkebiskopen Ascer.
I kryptan finns flera sarkofager, kistor och gravhällar.
Stenhuggaren Adam van Düren står bakom två konstverk i kryptan. En av dessa är en sarkofag till den siste ärkesbiskopen Birger Gunnersen som står vid den tidigare altarplatsen. Den andra är ett brunnsfat vid en vattenkälla i kryptans norra del. På brunnskaret finns satyriska bilder och texter på plattyska.

Norra sidoskeppet


Fil:Lunds astronomiska ur-2.jpg

Det astronomiska uret


I Lunds domkyrka finns ett astronomiskt ur - '' Horologium Mirabile Lundense'' - som har anor från sannolikt 1300-talet. Uret var en attraktion under medeltiden men under 1600-talet och framåt fick det förfalla och monterades ner 1837. 1923 rekonstruerades uret. I dag är dock nästan allt nytillverkat. Endast den övre urtavlan och några kugghjul återstår från det ursprungliga uret.
När uret spelar kan man höra In dulci jubilo från kyrkans minsta orgel samtidigt som sex träfigurer, föreställande stjärntydarna och dessas respektive tjänare, passerar Jungfru Maria med Jesusbarnet. Uret spelar två gånger om dagen, kl.12.00 och 15.00 varje dag, förutom söndag då den tidigare spelningen sker 13.00 för att inte störa högmässan.
Överst på uret finns två riddare, som markerar timslagen.
Den övre urtavlan är det astronomiska uret. Den visar bland annat månens olika faser och var solen går ned.
Den undre urtavlan är en kalender. Med hjälp av denna kan man bland annat räkna ut när olika rörliga kyrkliga helgdagar infaller och vilken veckodag som infaller ett visst datum. Mitt i kalendern står Sankt Laurentius domkyrkans skyddspatron och vid sidorna finns de fyra evangelisternas symboler. Nuvarande urtavla räcker från 1923 till år 2123, sedan måste en ny införskaffas för att uret ska kunna användas.
Hösten 2009 och vintern 2010 genomgick uret en omfattande renovering. Återinvigningen ägde rum den 27 april 2010.

Södra sidoskeppet


I domkyrkans södra sidoskepp finns en informationsdisk, en ljusglob samt diverse utställningar.

Orglar


I Lunds domkyrka finns fem stycken orglar.
Den största är läktarorgeln som byggdes 1932-1934 av det danska företaget Marcussen & Søn. Läktarorgeln har 102 stämmor fördelat på fyra manualer och pedal. Tillsammans blir detta 7 074 pipor. 1992 renoverades den av samma firma.
Den minsta orgeln finns i det astronomiska uret. Den spelar In dulci jubilo dagligen.
De tre andra orglarna finns i kryptan, dopkapellet och koret.

Funktioner


Förutom kyrkliga funktioner är domkyrkan även platsen för den högtidliga Promotion. Också Lunds kommuns officiella firande av Sveriges nationaldag har vid ett antal tillfällen ägt rum i domkyrkan.

Domkyrkoforum


I kvarteret söder om domkyrkan tillkom 2011 Domkyrkoforum, ett besökscenter med butik och lokaler för konserter, konferenser och administration.

Statyer


Fil:Henric schartau peter linde lunds domkyrka.jpg 2003.]]
Prästen och predikanten Henric Schartau står staty vid Lunds domkyrka. Statyn, gjord av Peter Linde, var en gåva till domkyrkorådet som togs emot av Christina Odenberg och avtäcktes i slutet av oktober 2003 av K G Hammar. Planerna på en staty hade dock funnits under större delen av 1900-talet.

Domkyrkoarkitekter


Detta är en ofullständig lista över domkyrkoarkitekter.
Carl Georg Brunius (1837-1859)
Helgo Zettervall (1860-1902)
Theodor Wåhlin (1902-42)
Eiler Græbe (1944-67)
Carl-Axel Acking (1970-77)

Litteratur


Otto Rydbeck: ''Bidrag till Lunds domkyrkas byggnadshistoria'' (1915)
Otto Rydbeck: ''Lunds domkyrkas byggnadshistoria'' (1923)
''Lunds domkyrkas historia 1145-1945.'' Band 1. ''1145-1536.'' 604 sid. - band 2. ''1536–1945'', 621 sid. Stockholm 1946.

Noter

Externa länkar


http://www.lundsdomkyrka.org/ Lunds domkyrka och domkyrkoförsamling
Kategori:Domkyrkor i Sverige
Kategori:Kyrkobyggnader i Lunds stift
Kategori:Byggnader i Lund
Kategori:Öresundsregionen
Kategori:Före detta domkyrkor i Danmark
Kategori:Sevärdheter i Skåne
Kategori:Kyrkobyggnader i Lunds kommun
da:Lund Domkirke
de:Dom zu Lund
en:Lund Cathedral
es:Catedral de Lund
fr:Cathédrale de Lund
it:Cattedrale di Lund
la:Cathedralis Lundensis
nl:Dom van Lund
no:Lund domkirke
pl:Katedra w Lund
ru:Кафедральный собор Лунда
fi:Lundin tuomiokirkko
zh:隆德大教堂

Igelösa kyrka


Igelösa kyrka är en kyrkobyggnad i Igelösa. Den tillhör Torns församling i Lunds stift. Förr var kyrkan gravkyrka för Svenstorps slotts ägare.

Kyrkobyggnaden


Kyrkan byggdes på 1100-talet i romansk stil med absid. På 1400-talet byggdes tornet och kyrkan välvdes.
Fil:Igelösa kyrka, Gyllenkrookska gravkoret, sarkofager.jpg
På 1600-talet tillbyggdes gravkoren i söder. Den ena koret är det "danska koret" och det "Gyllenkrookska koret" är byggt ovanpå det danska. I det Gyllenkrookska koret finns två sarkofager av marmor som innehåller stoftet från Axel Gyllenkrook med hustru.
1859 förändrades kyrkans exteriör av Carl Georg Brunius och fick sitt nuvarande utseende.

Inventarier


Altaruppsatsen och predikstolen kom till kyrkan 1732. Altaruppsatsen är tillverkad i barockliknande stil och innehåller två målningar. Den undre är störst och föreställer nattvardens instiftande. Den är målad av Johan Ross d.ä. Den övre tavlan föreställer Kristi dop. På predikstolen finns följande citat hämtat från Lukasevangeliet: ''Saliga är de som höra Guds ord och gömma det.''
Dopfunten är lika gammal som kyrkan. Den är fyrkantig, till skillnad från många andra äldre dopfuntar i Skåne som brukar vara runda. Dopfatet av mässing tillverkades under 1500-talet.
År 1955 invigdes den nuvarande orgeln.

Externa länkar


http://www.svenskakyrkan.se/lund/torn/igelosakyrka.htm Läs mer om Igelösa kyrka hos Svenska kyrkan i Lund
Kategori:Kyrkobyggnader i Lunds stift
Kategori:Kyrkobyggnader i Lunds kommun

Håstads kyrka


Håstads kyrka är en kyrkobyggnad i Håstad. Den tillhör Torns församling i Lunds stift.

Kyrkobyggnaden


Kyrkan uppfördes på 1200-talet i gotik. Under medeltidens senare del byggdes ett kyrktorn. I övrigt var kyrkan orörd fram till år 1861 då den helt byggdes om av Carl Georg Brunius. Då tillkom kraftiga korsarmar och ett nytt korparti. 1911 skadades innertakets tunnvalv av en brand och ersattes av ett nytt innertak av trä. Kyrkan renoverades 1956 under ledning av domkyrkoarkitekt Eiler Græbe.

Inventarier


Ett dopfat av mässing är från 1500-talet och har en relief som skildrar bebådelsen.
Träskulpturer av helgon är från 1500-talet och satt tidigare i ett medeltida altarskåp.
Ett par ljusstakar av Malm (legering) är från 1600-talet.
Altartavlan målades 1930 av konstnären Justus Lundegård. Dess motiv är "Jesus i Getsemane". Konstnären hann avlida innan tavlan var färdig. Tavlan fullbordades av konstnärens hustru tillsammans med konstnären Alfred Hedlund.
Kyrkklocka, omgjuten 1832

Bildgalleri


<gallery>
Fil:Håstads kyrka, altare.jpg|Altare
Fil:Håstads kyrka, predikstol.jpg|Predikstol
Fil:Håstads kyrka, dopfunt.jpg|Dopfunten
</gallery>

Referenser


Litteraturkällor


''Våra kyrkor'', sidan 370, Klarkullens förlag, Västervik, 1990, ISBN 91-971561-0-8

Webbkällor


http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=176535 Mer om Håstads kyrka från Torns församling i Lund
http://www.aasbo-gen.com/div/kyrkor_aktuell/list/detal_list.php?qu=147&Submit=S%F6k Åsbo Släkt- och Folklivsforskare
Kategori:Kyrkobyggnader i Lunds stift
Kategori:Kyrkobyggnader i Lunds kommun

Odarslövs kyrka


Odarslövs kyrka är en kyrkobyggnad i byn Odarslöv mitt på Lundaslätten. Den tillhör Torns församling i Lunds stift.

Kyrkobyggnaden


Kyrkan härstammar från 1100-talet och är byggd i romansk stil. Carl Georg Brunius, som även renoverade Lunds domkyrka, genomförde under 1800-talet omfattade ombyggnationer av kyrkan. Bland annat fick tornet sin påbyggnad av rött tegel. Murarna har dock vit puts.
På hösten 1990 stängdes kyrkan på grund av rasrisk och den 17 november 2002 avlysning den. Trasiga fönster har lagats enbart med spånskivor. Att renovera kyrkan skulle kosta tiotals miljoner kronor då kyrkan förutom tidigare nämnda skador är angripen av svamp och mögel, något som församlingen i fråga inte har satsat på.
File:Odarslövs_kyrka_1.jpg.JPG

Inventarier


Dopfunten ska ha utförts på 1100-talet av Mårten Stenmästare. Dopfatet är utfört på 1500-talet och har Tysklands riksvapen i botten.
Altartavlan målades 1937 av Gunnar John. Den visar det kosmiska kretsloppet. I kyrkan skall ett par kyrkbänksgavlar från 1700-talet finnas bevarade.
Orgeln byggdes 1904 av Eskil Lundén i Göteborg. 2004 togs den ner utom fasaden, och innerverket monterades efter renovering upp i Västra Hoby kyrka.
Fil:Odarslövs kyrka från Lunds stift 2.jpg
Fram till avlysandet fanns en orgel med 528 pipor i kyrkan. Från början hade församlingen ett kontrakt om att Salomon Molander skulle bygga orgeln. Men den nya orgeln dröjde och orgelbyggarfirman togs över av Eskil Lundin som byggde orgeln 1904. Orgeln spelades vid avlysningsgudstjänsten, men användes därefter inte. Torns församling ville dock flytta orgeln och i januari 2004 kunde arbetet med flytten inledas. Orgeln monterades ned och förvarades hos Mårtenssons orgelfabrik. Sommaren 2004 gav länsstyrelsen sitt tillstånd till att sätta upp orgeln i Västra Hoby kyrka och den 14 november 2004 invigdes den där.

Se även


Odarslövs socken

Externa länkar / Källor


http://www.svenskakyrkan.se/lund/torn/odarslovskyrka.htm Mer information hos Lunds kyrkliga samfällighet
http://sydsvenskan.se/lund/article414286/Kan-inte-anvandas-far-inte-rivas-maste-skotas.html Sydsvenskan: Kan inte användas, får inte rivas, måste skötas
Kategori:Kyrkobyggnader i Lunds stift
Kategori:Kyrkobyggnader i Lunds kommun
Kategori:Tidigare kyrkobyggnader i Sverige

Anna Telugu Desam Party

Anna Telugu Desam Party (ATDP) var ett regionalt politiskt parti i den indiska delstaten Andhra Pradesh. Partiets nuvarande existens är oklar.

Partihistorik


ATDP bildades av Telugu Desam-ledaren N.T. Rama Raos tredje son, N. Harikrishna den 26 januari 1999. Egentligen var splittringen inom Telugu Desam Party uppenbar redan innan dess, men Harikrishna valde att vänta till den 26 januari på inrådan av sina astrologer. Harikrishna anklagade N Chandrababu Naidu för korruption, för att ha alienerat sig från de vanliga väljarna och för att ha avvikit från NTR:s ideal. Ironiskt nog hade Harikrishna deltigt i Naidus kupp inom TDP 1995, då NTR avsattes som partiledare.
Harikrishna hade varit transportminister i Naidus regering och ordförande för TDP:s ungdomsförbund, Telugu Yuvatha.
ATDP satsade hårt inför delstatsvalet i Andhra Pradesh 1999. Man bildade en valallians med Communist Party of India och Communist Party of India (Marxist) (som båda innan dess hade varit allierade med TDP). En viktig stöttesten i samarbetet var frågan om Sonia Gandhis eventuella premiärministerskap, då ATDP ville förbjuda utlandsfödda att styra landet emedan vänstern ansåg att en sådan linje var helt oacceptabel. Totalt lanserade ATDP kandidater i 191 valkretsar, men insatsen floppade helt. Partiet fick 371718 röster (1,12% av rösterna i delstaten) och inte ett enda mandat.
I valet till Lok Sabha samma år lanserade partiet 20 kandidater, och fick totalt 244045 röster (0,73% av rösterna i Andhra Pradesh) och inga mandat.

Partiet idag


Efter valen 1999 förefaller ATDP ha deaktiverats. Det är oklart om partiet finns kvar idag, men beteckningen är fortfarande registrerad hos den indiska valkommissionen.
Kategori:Politiska partier i Andhra Pradesh
Kategori:Politiska partier bildade 1999
en:Anna Telugu Desam Party

Vajpayee

#OMDIRIGERING Atal Bihari Vajpayee

Lasse Lönndahl


Lars Gunnar "Lasse" Lönndahl, född 19 augusti 1928 i Stockholm, är en svensk sångare och skådespelare. Han var Sveriges första tonårsidol och har blivit vald till Sveriges populäraste sångare flest gånger av Aftonbladets läsare (10 gånger), och kallas för "Sveriges äldsta tonåring". Bror till ljudteknikern Per Lönndahl.

Barndomen, 1940- och 1950-talet


Lönndahl föddes i Stockholm och blev solist i Stockholms gosskör i slutet av 1930-talet. Han medverkade i Aftonbladets revy ''Vi som vill opp'' på Chinateatern 1947 och spelade in sin första grammofonskiva, ''Tangokavaljeren'', med Thore Ehrlings orkester i december 1949, vilket också blev hans genombrott. Under 1950-talet blev han en stor tonårsidol och hade många skivframgångar. Låtarna ''Cindy min Cindy'', ''Volare'', ''Piccolissima serenata'', ''Hej där'', ''Tulpaner från Amsterdam'', ''Kärleksbrev i sanden'', ''I dina kvarter'' och ''Piove'' blev alla jättesuccéer i slutet av 1950-talet, och han blev fyra år i rad (1956–1959) vald till Sveriges populäraste sångare av Aftonbladets läsare. Under samma period gjorde Lönndahl både musikalen ''Boyfriend'', en stor framgång, och filmer, bl.a. ''Åsa-Nisse flyger i luften'', ''Det svänger på slottet'' och ''Ung och grön''.

1960-talet


1960-talet fortsatte med stora framgångar. Han blev den allra första ettan på ''Svensktoppen'' med "Midnattstango"; året var 1962. På Svensktoppen hade han sedan mellan åren 1962 och 1972 35 låtar på listan, samt ytterligare två 1977. Bland de mest framgångsrika kan nämnas, förutom "Midnattstango", "Twist till menuett" (1963), "Visa mig hur man går hem", "Söker du så finner du" (båda 1964), "En lilja är vit" (1965), "Tusen och en natt" (1966), "Kvällens sista dans" (1967), "Allting är så underbart" (1970) och "Jean" (1971).
1960 ledde Lasse direkt från Gröna Lund i Stockholm det mycket framgångsrika programmet "Lasse på Grönan", som hade över 20.000 besökare och över en miljon radiolyssnare varje vecka. Han har efter det lett bland annat radions "Snurran", "Det ska vi fira", varit sommarpratare 1978 och lett "Svensktoppen" under några månader 1981. Lasse har haft 37 låtar på Svensktoppen.
Han sjöng 1962 in den första svenska tolkningen av "West Side Story" med Towa Carson och Jan Malmsjö. Lasse och Towa har varit ett känt duettpar och turnerat tillsammans bland annat 1964, 1965, 1971 och 1989. Genom åren har Lönndahl genomfört över 50 stora folkparksturnéer och är en av Sveriges mest sedda live-artister någonsin. 1970 och 1971 sågs han av över 500.000 personer i folkparkerna, och han hade 1971 sålt över 1,5 miljon album i Sverige.
1962 lanserades Lasse med framgång också i Tyskland, där han har spelat in film, sålt skivor och turnerat.

Media


1957–1976 var han en av Sveriges tio mest omskrivna personer med en stor medieuppvaktning, bland annat för sina många romansers skull. Lasse blev tidigt en kvinnofavorit och sågs av män som mindre intressant, men med sin lena och kraftfulla röst har han lockat många fans.
Smeknamnet "Sveriges äldsta tonåring" lever än idag. "Sveriges Frank Sinatra" är också ett epitet som tilldelats honom. Lasse Lönndahl och sångartisten Gunnar Wiklund förenades 1967 i en gemensam succéturne under namnet "Lönnlund".

1970-talet


I slutet av år 1970 drabbades Lasse Lönndahl av en personlig olycka. Hans dotter och dotterns mor omkom i en bilolycka i USA, och det blev en vändpunkt i hans karriär. Mediebevakningen gjorde att Lasse flydde till USA under en tid för att sedan återvända till sin karriär men sade nu bestämt nej till att sjunga in nytt material. Han påstod själv att det var för jobbigt att vara "Sveriges störste sångare".
Under 1970-talet ägnade sig Lönndahl mera åt TV-underhållning och gjorde en del musikaler för att sedan, i början av 1980-talet, nästan helt lägga ner sin karriär. Trots det är han idag en av Sveriges mest populära sångare genom tiderna med en stor publik.

Övrigt


Vald till Sveriges populäraste sångare av Aftonbladet: 1952, 56, 57, 58, 59, 61, 62, 64, 68, 70. (Rekord)
När Teddybjörnen Fredriksson av Lasse Berghagen för första gången skulle sjungas på TV kallade man in Lönndahl att sjunga den tillsammans med Berghagen för att programmet skulle få många tittare.
Har mottagit utmärkelsen Illis quorum av 8:e graden av konungen för sina insatser inom musiken.
Mottog 1990 hedersgraden HWH som är den högsta graden inom Stallbröderna.
Lasse Lönndahl spelade 1985/86 in sin version av låten "Macken", skriven av Claes Eriksson och vilken sedan utbyggdes till den kultförklarade TV-serien med samma namn, gjord av Galenskaparna och After Shave. Lasse Lönndahls version spelas som introduktion i del 4 av serien.
Lönndahl är även känd för att ha kört många exemplar av sportbilen SAAB Sonett.

Förstaplaceringar i Sverige (Försäljningslistan och Svensktoppen)


1949 - ''Tangokavaljern''
1952 - ''Ett vänligt litet ord''
1953 - ''Sången från Moulin Rougue''
1953 - ''That's amore''
1954 - ''Legenden om Tina''
1956 - ''Man måste vara två''
1957 - ''Kärleksbrev i sanden''
1957 - ''Cindy min Cindy''
1958 - ''Tulpaner från Amsterdam''
1958 - ''Volare (I det blå)''
1958 - ''Piccolissima serenata''
1959 - ''I dina kvarter''
1959 - ''Flickor bak i bilen''
1962 - ''Maria''
1962 - ''I natt''
1962 - ''Midnattstango''
1964 - ''Visa mig hur man går hem''
1964 - ''Söker du så finner du''
1966 - ''Tusen och en natt''
1967 - ''Kvällens sista dans''
1970 - ''Allting är så underbart''...

Diskografi i urval


1957 - ''PS Med Fyra Ess''
1958 - ''Hej Där''
1958 - ''I Det Blå''
1961 - ''Volare - Lasse Lönndahl Sjunger Italienska Melodier 57-61''
1962 - ''West side story''
1965 - ''Lasse & Towa på Berns''
1966 - ''Nånstans Nångång''
1967 - ''Kvällens Sista Dans''
1968 - ''Vår Melodi''
1968 - ''Tidig''
1970 - ''Möt mig efter dansen''
1971 - ''En Dag Fylld Av Kärlek''
1972 - ''Lasse Lönndahl Sjunger Romanser''
1975 - ''Lasse 25''
1977 - ''Det Finns En Sång''
2003 - ''Diamanter''

Filmografi


Filmåret 1966 - Dessa fantastiska smålänningar med sina finurliga maskiner
Filmåret 1960 - Ung och grön
Filmåret 1959 - Det svänger på slottet
Filmåret 1959 - Resa I Toner
Filmåret 1957 - Johan på snippen tar hem spelet
Filmåret 1956 - Åsa-Nisse flyger i luften
Filmåret 1952 - 69:an, sergeanten och jag

Referenser

Externa länkar


http://www.sr.se/cgi-bin/malmo/program/artikel.asp?ProgramID=3367&artikel=2711554 Intervju med Lasse Lönndahl i P4 Morgon
http://www.sr.se/cgi-bin/malmo/program/artikel.asp?ProgramID=3367&artikel=2720201 Intervju med Towa Carson i P4 Morgon som berättar om hur det var att turnera med Lasse Lönndahl
http://hd.se/familj/2008/08/19/jag-kommer-aldrig-att-bli-vuxen/ "Jag kommer aldrig bli vuxen" Artikel med Lasse Lönndahl från hd.se i samband med 80-årsdagen
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=2166480 "Grattis Lasse "Idolen" Lönndahl" Sveriges Radios hyllning.
Kategori:Födda 1928
Kategori:Svenska musikalartister
Kategori:Svenska popsångare
Kategori:Svenska schlagersångare
Kategori:Svenska skådespelare
Kategori:Svensktoppens programledare
Kategori:Män
Kategori:Sommarvärdar 1978
Kategori:Levande personer
Kategori:Personer i Sverige under 1900-talet
Kategori:Personer i Sverige under 2000-talet
Kategori:Musiker från Stockholm
Kategori:Skådespelare från Stockholm
en:Lars Lönndahl

Stockholm/Birkastan

#OMDIRIGERING Birkastan

Stockholms historia


Fil:Stockholm panorama 1868.jpgs litografi från 1868 över Stockholm med en vy från en position högt över Södra Djurgården mot väster, förmodligen skapad utifrån tidiga fotografier från ballongfärder över området. Till vänster syns Stockholms första centralstation för tågtrafik, placerad på Södermalm.]]
Det som skulle bli staden Stockholm började sannolikt anläggas redan på 1180-talet, medan staden officiellt anses vara grundad år 1252.
Det äldsta bevarade skriftliga dokumentet som nämner namnet ''Stockholm'' är Birger jarls Skyddsbrevet för Fogdö kloster 1252 och traditionellt anses därför Birger jarl vara stadens grundare.
Befästning och övrig bebyggelse tillkom på den så kallade ''Holmen'', nu Stadsholmen, jämte några mindre öar belägna i gattet mellan Mälaren och Saltsjön. Genom landhöjningen i Stockholm hade dessa på 900-talet blivit tillräckligt stora för att kunna tas i anspråk för ett fiskeläge med permanent bosättning. Fornlämningar visar att Stockholmstrakten varit bebodd sedan stenåldern. De äldsta stenåldersfynden i området är från 6000 år f.Kr. och många spår efter mänsklig aktivitet finns även från bronsåldern och järnåldern.
Genom Riksrådets privilegiebrev 1436 fick Stockholm stadsprivilegier, vilket brukar användas som referens för starten av Stockholms roll som huvudstad. 1520 intogs Stockholm för första och hittills sista gången av en främmande armé, när danske kung Kristian II belägrade staden och utropades sig själv till kung över Sverige. Tre år senare intogs Stockholm av Gustav Vasa varmed en stark svensk stat successivt etablerades med centrum i Stockholm.
Under stormaktstiden inleddes den första organiserade stadsplanering i Stockholm under överståthållaren Clas Larsson Flemings befäl varmed staden expanderade ut på nuvarande Norrmalm och Södermalm. Det gamla Slottet Tre Kronor totalförstördes i slottsbranden 1697, därefter uppfördes Stockholms slott på samma plats. I mitten av 1700-talet och den så kallade frihetstiden hade befolkningen ökat till drygt 60&nbsp;000 invånare och Stockholm hade utvecklats till landets ledande industristad. Under Gustav III:s regeringstid 1771-1792 upplevde staden ett kulturellt uppsving, bland annat grundades Konstakademien och Kungliga Operan.
Första hälften av 1800-talet medförde en period av stagnation då trångboddhet, fattigdom, svält, bristande hygieniska förhållanden och grasserande sjukdomar var stora problem. År 1850 hade Stockholm 93&nbsp;000 invånare. Industrialiseringen från 1860- och 1870-talen kom att bli en av stadens mest expansiva perioder. På 35 år kom befolkningen att öka till 216&nbsp;000 invånare. En lindhagenplanen togs fram under ledning av stadsplaneraren och politikern Albert Lindhagen och mot slutet av 1800-talet byggdes staden snabbt ut på malmarna med en regelbunden stenstad. De första järnvägstunnlar i Stockholm, Gas i Stockholm, Vatten och avlopp i Stockholm och Elektricitet i Stockholm införlivades i stadsmiljön.
Åren kring sekelskiftet 1900 hyste bland annat den stora Stockholmsutställningen 1897 och de Olympiska spelen 1912. Sverige och Stockholm blev lyckligtvis förskonade från de två världskrigen under 1900-talet och när freden kom i maj 1945, påbörjades ett av stadens och landets största stadsomdaningsprojekt; Norrmalmsregleringen, som skulle omvandla nedre Norrmalm till en ny stadsdel och där skapa det nuvarande Stockholms city. Längs de nya stockholms tunnelbana växte nya förorter upp långt utanför tullarna.

Landhöjning och forntida bosättningar


Fil:Landhöjningen i Stockholm, sv.jpg]]
Fil:Skålgrop Högalid 2009.jpgar i Högalidsparken från (1500-500 f.Kr.), dessa är 3-7 centimeter i diameter och 0,5-1,5 centimeter djupa.]]
Inlandsisen började smälta för 18&nbsp;000 år sedan och hade dragit sig tillbaka till Stockholmstrakten cirka 11&nbsp;500 år innan vår tid. Det geografiska område som idag utgör Stockholm var havsbotten i mer än tusen år efter att inlandsisen hade smält undan. Stockholmsområdet låg cirka 160 meter under nuvarande havsnivå vid tiden för den Baltiska issjön, en sjö som tömdes för drygt 11&nbsp;500 år sedan. Under denna tid hade den postglacial landhöjning påbörjats, en genomsnittlig höjning med 11 millimeter per år och som fortgår än idag med cirka 3,8&nbsp;mm per år i Stockholmsområdet. Stockholmsområdet var därför länge ett örike. Den del av Stockholmsåsen som skulle komma att bebyggas med Stockholms medeltida stad — (Stadsholmen) — reste sig ur Östersjön vid mitten av 900-talet f.Kr.
I Stockholmsförorten Huddinge söder om Stockholms kommun har man funnit de äldsta lämningarna av stenåldersjägares- och fiskares boplatser från cirka 6000 f.Kr.. Fynden återfanns vid sjön Gömmaren i Gömmarens naturreservat och idag ligger dessa fynd 55-60 meter över havsytan. Den äldsta boplatsen inom det som idag utgör Stockholms kommun, finns i Skrubba (stadsdel) i stadsdelen Skarpnäck. Boplatsen har en utbredning på cirka 20x60 meter och har daterats till omkring 4000 år f.Kr., samtidigt med etableringen av bondenäringen i södra Sverige. Här påträffades under utgrävningarna bland annat härdgropar, två skrapor och stora mängder kvartsavslag (Spån (arkeologi)) från redskapstillverkning. Ett av de märkligaste stenåldersfynden är en stridsyxa, förr kallade båtyxor, den så kallade ''miniatyrbåtyxan från Rågsved'' som man funnit vid utgrävningar i Brännkyrka.
Under senneolitikum eller den yngste delen av bondestenåldern (cirka 2400-1800 f.Kr.) var det inom dagens innerstad bara de högsta bergen som stack upp ur havet som exempelvis Skinnarviksberget och Katarinaberget (på Södermalm), Stadshagen och Kronoberget (på Kungsholmen), de höga delarna av Stora Essingen och Skansenberget på Södra Djurgården.
Tvärs över Åsön (Södermalm) gick i väst-östlig riktning en vattenförbindelse från dagens Tantolunden till Tegelviken, Stockholm som så småningom blev till en vik från Tantolunden till Åsöns mitt. Under bronsåldern- och tidiga järnåldern (cirka 1800 f.Kr.-900 e.Kr.) låg Stadsholmen fortfarande under vatten, eftersom landytan låg ungefär 10 meter lägre än idag. Många fynd och boplatser från sten- brons- och järnålder har samtidigt hittats i omgivande områden. Åsön reste sig dock alltmera ur havet och på öns mitt blev Fatburen kvar av havsviken. När Fatburen utdikades på 1860-talet fann man de äldsta spåren av mänskliga bosättningar inom det som skulle bli Stockholms stad. Fynd av skålgropar i Högalidsparkens västra del bekräftar att det funnits boplatser från bronsåldern på flera håll på Åsön. Den moderna bebyggelsen har dock utplånat nästan samtliga spår av forntida bosättningar i innerstaden. Under bronsåldern var även Årstafältet en havsvik med bosättningar längs dess stränder. 1958-59 utfördes stora utgrävningar på Årstafältet innan Årsta partihallar skulle byggas. Bland annat upptäcktes ''Erstagravfältet'' med 200 gravar från bronsåldern som daterades till år 0-200 e.Kr.

Järnålder och vikingatid


Vid järnålderns mitt och vikingatiden (cirka 500-1100 e.Kr.) stod vattnet cirka fem meter högre än idag. Birka och sedermera Sigtuna var fortfarande av betydelse, och i Stockholms omgivningar fanns talrika boplatser och gårdar vid samma tid. Bland dessa kan nämnas Kaknäs, Walmundsö, Ålsten, Riksby, Årsta, Valla torg och Örby, Stockholms kommun.
Fil:Riksbyritsning.jpg
Den kanske första avbildningen av stockholmare är en ristning på ett flyttblock från Riksby, föreställande två människor med yxa och svärd som daterades till 1000-talet e.Kr. Samma plats har även rymt en fornborg. I samband med bygget av Kungsgatan, Stockholm genom Brunkebergsåsen fann man ett järnsvärd från början av vår tidsräkning och på Brunkebergsåsen inne i Stockholm hittades ett par ringspännen av brons och en järnyxa från 1000-talet. Strandförskjutningar på grund av landhöjningen och vattennivåernas variationer sker oftast i trappsteg och på 1200-talet tog landhöjningen och vattensänkning åter fart och Mälaren skars av från Östersjön.
Flera källor nämner ett fiskeläge, Agnefit, som kan ha utgjort en by som utvecklades till staden Stockholm. Byn Agnefit var sannolikt belägen på det som idag kallas Riddarholmens västra del under det vikingatida 800-talet. En alternativ placering sätter Agnefit på Stadsholmens sydspets, norr om dagens Slussen. Byn Agnefit har dock inte bekräftats genom arkeologiska fynd. Mellan 970 och 1020 anlades en pålspärr av ekstockar och eventuellt kedjor i Norrström, som på den tiden var segelbar. Pålspärren dokumenterades under ombyggnadsarbetena av Riksdagshuset i Stockholm 1978-80, då man också upptäckte fler befästningsarbeten på dagens Helgeandsholmen. Senare anlades ett kastell på Stadsholmen i form av ett stentorn. Tornet kom att utgöra den första delen av slottet Tre Kronor där Kungliga Slottet ligger idag. Läget var strategiskt utvalt då man därifrån kunde kontrollera sjöfarten i Norrström mellan Mälaren och Saltsjön.
Den medeltida historikern Snorre Sturlasson, som besökte Sverige 1219, nämner sundet ''Stocksund'' i förbindelse med Olav den heliges vikingatåg i Mälaren år 1007. Snorres Stocksund var sannolikt ett namn för dagens Norrström, men en alternativ tolkning är att ordet avser Almarestäket. Snorres beskrivning av Stocksund stämmer dock med de faktiska förhållandena för Norrström under 1200-talets första hälft. Snorre beskriver att det fanns en kastal, ett försvarstorn, vid platsen. Betydelsen av ordet Stockholm, kommer troligen från den av stockar konstruerade pålspärren över Norrström. En alternativ tolkning bygger på att ordet "stock" på fornsvenska också betyder "en samling av...". Det skulle kunna tolkas som att ordet Stockholm står för "En samling av holmar".
Vid en arkeologisk undersökning år 1998 av kvarteret Typhon 9 i dagens Gamla stan hittades en mur, som troligen tillhört en byggnad i sydvästra delen av nuvarande fastighet. Ett kulturlager med trärester påträffades och kol 14-daterades till 980-1160 e.Kr. Som årtal för stadens grundande anges som äldst 1187 i Visbykrönikan.

Medeltiden, 1200- till 1400-talen

Stockholms grundande och Birger jarl


Fil:Birger jarl cenotaph, Stockholm City Hall.jpgs kenotaf vid Stockholms stadshus.]]
Fil:Stockholms skyddsbrev 1252.jpg]]
Det finns olika uppfattningar om när själva staden Stockholm grundades eller växte fram. Vissa forskare menar att Stockholm hade utvecklats till en större handelsstad och Sveriges huvudstad före år 1200, medan andra menar att stadsholmen mestadels var jordbruksmark år 1250 och istället upplevde en snabb expansion till en stad efter att borgen hade byggts färdigt.
Det äldsta angivna årtalet för stadens grundande i medeltida källor anges till år 1187 enligt Visbykrönikan. Enligt denna notering grundades Stockholm till följd av Härjningen av Sigtuna 1187. Uppgiften är dock ifrågasatt då den först nedtecknades omkring 1410. Själva benämningen Stockholm finns dokumenterad från 1252 i form av två pergamentbrev, skrivna på latin och undertecknade av Birger jarl. Det första är Skyddsbrevet för Fogdö kloster 1252 och är författat i juli, och det andra är ett brev från 19 augusti där Birger och ärkebiskopen i Uppsala instruerar allmogen i Attundaland att betala tionde till domkyrkan.
Jarlen Birger Magnusson - Birger jarl - är den som av tradition uppges som grundare av staden. Ett dokument som anger att staden grundades av Birger jarl är Erikskrönikan, vilken författades på 1320-talet. Enligt krönikan var syftet med grundandet av Stockholm att skapa ett "lås" för den rika mälarregionen och därmed förhindra plundringar av pirater och fientliga flottor från Östersjön. Erikskrönikan skriver så här (med lätt moderniserad ortografi):
Fil:Stockholms stadsmur 2010.jpg i Medeltidsmuseet.]]

Fästningsstaden Stockholm


Från början var staden en fästningsstad där handeln kom i andra hand. Stockholm bildade dock snabbt ett centrum för både Mälardalen och för östra Sveriges handel. Under 1250-talet slöts handelstraktaten mellan Stockholm och Lübeck på 1250-talet, och handelstraktaten mellan Stockholm och Hamburg 1261 1261.
I Gamla stan finns resterna av stadens äldsta kända byggnader eller byggnadsrester, exempelvis Slottet Tre Kronor som var en borganläggning som Birger jarl lät påbörja vid 1200-talets mitt och byggnader på Helgeandsholmen från 1200-talets slut. Vid utgrävningar i den så kallade Riksgropen 1978 fann man rester efter stadsmuren, Helgeandshuset, Stockholm och andra husgrunder från 1200-talet, av allt detta är inget kvar idag ovan jord.
När det gäller bevarade byggnadsverk är det oftast kyrkliga eller kungliga byggnader, eftersom dessa i regel var uppförda i beständiga byggnadsmaterial, enklare trähus finns inte kvar från denna tid. Birger jarls torn ansågs länge vara Stockholms äldsta bevarade byggnad, men det är ett försvarstorn i Gustav Vasas befästningsverk från omkring 1530. Idag anses delar av Riddarholmskyrkan från 1280-talet vara Stockholms äldsta byggnad. Medan Riddarholmskyrkan blev kungligheternas begravningskyrka så blev Storkyrkan kröningskyrka. Även Storkyrkan har liksom Riddarkyrkan byggts om och till åtskilliga gånger. Rester av den första 1200-talskyrkan finns i tornets norra mur. Storkyrkan, eller ''Sankt Nicolai kyrka'', är Katedral i Stockholms stift. Den borg som gradvis byggdes ut till Slottet Tre Kronor, uppfördes av Birger Jarl runt det befintliga tornet. Kärntornet omgärdades från början endast av en enkel försvarsmur.
Fil:Privilegiebrev 1436.jpg]]
Fil:Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm (1864) målning av Georg von Rosen.jpg efter Slaget vid Brunkeberg 1471. <small>Av Georg von Rosen 1864.</small>]]
Den påbörjade, industriella gruvdriften i bergslagsområdena gav ett betydligt rikare handelsutbyte med Tyskland och utskeppningshamn för de nya handelsvarorna blev Stockholm. Mälaren kom snabbt att få en ökad betydelse, samtidigt som de lokala hamnarna för bergsbygderna, Västerås, Arboga och Köping, fick ett stort uppsving. Allt detta kom Stockholm till godo, som den stora uppsamlingshamnen vid Mälarens lås. Stockholm blev dessutom centralhamn för all handel med Bottenviken, såväl de norrländska som de finska (Åbo undantaget), från vilka laster av skinn, hudar och fisk fördes ut. Stapeltvång genomdrevs i början av 1300-talet, för Roslagen och hela Bottniska viken. Försäljning av varor från dessa områden, fick endast ske i Stockholm.

Handelsstaden Stockholm


Omkring 1300 hade Stockholm med sitt handelsstrategiska läge mellan Mälaren och Saltsjön utvecklats till regionens viktigaste handelsstad. Under seklet som följde etablerades det första gatunätet och längs stadens stränder anlades bryggor.
Till skillnad från andra nordiska medeltidsstäder låg Stockholms huvudtorg, Stortorget, Stockholm, inte vid en huvudväg. Torget utgjorde istället själva mittpunkten för stadens gatusystem. Från Stortorget strålar ett antal gator, brinkar (ursprungligen naturliga raviner) och gränder ut i alla riktningar. En övergripande stadsplanering tycks inte ha funnits utan gatusträckningarna följde naturens förutsättningar. De äldsta kända gatunamnen från det medeltida Stockholm är Köpmangatan, Stockholm (på latin: ''in medio vici dicti köpmangatu / på Köpmännens gata'') från 1323 och Skomakargatan, Stockholm (på latin: ''in vico sutorum / på skomakarens gata'') från 1337. Båda utgår från Stortorget. Namnen visar att det hade etablerats köpmän respektive skomakare längs dessa gator. Nedanför Köpmangatan fanns ett annat viktigt torg, ''Fiskartorget'' (idag Köpmantorget). Redan på 1300-talet hade bebyggelsen utanför stadsmuren blivit så omfattande att den gamla stadsmuren förlorade sin betydelse.
Kring första halvan av 1400-talet hade Stockholm uppskattningsvis fem tusen invånare, och var under slutet av medeltiden Sveriges folkrikaste stad, med svenskar, finländare och tyskar. Tyskarna hade en mycket stark ställning i Stockholm, där det bland annat stadgades att hälften av medlemmarna i stadens råd skulle vara tyskar och hälften svenskar. Den lilla staden på Stadsholmen var trångbodd och hygienen var usel. Rent vatten var sällsynt, vilket ledde till att sjukdomar frodades. Den täta bebyggelsen i trä var dessutom orsak till många svåra bränder.
Stockholm hade utvecklats till en viktig handelsplats inom Hansan och den ursprungliga trähusbebyggelsen ersattes mer och mer av stenhus i Stockholms centrum, som då var Gamla stan (alltså Stadsholmen, Riddarholmen, Helgeandsholmen och Strömsborg). Handelsstaden Stockholm importerade salt, kryddor, öl, vin, kläder och lyxvaror som siden, vapen och rustningar. Exportvaror var järn och koppar från Bergslagen, liksom mer lokala hudar, torkad fisk, smör och pälsar.
Riksrådets privilegiebrev 1436 är Stockholms äldsta bevarade privilegiebrev och utfärdades den 1 maj 1436 av riksrådet som tack för den “troskap och tjänst som rådet och menigheten i Stockholm hava riket och oss bevisat”. Privilegiebrevet anses markera början på Stockholms rikspolitiska storhetstid och roll som huvudstad.
Slitningar inom Kalmarunionen innebar påfrestningar mellan centralmakten Danmark och Sverige, vilket ledde till Engelbrektsupproret på 1430-talet. Den slutliga brytningen mellan länderna och Kalmarunionens upplösning skedde vid slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471. Händelsen finns symboliserad i Storkyrkan i statygruppen Sankt Göran och draken. Där Sankt Göran föreställer Sten Sture den äldre och draken Danmark.

Vasatiden, 1500-talet


Fil:Stockholm-1570 Braun-Hogenberg Civitates-orbis-terrarum.jpg från 1570-talet, från norr (överst) respektive söder (nederst).]]
Under 1500-talet blev det tyska inflytandet mer påtagligt än tidigare. Alla i ledande ställning talade lågtyska och antog tyska seder och bruk. Från denna tid finns fortfarande lånord i svenska språket som borgmästare och rådhus. Staden hade i början av seklet mellan sju- och åttatusen invånare. På 1570-talet hade befolkningen ökat til omkring 9100 invånare, ungefär fem gånger så många som i den näst största svenska staden som då var Uppsala.
År 1520 invaderades Sverige av Danmarks kung Kristian II. Stockholm försvarades av Sten Sture den yngres änka Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna). Kristian II ville undvika en längre belägring och träffade därför avtal om att få inta staden, mot en rad eftergifter. 7 september 1520 överlämnades så Stockholms slott till danskarna, och den 4 november kröns Kristian II som Sveriges kung i Storkyrkan. Redan den 8 november, avrättades en rad av Kristians motståndare i det som kom att kallas Stockholms blodbad.
På midsommarafton 1523 gör Gustav Vasa sitt intåg i Stockholm. Under dennes tid som kung stärktes Stockholms betydelse i och med att han byggde upp en stark centralmakt.
Fil:Utsikt över Norrström 1500-talet.jpeg omkring år 1560.]]
Gustav Vasas mål var att bryta biskoparnas politiska makt i landet. Han stärkte kronans finanser genom en slags expropriation av kyrkans egendom, som kallas "Gustav Vasas reduktion". I Stockholm övertog kungen Klara klosters och Gråbrödraklostret i Stockholm stora jordegendomar, även ''Munklägret'' på Kungsholmen tillföll kronan. Teglet från de rivna klostren användes för bygget av försvarsanläggningar på Riddarholmen och kring Slottet. Talrika kyrkor på malmarna revs och munkarna fördrevs. Helgeandsholmen förvandlades till ett kungligt stall.
På några av Frans Hogenbergs kolorerade kopparstick, Stockholmsvyerna i Civitates orbis terrarum, syns röda hustak på malmarbebyggelsen, men taken var inte röda utan gråa eller gröna. Vilket intryck staden gjorde på en besökare kan illustreras av en deltagare i en holländsk beskickning 1614. Han skrev: ''…vid ankomsten tog sig /staden/ alldeles grön ut /…/ ty husen ha alla avplattade tak, täckta med grönskande grästorvor och på en del låter man getter gå och beta.''

Stormaktstiden, 1600-talet


Fil:Suecia Stockholm.jpg.]]
Fil:Slottet Tre Kronor 1661.jpg'', oljemålning av Govert Camphuysen från 1661.]]
I början av 1600-talet var Stockholm fortfarande en medeltida stad med trånga gränder och enkla trähus. Stockholmsmiljön var så torftig att man skämdes när utländska potentater skulle bjudas till staden i samband med Gustav II Adolfs begravning 1632. Det var en anblick som rent av kunde underminera Sveriges internationella auktoritet. Stadens befolkning uppgick till omkring 9&nbsp;000 personer.
Fil:Norrmalms sigill.jpg
År 1602 skildes Norrmalm från staden och hade under ett 30-tal år egen stadsrätt, egen magistrat, egna riksdagsfullmäktige och brukade eget stadsvapen och sigill. Då malmen 1635 åter förenades med staden, omfattade bebyggelsen 1.000 gårdar mot 100 år 1609.
Med Sveriges stormaktstiden utvecklades Stockholm på kort tid till en huvudstad av europeisk betydelse. Trettioåriga kriget hade till en början varit mycket lönsamt för Sverige och kraven på att Stockholm skulle vara en representativ storstad växte. Omfattande stadsplaneringar påbörjades under 1620-talets slut med början på Stadsholmens sydvästra del som hade förstörts i Stora branden 1625. Rollen som Sveriges förvaltningscentrum och officiell huvudstad befästes genom 1634 års regeringsform, då Lista över Sveriges regenter, Sveriges regering, Sveriges riksdag och centralförvaltning samlades till staden. Det ledde till en omfattande inflyttning av såväl vanliga medborgare som köpmän, politiker, ämbetsmän, militärer och en växande intellektuell elit. I Stockholm låg även rustningsindustrin och krigsflottans utskeppningshamn, här fanns den centrala förvaltningen och rikets styre. Samtidigt uppmuntrades bildandet av handelskompanier. Mer än två tredjedelar av utrikeshandeln gick via Stockholm. De adelsmän som gjort sig stora förmögenheter genom krigen anlade ståtliga palats inne i staden. På malmarna (främst Södermalm) anlades ''malmgårdar'' av de rikemän som föredrog att inte bo i den osunda ''Staden''.
Även på andra områden ville makten visa Sveriges storhet; ett stort örlogsskepp, regalskeppet Vasa, byggdes och sjösattes men sjönk redan på sin jungfruresa den 10 augusti 1628 utanför Beckholmen, där skulle det ligga till den 24 april 1961. År 1625 härjade den "stora vådelden" västra delen av Stadsholmen. Där lades sedan ut ett av stadens första rätvinkliga gatunät längs de båda nord-sydliga Stora Nygatan.

Flemings rutnät och malmarnas planering


Fil:Flemings karta 1600.jpg
På 1630- till 1640-talen utvecklades under amiralen och överståthållaren Clas Larsson Fleming de första regleringarna på Norrmalm- och Södermalm, allt under överinseende av hans chef Axel Oxenstierna. Idéerna kom från renässansen, det skulle vara regelbundna och rätvinkliga rutnät av gator och kvarter, där huvudgatornas riktning visade mot Slottet.
År 1636 erhöll generalkvartermästaren Olof Hansson Örnehufvud, som var Flemings närmaste man, regeringens uppdrag att göra ''"en dessein på gatorna så på malmarna som här i staden, tagandes dem så breda som han någonsin kan"''. Örnehufvud var elev och medhjälpare till generalmatematicus och kartografen Anders Bure och båda hade tidigare utarbetat planer för Jönköping och Göteborg. Till sin hjälp hade de även experter från Holland. Den som stod för själva planarbetet var stadsingenjören Anders Torstensson.
I mars 1637 restes de första mätpinnarna nedanför Hötorget för att staka ut ''Stoore Konnungz gatun'' (senare Drottninggatan, Stockholm). ''Stoore Konnungz gatun'' drogs rakt över den befintliga trähusbebyggelsen. Klara kyrka fick stå kvar i ensam majestät. I november 1641 beslutade riksrådet att starta ''"rifvandet på Södermalmen"''. Stadsplanen för Södermalms nordliga delar från 1641 eller 1642 upprättades troligen också av Anders Torstensson, då den bär tydligt hans handstil beträffande terränganpassning, utformning och variation. Även över ''Kongsholmens'' (Kungsholmen) östliga del lades ut ett rutnät med huvudriktning mot stadens centrum och Slottet.
Regleringen innebar att hundratals hus och gårdar revs eller flyttades för att ge plats till ståtliga stenhus. Med tanke på stadens storlek var det en omvandling som till sin omfattning var vida större än omdaningen av Stockholms city på 1950- till 1970-talen (den så kallade Norrmalmsregleringen).
Det skulle ta tid innan Flemings rutnät fylldes med bebyggelse. Den stora utbyggnaden av Stockholm stannade av vid 1670-talet. Befolkningen hade växt explosionsartat från 9&nbsp;000 personer år 1630 till ungefär 35&nbsp;000 år 1650 och vidare till 60&nbsp;000 invånare år 1685, men därefter minskade ökningstakten. De många krigen, Stormaktstiden undergång kombinerad med statsfinansiella problem och den svåra Pesten i Sverige 1710-1713 ledde till att befolkningen tidvis minskade.
År 1697 eldhärjades slottet Tre Kronor i den stora Slottsbranden 1697. Det enda som återstod efter branden var i stort sett norra gaveln mot Norrström, uppförd 1692 efter Tessins ritningar. Återuppbyggnaden av slottet inleddes omedelbart, men kom att avstanna 1709 och återupptogs inte förrän 1727. Det nya slottet skulle inte komma att stå klart förrän på 1750-talet. Kungafamiljen flyttade under tiden till Wrangelska palatset på Riddarholmen.

Borgarnas stad och upplysningen, 1700-talet


File:Rödbotorget 1768.jpg, Riddarhuset samt Riddarholmen från Rödbotorget 1768 (Johan Sevenbom).]]
File:Hilleström.jpgs blivande maka, Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp, gör sitt intåg i Stockholm 7 juli 1774 (Pehr Hilleström).]]
Början av 1700-talet innebar slutet på Sveriges ställning som stormakt. Under 1710-talet drabbades Stockholm av pesten.
I mitten av 1700-talet hade Stockholm fortfarande omkring 60&nbsp;000 invånare och var Sveriges största industristad. I ''faktorierna'' på malmarna gjordes försök med att tillverka siden från inhemskt odlat silke, till tobaksodlingar, allt i avsikt att göra landet oberoende av onödig import från utlandet. Under denna period, Frihetstiden och Upplysningen förflyttades stadens centrum till Norrmalm, där ståtliga palats och institutionsbyggnader uppfördes.
Under Gustav III:s regenttid 1771-1792 upplevde staden ett kulturellt uppsving. På kungens initiativ tillkom bland annat Hagaparken, Musikaliska akademien, Kungliga Akademien för de fria konsterna, Svenska teatern, Stockholm, Gustav III:s opera, Kungliga Baletten, Svenska akademien samt Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien.
Gustav III:s storslagna plan för ''Stora Haga slott'' i Hagaparken förblev bara en dröm och ett påbörjat byggnadsprojekt. Uppförandet hann inte mer än till grunden innan Mordet på Gustav III i mars 1792 och bygget avstannade.
1700-talet var Upplysningens tidsperiod, att forska, systematisera och registrera låg i tidens anda. Det var vid samma tid som Carl von Linné lade grunden för den moderna nomenklaturen inom biologin och den moderna systematiken som grupperar växter och djur. Med Petrus Tillaeus stockholmskarta ''General Charta Öfver Stockholm med Malmare'' från 1733 kom ordning och viss stabilitet i gatunamnen. Tillaeus karta var den första tryckta kartan med angivna gatunamn. Kartan visade inte bara gatunamn utan även kvartersbeteckningar med tätskrivna förklaringar längs kartans sidor. Tillaeus karta blev även, genom sin officiella karaktär, det dokument som ”tog över” om det fanns flera namn för samma gata. Tryckplåtarna till kartan finns fortfarande kvar i Stockholms stadsarkiv.
År 1728 kom den första adresskalendern och 1740 den första alfabetiska förteckningen över Stockholms gatunamn. 1763 förordnade en kungörelse att gatu- och grändnamn skulle anges på tavlor uppsatta på husen och först sjuttio år senare, den 7 mars 1832, kungjorde överståthållarämbetet att husen skulle numreras efter gatan och ej som tidigare inom kvarteret.

Industrialismen, 1800-talet


Bild:Blanch's café 2.jpg 1896, av Victor Andrén.]]
Fil:Stockholm 1846a.jpg mot Blasieholmen, Ladugårdslandet och Skeppsholmen. Daguerreotypi 1846.]]
Bild:Eriksdalsverket 1890.jpg vid Årstaviken 1890.]]
Första hälften av 1800-talet innebar en stagnationsperiod för Stockholm, liksom för hela Sverige. Staden hade 71 000 invånare år 1810. Trångboddhet, fattigdom, svält, bristande hygieniska förhållanden och grasserande sjukdomar var stora problem. Missväxten i jordbruket ledde till att många människor från landsbygden sökte sig till staden, där de hade svårt att finna sin försörjning. Dödligheten var mycket hög, även mätt i jämförelse med andra europeiska storstäder. Det var den sanitära situationen som var mycket otillfredsställande vid 1800-talets mitt. Ännu på 1850-talet dog vart tredje barn före ett års ålder och medellivslängden i Stockholm var endast 20 år för män och 26 år för kvinnor.
Industrialiseringen kom igång på allvar i Sverige under 1860- och 70-talen. Denna period kom att bli en av stadens mest expansiva perioder. Nya arbetstillfällen skapades, liksom nytt investeringsvilligt kapital. År 1870 hade Stockholms folkmängd expanderat till 136 000 individer. Stockholm hade då ungefär 2,5 gånger så stor befolkning som landets andra stad, som nu var Göteborg. En ny stadsplan togs fram under ledning av stadsplanering och politikern Albert Lindhagen. Den hade sin förebild i bland annat Berlins och Paris stadsplaner och dess rätlinjiga system av esplanader, stjärnplatser och alléer gjorde Stockholm till en storstad.
Den 18 december 1853 tändes den första gaslyktan på Norrbro med gas som kom från Klaragasverket. Så sent som 1861 invigdes Stockholms första vattenverk, Skanstullsverket vid Årstaviken och Stockholms första elektricitetsverk blev Brunkebergsverket vid Regeringsgatan, Stockholm som började leverera 110 volt likström den 13 september 1892. Även kollektivtrafiken satte igång med hästdragna spårvagnar och bussar.
Järnvägens tillkomst hade en stor betydelse för stadens utveckling. År 1860 invigdes den första banan till Stockholm då linjen mellan Stockholm och Södertälje öppnades för trafik. Järnvägsstationen, Stockholms södra placerades på Södermalm, på den plats som idag kallas Södra stationsområdet. Sex år senare invigdes järnvägen mellan Stockholm och Uppsala. Stationen för denna bana, Stockholms norra, låg vid Norra bantorget. Av stor betydelse för järnvägens utveckling i Stockholm var dock beslutet om byggandet av den så kallade sammanbindningsbanan från Södermalm till Norra bantorget med en ny järnvägsstation på Norrmalm, Stockholms centralstation. Sammanbindningsbanan invigdes år 1871. Övriga järnvägslinjer som tillkom under 1800-talet var Stockholm-Västerås-Bergslagens Järnvägar 1876, järnvägen till Värtahamnen 1882, den smalspåriga järnvägen Stockholm-Rimbo Järnväg 1882-1884 med slutstationen Stockholms östra samt Saltsjöbanan med slutstation vid Stadsgården.
På 1880- och 1890-talen växte den nya stadsdelen Östermalm fram på det som tidigare kallats Ladugårdslandet. Där hade tidigare legat förfallna stugor och ruckel, samt militära garnisonsbyggnader. Istället byggdes nu luxuösa stenhus i Patriciervilla för stadens överklass. Även på Södermalm, Kungsholmen och Norrmalm bredde ''stenstaden'' ut sig. I slutet av 1890-talet har Stockholm flest telefoner jämförd med världens städer. På 40 år hade stadens befolkning mer än fördubblas; från 93 000 år 1850, till hela 246&nbsp;000 invånare år 1890.

Den moderna storstaden, 1900- till 2000-talen


Början av 1900-talet innebar en politiskt turbulent tid i och med arbetarrörelsens protester mot de usla arbets- och levnadsförhållandena. Det första årtiondet präglades av stora demonstrationer och i vissa fall upplopp, som vid Storstrejken 1909.
Fil:Karta över Stockholm med omgivningar på 1910-talet (ur Nordisk familjebok).jpg
Fil:Stockholmsutstallningen 1930 flygbild.jpg.]]
Fil:Cohrs atlas över Sverige Stockholm map.jpg
Fil:Tallspinnaren 1940.jpg, tidigt 1940-tal]]
Det sena 1800-talet och 1900-talets första decennier innebar en enorm tillväxt för staden. Staden började därför att expandera snabbt utanför tull. År 1910 hade Stockholm 340&nbsp;000 invånare, tio år senare omkring 420 000. Kring sekelskiftet inleddes arbetet med att elektrifiera spårvägstrafiken. Under första världskriget avstannade bostadsbyggandet nästan helt. Bostadsbrist förvandlades till bostadsnöd. I början av 1920-talet fanns det bara ett land som hade en större trångboddhet än Sverige vid den här tidpunkten och det var Finland. Mellan 1917 och 1924 byggdes cirka 2&nbsp;500 nödbostad för att lindra den största nöden. Olika förslag till subventioner och låneformer prövades, bland annat Statens bostadslånefond 1924. Hyresgästerna slöt sig 1923 samman till HSB (HSB), som under arkitekt Sven Wallander producerade många billiga och bra bostäder, som Kungsklippan på Kungsholmen i Stockholm.
På midsommarafton 1923, på dagen 400 år efter Gustav Vasas intåg i Stockholm, invigdes Stockholms stadshus. Då hade det gått 16 år av projektering, planering och byggarbeten. Stadshuset, ritat av Ragnar Östberg blev ett av Sveriges främsta byggnadsverk från nationalromantiken.
I mitten av 1920-talet inleddes den så kallade ''egnahemsrörelsen'', som syftade till att arbetar- och hantverkarfamiljer skulle, på ekonomiskt fördelaktiga villkor kunna skaffa sig ett eget småhus. Mellan 1925 och 1930 ökade bilismen i Stockholm med 100% från cirka 9&nbsp;000 motorfordon till cirka 17&nbsp;800 och stadsplanerarnas största uppgift i den industrialiserade världen blev att anpassa staden till bilen, så även i Stockholm. Under Yngve Larsson som gatu- och stadsbyggnadsborgarråd och finansborgarrådet Hjalmar Mehr samt stadsbyggnadsdirektörerna Albert Lilienberg (arkitekt) och senare Sven Markelius skulle staden och speciellt Nedre Norrmalm anpassas till bilen och den planerade Stockholms tunnelbana, men även den omoderna, ohälsosamma och trånga stenstaden skulle anpassas till moderna krav. På kort tid invigdes flera stora infrastrukturprojekt: Tranebergsbron (1934), Västerbron (1935), Slussen, Stockholm (1935) och Bromma flygplats (1936).
Bild:SSMF081048S.jpg, cirka 1930.]]

Krigsår och funktionalism


Modernism (arkitektur), eller funktionalism (arkitektur), som stilformen kallades i Sverige, hade fått sitt genombrott i början av 1930-talet med Stockholmsutställningen 1930. Efter tysk förebild byggdes så kallade smalhus i bland annat stockholmsförorterna Traneberg (1937), Hammarbyhöjden (1938) och Årsta (1943) och för barnrika, finanssvaga familjer uppfördes subventionerade så kallade barnrikehus. Alla hus byggdes med centralvärme, och alla bostäder hade eget badrum med vattentoalett och rinnande kallt och varmt vatten, ett för tiden modernt kök och de flesta även en balkong. En förgrundsgestalt inom stadsplaneringen av Stockholms nya förstäder var arkitekt Thure Bergentz, medarbetare till Albert Lilienberg. Bergentz skapade en lång rad stadsplaner bland andra för Norra Ängby och Södra Ängby, Traneberg, Midsommarkransen och Västertorp.
Fil:Kungsgatan 1945.jpg
Vid Odengatan 31 öppnade 1941 Konsumentföreningen Stockholm efter USA mönster Sveriges första självbetjäningsbutik. "Snabbköpet" låg i basarbyggnaderna vid Stockholms stadsbibliotek. Men det skulle dröja tills efter andra världskriget innan butiksformen slog igenom.
Vid krigsutbrottet i september 1939 fanns inga allmänna, civila skyddsrum i Stockholm, men man började med schaktarbetena för Skyddsrummet Hötorget i oktober 1939. Det fanns inte heller något ordnat luftförsvar. Biltrafiken minskade drastiskt på grund av ransoneringen. Stadsbilden präglades av cyklister, några gengasdrivna fordon och massor av vedtraver. Krigsvintrarna 1941/1942 blev extremt kalla och sommaren 1942 rådde det svår matbrist trots ransoneringarna. Varje måndag klockan tre provades flyglarmssirener. Mörkläggning rådde och alla gatlyktor var släckta. Nationalmuseum evakuerade sina viktigaste samlingar redan 1939.
Stockholms kraftiga tillväxt fortsatte till följd av Sveriges urbanisering. År 1940 hade staden 590&nbsp; 000 invånare.
Bild:Ryska bomber 1944.jpg den 23 februari 1944]]
Fil:SB-butik 1941.jpgsbutik vid Odengatan.]]
Fil:SSMFA050936S.jpg resta, arbetet med femte höghuset och Sergels torg pågår.<br /> Foto: Oscar Bladh 1961]]
File:Vällingby 1960.jpgen Vällingby, 1960]]
Den 22 februari 1944 fällde ett Sovjetunionen bombflygplan tre bomber i området vid dagens Eriksdalsbadet. Två föll mitt i parken ''Eriksdalslunden'', den tredje förstörde den nyuppföra friluftsteatern ''Eriksdalsteatern'' vid Årstavikens vatten. Det föll även bomber på andra platser i södra Stockholm och i Strängnäs. Det blev inga skadade men fönsterrutor gick sönder och smällen hördes över stora delar av Stockholm. Hade bomberna fällts några sekunder senare hade de träffat det nyuppförda Södersjukhuset. Om bomberna föll av misstag eller med avsikt är höljd i dunkel, men de utlöste i alla fall en förhöjd diplomatiskt aktivitet mellan Stockholm och Moskva. Det var enda gången som bomber föll över Stockholm under andra världskriget. Händelsen beskrivs närmare under Bombningarna av Stockholm och Strängnäs 1944.

Efterkrigstid och modernisering


Andra världskriget innebar ett avbräck i Stockholms utveckling till en modern, bilanpassad storstad, men omfattande planer för "Stockholm efter kriget" fanns uppgjorda och skulle omedelbart sättas i verket när freden skulle komma. I juni 1945, alltså bara en månad efter Segerdagen 1945, klubbades ''1946 års cityplan'' av stadsfullmäktige.
År 1947 fanns 95 biografer i Stockholms innerstad, vilka koncentrerade sig kring vissa gator: Kungsgatan, Birger Jarlsgatan, Götgatan, Hornsgatan, och Sankt Eriksgatan. Flaggskeppen var Röda Kvarn, Stockholm (från 1915) vid Biblioteksgatan och Gunnar Asplunds Skandia (biograf, Stockholm) (från 1923) vid Drottninggatan.
På 1950-talet inleddes det som kallades ''Norrmalmsregleringen'' eller ''citysaneringen'', en process som planerades redan på 1930- och 40- talen och kom att genomföras under hela 1960-talet och en bit in på 1970-talet. Den innebar en omdaning av främst stadsdelen Klara (Stockholm) i centrala Stockholm. Bostads- och affärsbyggnader revs, för att ersättas med kontorsbyggnader och affärskomplex. Även stadens topografi förändrades i och med att stora delar av Brunkebergsåsen schaktades bort. Motiven var att stadens politiska ledning ville skapa en modern stadskärna för handel och näringsliv, det så kallade ''Stockholms city'', med fungerande kommunikationer för den växande staden. Den 1 oktober 1950 invigdes den första delen av Stockholms tunnelbana mellan Slussen och Hökarängen och då tunnelbanan skulle dras vidare genom centrala Stockholm, krävdes att många fastigheter rivdes. De främsta exemplen på denna utveckling är områdena kring Hötorget och Sergels torg. Under 1960-talets senare del växte protesterna mot vad man såg som hänsynslöst skövlande av bebyggelsen i innerstaden, något som kulminerade under Almstriden i maj 1971.
Bostadsbristen var stor efter andra världskriget. Till år 1955 hade invånarantalet ökat till 789&nbsp;000. På stadsplanekontorets initiativ gick man till och med ut med affischer, där man varnade för en inflyttning till Stockholm, eftersom det saknades bostäder. För att lösa problemet behövdes en generalplan och en generalplaneutredning, den började sitt arbete 1944 och redan 1945 lades programmet till generalplan fram i form av en skrift ''Det framtida Stockholm''. Gruppen som hade arbetat fram programmet bestod av Erland von Hofsten, Göran Sidenbladh, Carl-Fredrik Ahlberg och Sven Lundberg. Sven Markelius deltog mycket aktivt i arbete och Yngve Larsson hade åter lyckats säkerställa de nödvändiga anslagen för att bedriva generalplaneutredningen.
Vällingby med sitt Vällingby Centrum innehöll direkt från början alla viktiga delar som krävdes för en fungerande satellitstad; arbetsplatser, bostäder och centrum, senare döpt till ABC-stad. Arkitekterna Backström och Reinius hade fått uppdraget att utforma det nya centrat. Här tillämpade de idéer från USA med varierande volyms- och fasadgestaltning i olika material. Nu var inte kyrkan längre "mitt i byn" utan köptemplen.

Förorternas framväxt


Idén med förstäder längs tunnelbanan fortsatte på 1960-talet med Bredäng (1962), Skärholmen (1968) och Tensta (1970). En del av dessa blev rena sovstad, ibland hade tunnelbanan inte hängt med i utbyggnadstakten och inte alla nya förstäder var så lyckade som Vällingby.
Bredäng, Skärholmen och Tensta hörde redan till de enformiga bostadsområden, som uppstod inom miljonprogrammets ram. Här "tillverkades" höga bostadshus industrimässigt med betongelement som byggde på modulmått 2,4x2,4 meter och husens inbördes avstånd bestämdes i hög grad av byggkranarnas räckvidd.
Fil:Essingeleden 1966.jpg invigs 1966]]
Fil:Hammarby sjostad 2009.jpg, 2009]]
Fil:Kungsgatan 1967.jpg på Kungsgatan, Stockholm 1967]]
År 1960 började man planera Stockholms inre och yttre trafikleder och inom ramen för 1960 års trafikledsplan för Stockholm presenterades ett trakikledssystem för staden. Radiella infartsleder skulle leda ut till Ekerö, Enköping, Uppsala, Lidingö, Nacka, Nynäshamn och Södertälje, samt till de nya eller planerade satellitstad som Vällingby, Farsta och Skärholmen. Infartslederna skulle ansluta till en Stockholms ringled med hög kapacitet och därmed avlasta stadens gatunät. Ringen skulle utgöras av Essingeleden, Norra länken, Valhallavägen, Stockholm, Österleden, Stockholm och Södra länken.
På 1970-talet ändrades synen beträffande bilen som det viktigaste transportmedlet och de stora vägplanerna konkretiserades i långsammare takt. Dennisuppgörelsen var en överenskommelse mellan Moderaterna, Socialdemokraterna (Sverige) och Folkpartiet att under 1990-talet genomföra specifika investeringar i vägar och spårtrafik i Stockholms län. Överenskommelsen slöts 1992 och innebar bland annat att Stockholms ringled skulle byggas färdigt och att en västlig förbifart skulle anläggas, så blev det dock inte. ''Dennispaketet'' upplöstes i februari 1997.
I samband med högertrafikomläggningen den 3 september 1967 försvann spårvagnarna från Stockholms gator. Endast de spårvagnslinjer som helt gick på egna banvallar, Nockebybanan och Lidingöbanan blev kvar. 1991 invigdes Djurgårdslinjen, en museispårväg mellan Norrmalmstorg och Waldemarsudde/Bellmansro på Djurgården. I Dennispaketet beslutades om att bygga en ''snabbspårväg'', Tvärbanan. Den invigdes 2000 och stod klar i sin nuvarande sträckning 2002. Vissa delar av Tvärbanan går på gatumark.
Omdaningen av Stockholms innerstad och utflyttningen till miljonprogramsområdena, tillsammans med utglesning av bebyggelsen, kontorisering och sammanslagning av små lägenheter till större fick omfattande följder för Storstockholms demografi. Stockholms kommun nådde en topp på 810&nbsp;000 invånare 1961, men under de följande 20 åren minskade folkmängden till att 1981 endast uppgå till 674&nbsp;000 personer. Däremot har befolkningen i kranskommunerna ökat i antal. Folkmängden i Stockholms kommun har under de senare åren ökat med cirka 100&nbsp;000.
File:Sotck1.jpg

Sekelslut och 2000-tal


Den 28 februari 1986 sköts Sveriges statsminister Olof Palme i korsningen Sveavägen, Stockholm–Tunnelgatan till döds. Brottsutredningen kring Palmemordet blev Sveriges största och dyraste någonsin. Palmemordet är fortfarande (2012) inte uppklarat.
Strax efter stängning på morgonen den 4 december 1994 utfördes Stureplansmorden vid nattklubben Sturecompagniet på Stureplan i Stockholm. En ordningsvakt och tre gäster dödades då Tommy Zethraeus öppnade eld rakt in i entrén.
Efter 2000-talet startades ett antal stadsutvecklingsprogram för att tillgodose den ökande befolkningen med bostäder. Enligt prognoserna i regionalplanen (RUFS 2001) kommer Stockholms stads befolkning att öka med 150&nbsp;000 personer fram till 2030, vilket motsvarar ett behov av 80&nbsp;000 nya bostäder.
''Översiktsplan 99'' pekar ut ett stort antal utvecklingsområden, där 60&nbsp;000 nya bostäder skulle kunna skapas. Dessa utgörs huvudsakligen av gamla industri- och hamnområden som kan blir till attraktiva bostäder, som projekt Liljeholmskajen och Lindhagen med sjönära bostäder vid Årstaviken respektive Hornsbergs strand och projekt Norra Djurgårdsstaden i stadsdelen Hjorthagen samt Hagastaden på gränsen mellan Stockholm och Solna. Ytterligare 20&nbsp;000 nya bostäder skall kunna skapas genom förtätning inom redan befintliga bostadsområden.
Den 3 januari 2006 inleddes det så kallade ''Stockholmsförsöket'', som pågick till 31 juli 2006. Det är ett försök med Trängselskatt i Stockholm för biltrafiken i Stockholms innerstad, tillsammans med utvidgad kollektivtrafik. I samband med riksdagsvalet 17 september 2006 genomfördes folkomröstningar i flera kommuner för att få svar på vad länsinvånarna själva tyckte. En folkomröstning efter försöket ledde till att det permanentades den 1 augusti 2007.

Se även


Tidslinje över Stockholms historia
Stockholms befolkningsutveckling
Stockholms stadsmurar
Stadsplanering i Stockholm
Historiska kartor över Stockholm

Referenser


Noter

Källor


Litteratur (urval)


Externa länkar


http://runeberg.org/wrangsto/ ''Stockholmiana'', I-IV, F. U. Wrangel, P. A. Norstedt & Söner, Stockholm 1912
http://www.nog.nu/roteman.html Stockholm och dess roteindelning 1878-1926
Kategori:Stockholms historia
en:History of Stockholm
fi:Tukholman historia
he:סטוקהולם#היסטוריה
no:Stockholms historie
zh:斯德哥爾摩歷史

Viborg

Viborg är namnet på

Platser

Karelen


en stad på Karelska näset vid Finska viken, tidigare svensk och finsk, numera rysk, se Viborg, Ryssland
en före detta landskommun på Karelska näset, se Viborgs landskommun
flera historiska län och guvernement på Karelska näset i Ryssland och i sydöstra Finland, se Gamla Finland (''Viborgska guvernementet''), Finlands historiska län, Viborgs och Nyslotts län, Viborgs län och Freden i Nystad
ett historiskt Stift (kyrkligt förvaltningsområde) i Finland, se Viborgs stift

Danmark


en stad i Danmark, se Viborg, Danmark
ett stift i Danmark, se Viborgs stift (Danmark)
en kommun i före detta Viborg amt på Jylland i Danmark, se Viborg kommun
ett före detta amt ("län") på Jylland i Danmark, se Viborg amt

Personer


Carl Viborg
Erik Viborg

Fartyg


Väinämöinen (pansarskepp), som hette Выборг (Viborg) under sin tid i Sovjetunionen
de:Viborg (Begriffsklärung)
et:Viborg (täpsustus)
en:Viborg
eo:Viborg (apartigilo)
fr:Viborg (homonymie)
hr:Viborg (razdvojba)
hu:Viborg (egyértelműsítő lap)
nl:Viborg
sr:Виборг
fi:Viborg (täsmennyssivu)
vo:Viborg

Viborg, Danmark


Staden Viborg, som ligger på Nørrejylland i Danmark, är huvudstad i Region Midtjylland (tidigare i det något mindre Viborg amt) och biskopssäte i Viborgs stift. Staden ligger mitt inne i landet och är delvis byggd på en sluttande höjd ner mot Viborgs sjö (''Viborg Sø''). 35&nbsp;893 invånare (2011).

Historia från tidig medeltid fram till nyare tid


Staden, vars ursprungliga namn var Viberg ("det heliga berget"), är en av de äldsta och i historiskt avseende märkligaste i landet. I forntiden var den troligen det förnämsta offerstället i Jylland och likaledes den viktigaste tingsplatsen. Under hela medeltiden valdes konungarna där, först för Jylland, men sedan för hela riket (till 1340), och där hyllades också konungarna ända till år 1655.
Viborg var skådeplatsen för de viktigaste händelserna under inbördeskriget 1147-1157, och till stadens historia hör Erik Klippings kröning i domkyrkan 1259 och dråpet på honom 27 år senare i byn Finderup i närheten, Kristofer II av Danmark handfästning 1320 och uppbrännandet av Kristian II:s humana reformlagar såsom "skadliga och stridande mot goda seder" 1523.
Adeln i Nørrejylland höll sina årsmöten i Viborg ända till envåldstiden, och landstinget samlades där till år 1805, då det ersattes av landsoverretten. Det bekanta "snapstinget" (Sessiones novi anni primæ, det vill säga de första sammanträdena på nyåret), vid vilket stora omsättningar av penningar ägde rum för hela Nørrejylland, upphörde i början av 1800-talet.
Ett av Danmarks helgon, S:t Kjeld (död 1150), var domprost i Viborg. Biskop där var också den lärde Gunner (död 1251), författare till Valdemar Sejrs jylländska lag. Viborg blev även en av härdarna för reformationen genom Hans Tausens predikoverksamhet (1525-29).
Viborg, som före 1660 var Jyllands största stad, hade 1769 blott 2 000 invånare, av vilka en sjundedel levde i armod. 1836-48 var staden mötesplats för Nørrejyllands provinsialständer.
Brev och aktstycken som hör till Viborg stads och stifts historia för tiden 1200-1559 har getts ut av Karl Arnold Leopold Heise under titeln ''Diplomatarium vibergense'' (1879).

Kyrklig historia och sevärdheter


Fil:Viborg-domkirke-kor.jpg
Den förnämsta byggnaden i Viborg är domkyrkan (Viborgs domkyrka), benämnd ''Vor Frue Kirke''. Den uppfördes under 1000-talet och ombyggdes under det följande århundradet samt blev därefter flera gånger tillbyggd med kapell.
Illa åtgången genom eldsvådor 1567 och 1726, blev den föga omsorgsfullt restaurerad och såg tämligen förfallen ut, varför dess fullständiga återställande i den ursprungliga romanska basilikestilen beslöts 1862. Arbetet utfördes 1864-76, och nu är domkyrkan en av de vackraste i Danmark.
Även stadens andra kyrka, ursprungligen svartbrödernas, är av intresse och har en präktig altartavla i förgyllt skulpturarbete från tiden omkring 1500.
Under medeltiden hade Viborg tolv församlingskyrkor och sex kloster.
Viborg har ett minnesmärke av reformatorn Hans Tausen, rest 1836, och ett av skalden Steen Steensen Blicher, sedan 1866.

Se även

Källor


Tryckta källor


Nordisk familjebok (1921), band 32, s. 204-205 (http://runeberg.org/nfcl/0118.html länk)

Noter


Kategori:Orter i Region Mittjylland
bs:Viborg
br:Viborg
ca:Viborg (Dinamarca)
cs:Viborg
da:Viborg
de:Viborg
et:Viborg
el:Βίμποργκ (Δανία)
en:Viborg, Denmark
es:Viborg
eu:Viborg
fr:Viborg
ko:비보르
hr:Viborg
is:Viborg
it:Viborg
kl:Viborg
ka:ვიბორგი (დანია)
csb:Viborg
lt:Viborgas
hu:Viborg (Dánia)
mk:Виборг
nl:Viborg (stad)
ja:ヴィボー
frr:Viborg
no:Viborg
nn:Viborg i Danmark
pl:Viborg
pt:Viborg
ro:Viborg
ru:Виборг (город)
se:Viborg
sr:Виборг (Данска)
fi:Viborg
uk:Віборг
vi:Viborg
vo:Viborg (Danän)
zh:維堡 (丹麥)

Kategori:Norrmalm (stadsdelsområde)

Kategori:Stockholms stadsdelsområden
no:Kategori:Norrmalm (bydelsområde)

Hallkyrka

Fil:Schneeberg St. Wolfgangskirche inside 2 (aka).jpg, Erzgebirge. Dess tre skepp har samma höjd. Belysningen kommer från fönstren i sidoskeppens yttermurar.]]
Hallkyrka (ty. ''hallenkirche'', av ''halle'', hall, stor sal) är en kyrka som karakteriseras på att dess interiör är Skepp (arkitektur) och där sidoskeppen är lika höga som mittskeppet. Detta till skillnad från kyrkor av Basilika vars mittskepp är försedd med en överljusvåning; klerestorium.
I hallkyrkor har mittskeppets och sidoskeppens valv samma eller nästan samma höjd. I kyrkor som inte är av halltyp så är det vanligt att mellanskeppet är dubbelt så högt (och brett) som de senare. Hallkyrkan får därigenom utseendet av en enda stor sal eller hall med sidobelysning, infallande genom fönstren i sidoskeppens yttermur, medan i det andra slaget av anläggningar fönster är anbragta inte endast i sidoskeppen, utan även i mellanskeppets över sidoskeppens yttertak uppstigande
övermur.
Hallkyrkor förekom redan under den Romansk arkitektur i nordvästra Tyskland och sedermera även i andra länder. Svenska exempel på hallkyrkor är domkyrkorna i Linköpings domkyrka, Strängnäs domkyrka och Västerås domkyrka, Vadstena klosterkyrka samt Storkyrkan.

Se även


Basilika

Källor


Kategori:Kyrklig interiör
Kategori:Kyrkoarkitektur
af:Hallekerk
be:Зальны храм
be-x-old:Зальны храм
ca:Esglèsia tipus sala
da:Hallekirke
de:Hallenkirche
en:Hall church
es:Planta de salón
fr:Église-halle
it:Hallenkirche
he:כנסיית אולם
ka:დარბაზული ეკლესია
hu:Csarnoktemplom
nl:Hallenkerk
pl:Kościół halowy
pt:Igreja-salão
ru:Зальный храм
simple:Hall church
fi:Hallikirkko
th:โบสถ์โถง
uk:Зальний храм
vls:Hallekerke

Kategori:Danmarks regenter


''Lista över Danmarks regenter''
Kategori:Danmarks kungligheter
Kategori:Personer i Danmarks historia
Kategori:Europas monarker
af:Kategorie:Deense monarge
ar:تصنيف:ملوك الدنمارك
an:Categoría:Reis de Dinamarca
ast:Categoría:Reis de Dinamarca
be:Катэгорыя:Каралі дацкія
bg:Категория:Монарси на Дания
bs:Kategorija:Danski vladari
br:Rummad:Rouaned Danmark
ca:Categoria:Reis de Dinamarca
cs:Kategorie:Dánští králové
da:Kategori:Regenter af Danmark
de:Kategorie:König (Dänemark)
el:Κατηγορία:Βασιλείς της Δανίας
en:Category:Danish monarchs
es:Categoría:Reyes de Dinamarca
eo:Kategorio:Danaj reĝoj
eu:Kategoria:Danimarkako errege-erreginak
fr:Catégorie:Roi de Danemark
gl:Categoría:Reis de Dinamarca
ko:분류:덴마크의 군주
hr:Kategorija:Danski vladari
io:Kategorio:Reji di Dania
os:Категори:Данийы къаролтæ
is:Flokkur:Danakonungar
it:Categoria:Re di Danimarca
he:קטגוריה:מלכי דנמרק
ka:კატეგორია:დანიის მეფეები
la:Categoria:Reges Daniae
lt:Kategorija:Danijos karaliai
hu:Kategória:Dán uralkodók
mk:Категорија:Дански монарси
mr:वर्ग:डेन्मार्कचे राज्यकर्ते
nl:Categorie:Koning van Denemarken
ja:Category:デンマークの君主
nn:Kategori:Danske regentar
no:Kategori:Danske monarker
pl:Kategoria:Władcy Danii
pt:Categoria:Reis da Dinamarca
ro:Categorie:Regi ai Danemarcei
ru:Категория:Короли Дании
sk:Kategória:Králi Dánska
sr:Категорија:Дански краљеви
tr:Kategori:Danimarka kralları
uk:Категорія:Королі Данії
vi:Thể loại:Vua Đan Mạch
zh:Category:丹麦君主

Kategori:Norges regenter


''Lista över Norges regenter''
Kategori:Norges historia
Kategori:Norges kungligheter
Kategori:Europas monarker
Kategori:Europas statschefer
af:Kategorie:Noorse monarge
ang:Flocc:Norrena cyningas
ar:تصنيف:ملوك النرويج
an:Categoría:Reis de Noruega
be:Катэгорыя:Каралі нарвежскія
bg:Категория:Монарси на Норвегия
bs:Kategorija:Norveški vladari
br:Rummad:Rouaned Norvegia
ca:Categoria:Reis de Noruega
cs:Kategorie:Norští králové
da:Kategori:Regenter af Norge
de:Kategorie:König (Norwegen)
et:Kategooria:Norra monarhid
el:Κατηγορία:Βασιλείς της Νορβηγίας
en:Category:Norwegian monarchs
es:Categoría:Reyes de Noruega
eo:Kategorio:Norvegaj reĝoj
eu:Kategoria:Norvegiako errege-erreginak
fo:Bólkur:Norskir kongar
fr:Catégorie:Monarque de Norvège
gl:Categoría:Reis de Noruega
ko:분류:노르웨이의 군주
io:Kategorio:Reji di Norvegia
is:Flokkur:Noregskonungar
it:Categoria:Re di Norvegia
he:קטגוריה:מלכי נורבגיה
ka:კატეგორია:ნორვეგიის მეფეები
sw:Jamii:Wafalme na malkia wa Norwei
la:Categoria:Reges Norvegiae
lt:Kategorija:Norvegijos karaliai
hu:Kategória:Norvég uralkodók
mk:Категорија:Норвешки монарси
mr:वर्ग:नॉर्वेचे राज्यकर्ते
xmf:კატეგორია:ნორვეგიაშ მაფეფი
nl:Categorie:Koning van Noorwegen
ja:Category:ノルウェーの君主
no:Kategori:Norske monarker
nn:Kategori:Norske regentar
oc:Categoria:Rei de Norvègia
pl:Kategoria:Władcy Norwegii
pt:Categoria:Reis da Noruega
ro:Categorie:Monarhi norvegieni
ru:Категория:Короли Норвегии
sk:Kategória:Králi Nórska
sr:Категорија:Норвешки краљеви
tr:Kategori:Norveç kralları
uk:Категорія:Королі Норвегії
vi:Thể loại:Vua Na Uy
zh:Category:挪威君主

Kategori:Slag under trettioåriga kriget


Den här kategorin innehåller historiska slag som inträffade under Trettioåriga kriget (1618-1648).
Kategori:Trettioåriga kriget
Kategori:Slag efter krig
an:Categoría:Batallas d'a Guerra d'as Trenta Anyatas
be:Катэгорыя:Бітвы Трыццацігадовай вайны
be-x-old:Катэгорыя:Бітвы Трыццацігадовай вайны
bg:Категория:Битки през Тридесетгодишната война
ca:Categoria:Batalles de la Guerra dels Trenta Anys
cs:Kategorie:Bitvy třicetileté války
de:Kategorie:Schlacht des Dreißigjährigen Kriegs
en:Category:Battles of the Thirty Years' War
es:Categoría:Batallas de la Guerra de los Treinta Años
fr:Catégorie:Bataille de la guerre de Trente Ans
gl:Categoría:Batallas da Guerra dos Trinta Anos
ko:분류:30년 전쟁의 전투
it:Categoria:Battaglie della guerra dei trent'anni
hu:Kategória:A harmincéves háború csatái
nl:Categorie:Veldslag in de Dertigjarige Oorlog
ja:Category:三十年戦争の戦闘
pl:Kategoria:Bitwy wojny trzydziestoletniej
pt:Categoria:Batalhas da Guerra dos Trinta Anos
ru:Категория:Сражения Тридцатилетней войны
fi:Luokka:Kolmikymmenvuotisen sodan taistelut
uk:Категорія:Битви Тридцятирічної війни