Raketdrift

#OMDIRIGERING Raket

Ragnar Frisk

Ragnar Hadar Wilhelm Frisk, född 15 december 1902 i Hudiksvall, död 11 december 1984 i Stockholm, var en svensk regissör, manusförfattare och skådespelare.
Frisk fick sin filmutbildning i Berlin på 1920-talet under den epokens största namn inom den konstnärliga filmen. I Sverige kom han att bli bespottad och sågad för sina regiinsatser, då han mest kom att ägna sig åt filmlustspel och lättsamma komedier. I den mån filmkritikerna recenserade hans filmer blev recensionerna rena avrättningar.
Frisk arbetade åt filmbolaget Svensk Talfilm vars filmer av många betecknades som ''uselt skräp''. Detta hindrade honom dock inte från att anse sig vara "snubblande nära succé" med sina filmer . Han är mest känd som regissör till 14 av de 20 Åsa-Nisse-filmerna, men han har även svarat för regin till många andra filmer bl.a. Thore Skogmans ''Tre dar i buren'' 1963 och uppföljaren ''Tre dar på luffen'' 1964. Här bör även nämnas Sven-Ingvars långfilm ''Under ditt parasoll'' 1968 som blev ett rejält fiasko och försatte gruppen i ekonomisk kris för lång tid framöver. På 1970-talet regisserade Frisk bl.a. två militärfarser ''47:an Löken (film)'' 1971 och ''47:an Löken blåser på'' 1972.

Regi i urval


Filmmanus

Filmografi

- Lange - Regissör - Man på tidningsredaktion

Externa länkar


Källor


Kategori:Svenska manusförfattare
Kategori:Svenska regissörer
Kategori:Svenska skådespelare
Kategori:Födda 1902
Kategori:Avlidna 1984
Kategori:Män

Riddare


Fil:Louvre-peinture-francaise-paire-de-chevaliers-romantiques-p1020301.jpgerar. Av Eugène Delacroix 1825. Hänger i Louvren.]]
Riddare (lat. ''miles''), även ''knekt'', Medeltiden titel för frälseman som fått riddarslaget.

Allmänt


Riddare är en översättning av det latinska ordet ''eques'' (pluralis ''equites''), vilket ursprungligen var benämningen på en soldat som tjänstgjorde i kavalleriet i den romerska krigsmakten och senare på en medlem av riddarståndet (''ordo equester''), den näst högsta samhällsklassen efter senatsståndet (''ordo senatorius'') i det romerska riket (equites).
Under Europas medeltiden kom ordet riddare att beteckna en aristokratisk krigarklass. Allt ifrån Karl den stores tid brukade adliga ynglingar Dubbning (ceremoni) till riddare, vanligtvis i samband med festligheter såsom kungliga kröningar eller bröllop. Den tungt beväpnade ryttarens militära överlägsenhet under äldre medeltid medförde särskilda privilegier i form av skattefrihet, förläning av gods och gårdar samt domsrätt över underlydande såsom ersättning för att stå till kungens förfogande med häst och rustning. Länsväsendet blev typiskt för medeltidens feodalism.

Dubbning


Adelssöner kunde sändas från sju års ålder till något hov som lärling (svenska: Sven (riddarväsen), tyska: junker, franska: Page (yrke)) i vapenidrotter och höviskt, ridderligt uppträdande. Ynglingen kunde sedan, vanligtvis från 14 års ålder, som väpnare följa sin riddare i strid eller till tornerspel. Efter ytterligare prövotid kunde han, vanligtvis från 20 års ålder, Dubbning (ceremoni) till riddare. Kungen la då flatsidan av ett svärd på väpnarens axel efter att denne svurit riddareden om trohet gentemot en världslig och en andlig överhöghet. De lätta svärdsslagen på vardera axel symboliserade de sista slag en riddare får ta emot ohämnade. Riddarskapet förbehölls vanligen en ganska begränsad krets inom adeln, som därigenom fick en politisk och ekonomisk särställning. Kvinnor kunde inte dubbas till riddare. De kunde dock bli hedersmedlemmar i vissa riddarordnar som till exempel Johanniterorden (evangelisk gren).

Historik


Riddaridealen bidrog till högmedeltidens kulturblomstring och livsstilens förfining. På riddarborgar utvecklades ett lysande sällskapsliv i bjärt kontrast till de livegna böndernas torftiga villkor. Det ordnades jaktutflykter, praktfulla turneringar, fester med dans och sång av kringresande trubadurer. Inom litteraturen hyllades riddarnas dygder såsom tapperhet, hövisk kultur och ädelmod. På sina håll, till exempel i Provence, blomstrade en lyrisk diktning med erotiska motiv. Trubadurer (ordet, med occitanska ursprung, härstammar från denna tid) besjöng riddarens hyllning av en dam vars ära var riddarens plikt att försvara. Riddarlyriken utvecklades och fick efterhand ett starkt idealiserat drag i så kallade chanson de geste, till exempel Rolandsången, liksom i sagorna om kung Arthur och riddarna kring runda bordet vilka gav stoff till de Bretagne riddarromanerna som Tristan och Isolde samt Erikskrönikan i Sverige. Detta riddarideal, vilket sällan hade någon motsvarighet i verkligheten, fortlever än idag i orden ridderlig, chevaleresk (från franska ordet ''chevalier'' för riddare) och kavaljer (från italienska ordet ''cavaliere'' för riddare).
På 700-talet började stigbygeln användas vilket möjliggjorde uppkomsten av tungt rustade ryttarhärar och införandet av riddarväsendet i de västeuropeiska kulturländerna. Riddarna ingick till en början inte i den franska högadeln ("nobiles") vilka stammade från Karolinger. Istället utgjordes de av en lågadlig krigarklass ("milites") vilka framför allt tjänstgjorde i högadelns borgargarnisoner. De två adelsgrupperna sammansmälte i slutet av 1100-talet och under 1200-talet genom att riddarna fick privilegier, byggde borgar och gifte in sig i högadeln. I samband med korstågen på 1100- och 1200-talen nådde riddarväsendet sin höjdpunkt och många korsriddare begav sig till det heliga landet för att erövra och försvara detta mot de "otrogna". Ett antal internationella andliga riddarordnar instiftades i samband med korstågen, till exempel Johanniterorden och Tempelherreorden. Tyska orden och Svärdsriddarorden i Livland fyllde samma ändamål vid Europas östgräns.
Riddarväsendets ställning försvagades under 1300- och 1400-talen då den rustningsklädde ryttarens roll i krig blev av mindre betydelse. Detta blev framför allt tydligt i hundraårskriget där engelska bågskyttar kunde besegra franska riddare i slagen vid slaget vid Crécy 1346, Slaget vid Poitiers (1356) 1356 och Slaget vid Azincourt 1415. En annan viktig faktor till riddarväsendets nedgång och feodalismens avveckling var konsolideringen av kungamakten, uppkomsten av nationalstaten och borgarskapet i handelsstäderna tilltagande ekonomisk makt. Samtidigt upplevde dock riddarväsendet en kulturell blomstringstid under senmedeltiden. Riddarna blev i allt högre grad hovmän som fäste stor vikt vid heraldik, privilegier, ceremonier, festligheter och torneringar. Nya riddarordnar instiftades, till exempel engelska Strumpebandsorden 1348 och den Burgund Gyllene Skinnets orden 1429. Riddarväsendet omformades samtidigt till ett ärftligt adelsstånd.
Numera används ordet riddare mest inom ordensväsendet och betecknar vanligen den lägsta graden inom en orden.

Riddarväsendet i Sverige


Fil:Edmund blair leighton accolade.jpg 1901.]]
Riddarväsendet kom till Sverige genom de kristna riddarordnarna (se Riddarordnar i Sverige). Det feodala riddarväsendet kom att bilda det vi idag känner som Riddarhuset.
En riddare kan i allmänhet skiljas från lägre frälse genom att han får ett "herr" (''dominus'') framför sitt namn i medeltida brev och en riddares hustru var den enda kategori av gifta kvinnor utanför kungahuset som kunde kallas "fru" (''domina''). I Sverige har bara kungen kunnat dubba riddare. Mycket har skrivits om unga hjältars dubbning till riddare efter blodiga slag (krig). Vanligen skedde dock dubbningar i samband med kungakröningar, -bröllop och andra viktiga evenemang som samlade rikets elit hos kungen. Det största antalet personer som vid ett sådant tillfälle dubbats till riddare i Sverige är 133 personer som erhöll riddarslaget 1397 vid Kalmarunionen.
En förutsättning för riddarslaget var alltså att vederbörande var frälseman. I Alsnö stadga, utfärdad omkring år 1280, krävdes två saker för att bli frälseman: att man ägde jord och kunde ställa upp i krigstjänst med häst och ryttare (tung rusttjänst). Då blev man skattebefriad och kallades frälseman. I allmänhet titulerades man då i breven väpnare, eller sven (riddarväsen) av vapen (''armiger''), ibland också knapadel. En meriterad väpnare kunde få riddarslaget av kungen men också förvägras ett välförtjänt sådant om han föll i onåd. Det mest kända exemplet på det sistnämnda är drotsen Bo Jonsson (Grip) som aldrig blev slagen till riddare.
Det medeltida samhället krävde en jämn fördelning av herremän i bygderna för att upprätthålla administrationen liksom kontrollera befolkningen, något som den lokala medeltida riddaren eller svennen gjorde i samarbete med sina vasall, vanligen på de berörda orterna bosatta väpnare.
Men herremännen fick inte bli så mäktiga att de hotade kungens makt. Alsnö stadga preciserar hur många ryttare med häst ett följe fick bestå av för olika ämbetsmän. Ingen utom kungen fick rida med hundratals män i sitt följe. Kungamakten var vid denna tid fortfarande så svag att denna typ av begränsningar var nödvändiga av säkerhetsskäl. Rikets stormän ("nobiles regni") var tillsammans militärt betydligt starkare än kungamakten.
Riksråd (rådsherrar) utnämndes från riddarståndet (biskoparna var självskrivna). Fortfarande under senmedeltiden kunde en rik bonde ställa upp med en häst (under förutsättning att han accepterades som väpnare) och bli frälseman och åtminstone teoretiskt även bli riddare.
Riddare (lat. miles) är en personlig titel som medför, men inte nödvändigvis förutsätter, adelskap. I det medeltida Sverige kunde endast kungen dubba en person till riddare, varför många högadliga personer förblev väpnare.

Nutid


Den siste riddaren i Sverige som inte var riddare av en orden var Georg Fleetwood.
Sedan 1975 kan en svensk medborgare inte längre upphöjas av den svenske kungen till riddare genom att bli upptagen i en statsorden. Detta gäller dock inte för utländska medborgare. Möjligheten att dubbas till riddare kvarstår dock när det gäller frimurare som tillhör Svenska Frimurare Orden som kan dubbas till riddare av Carl XIII:s orden av kungen eftersom Carl XIII:s orden av tradition inte räknats till Kungl. Maj:ts orden utan är en personlig kunglig orden.
Många utländska statschefer kan däremot dubba svenska medborgare till riddare och ta upp dem i statsordnar i sina länders ordnar.

Källor


Karl Löfström, ''Sveriges riddarordnar'', (Borås 1948)
Nationalencyklopedin
Bra böckers lexikon

Externa länkar


http://www.heraldik.se Riddarslag under Vasatid -Alla riddare mellan 1521 och 1654
Kategori:Riddarväsen
Kategori:Titlar
Kategori:Feodalism
af:Ridder
be:Рыцар
be-x-old:Рыцар
bg:Рицар
bs:Vitez (vojnik)
ca:Cavaller
cs:Rytíř
da:Ridder
de:Ritter
en:Knight
es:Caballero
eo:Kavaliro
fa:شوالیه
fy:Ridder
ga:Ridire
hr:Vitez (titula)
ko:기사 (군사)
id:Knight
is:Riddari
it:Cavalleria medievale
he:אביר
ka:რაინდობა
ku:Şovalye
la:Eques (medium aevum)
lv:Bruņinieks
lt:Riteris
hu:Lovag
nl:Ridder (ruiter)
ja:騎士
no:Ridder
nn:Riddar
nds:Ridder
pl:Kawaler (tytuł szlachecki)
pt:Cavaleiro
ro:Cavaler
ru:Рыцарь
scn:Cavaleri (cavaddu)
simple:Knight
sk:Rytier (stredovek)
sl:Vitez
sr:Витез
fi:Ritari
tl:Kabalyero
th:อัศวิน
tr:Şövalye
uk:Лицар
vi:Hiệp sĩ
zh:骑士

Riddarna

#OMDIRIGERING riddare

Ragnhildsholmen


Fil:Ragnhildsholmen.jpg
Fil:Ragnhildsholmen, den 12 juli 2006, bild 14.JPG
Fil:Ragnhildsholmen, den 12 juli 2006, bild 3.JPG
Ragnhildsholmen är en holme, det vill säga en bergsknalle, som ligger på södra stranden av Nordre älv i Säve på Hisingen i Göteborg kommun, i direkt anslutning till Kungälvs kommun, i Bohuslän. På Ranghildsholmen finns ruinen av en borg från 1200-talet.

Namn


En äldre namnform av Ragnhildsholmen är ''Ragnildarholm'', och i ett par handskrifter av Rimkrönikan från början av 1500-talet kallas borgen ''Nyklaborg'', sannolikt en förvrängning av ''Miklaborg'', vilket betyder "den stora borgen".

Borgruinen


På Ragnhildsholmen finns utgrävda ruiner av en borg. Den låg i närheten av den tidigmedeltida staden Kungahälla och byggdes på 1200-talet av Norges kung Håkon Håkonsson. Den nämns uttryckligen som byggd före 1257 (i de isländska annalerna mellan 1275, då konung Valdemar med gemål inkvarterades där, och 1307).
Hertig Erik erhöll Ragnhildsholmen 1304 jämte Konungahälla och en del av landet däromkring i förläning av norske konungen Håkan V och spelade en viss roll i maktkampen mellan Magnus Ladulås söner Birger Magnusson och hertigarna Erik och Valdemar. Det vänskapliga förhållandet mellan hertigen och Håkan V bröts. Håkan sökte med våld 1308 återta borgen, men misslyckades, varför han, för att minska dess betydelse, lät anlägga Bohus fästning på Bagaholmen längre upp i älven. 1309 uppgavs Ragnhildsholmen till konung Håkan, men återtogs redan 1310 av hertig Erik, vilken i enlighet med villkoren i Freden i Oslo (1310 eller 1311) efter några år (sannolikt före 1315 och antagligen redan 1312) återlämnade borgen till Norge. Den användes alltså under mindre än 100 år. Den ödelades snart av eldsvåda, och stenen användes sannolikt för Bohus fästning.

Arkeologisk utgrävning 1881-1882


Åren 1881-1882 verkställdes av arkeologen Wilhelm Berg på enskild persons bekostnad en noggrann utgrävning och undersökning av ruinerna. Därvid hittades en mängd mynt, vapen och föremål hörande till klädseln, bohagsting, redskap och verktyg med mera Borgen bestod av en huvudmur, omslutande en fyrkantig borggård, på vilken låg, stödda mot muren, hus och byggnader för besättning och förråd. På östra sidan låg ett grovt, fyrkantigt torn, och på södra fanns ett utanverk till skydd för porten. Det hela var omgivet av en vall med grav. Sedan dessa grävningar verkställts, ha beklagligen de bäst bibehållna delarna av ruinen, där största mängden av huggen sten fanns, ödelagts före 1891 genom att sådan sten bortförts för att användas till byggande av karantänsstallar för kreatur på holmen. En sakrik skildring av borgens öden, de verkställda utgrävningarna och de därunder gjorda fynden lämnade Berg i "Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen", bd 2, h. 4 (1883) och om den nyssnämnda förstöringen av ruinen i sina "Afhandlingar i historia och arkeologi" (I, s. 18 ff., 1893).

Idag


Idag är Ragnhildsholmen ett utflyktmål på grund av ruinen men även för dess växt- och djurliv. Bland annat är det en häckningslokal för näktergal, gräshoppssångare och brun kärrhök.

Se även


Älvsyssel

Referenser


Noter

Källor


Externa länkar


Kategori:Borg- och slottsruiner i Bohuslän
Kategori:Hisingen
Kategori:Säve
da:Ragnhildsholmen
no:Ragnhildsholmen

Ratatosk

Fil:AM 738 4to Ratatoskr.png
Ratatosk (fornnordiska ''ratatǫskr'') var i nordisk mytologi en ekorre som springer upp och ner i världsträdet Yggdrasil och befordrar förolämpningar mellan draken Nidhögg vid trädets rot och örnen Hräsvelg i trädets topp. Ratatosk omnämns i eddadikten ''Grímnismál'', varifrån Snorre Sturlasson hämtar sin kunskap om djuret.
Den troligaste förklaringen till namnet är att det är av anglosaxiska ursprung: ''ræt'' (råtta) och ''tusc'' (vass tand). Ett träd, en ekorre, en drake och en rovfågel förekommer på det engelska Bewcastlekorset (:en:Bewcastle Cross).
Kategori:Djur i nordisk mytologi
ca:Ratatösk
cs:Ratatosk
da:Ratatosk
de:Ratatöskr
en:Ratatoskr
es:Ratatösk
eu:Ratatösk
fr:Ratatosk
ko:라타토스크
is:Ratatoskur
it:Ratatoskr
nl:Ratatosk
ja:ラタトスク
no:Ratatosk
nn:Ratatosk
pl:Ratatosk
pt:Ratatosk
ru:Рататоск
sh:Ratatosk
uk:Рататоск
zh:拉塔托斯克

Röse

Fil:Cairn Torkilstöten 2012.jpg i bakgrunden.]]
Ett röse, äldre också rör, är en hög med stenar utan jordtäcke. Rösen är en lämningstyp som finns över hela världen. I Sverige och på många andra håll skiljer man mellan:
gravrösen
odlingsrösen och
gränsrösen
Gravrösen har anlagts i syfte att vara de dödas vilorum och monument. Ett odlingsröse är de stenar som lagts på hög under tidernas gång där marken har röjts och odlats.
En särskild form av rösen, gränsrösen, är sådana som används som råmärken vid utmärkning av gränser mellan stater, härad, socknar, fastigheter och så vidare. Vad gäller fastigheter talar man enligt en gammal lagformulering om att de ligger ''inom rå och rör'', d.v.s inom en rågång upphuggen i skogen och markerad med rösen där den byter riktning.
Rösen kan också markera en väg eller vandringsleds sträckning, särskilt på mark där leden är svår att skilja från den övriga terrängen. En gammal sedvänja bjuder att den som använder leden även lägger stenar på dess rösen så att dessa inte utplånas. Leder som märkts ut på detta sätt finns exempelvis på Mount Snowdon i Wales.

Rösen världen runt


Rösen har rest av många olika anledningar över hela världen, nedan presenteras nedslag från några platser.

Asien


Rösen i Mongoliet


Fil:MongolianOvoo.jpg
Det mongoliska ordet овоо betyder hög och är en typ av shamanism röse. Obooer påträffas ofta på högt belägna platser, som bergstoppar, eller vid gränser och korsvägar. De används både som landmärken (Mongoliet har få vägar och vägskyltar) och som religiösa platser för tillbedjan av himlen och bergen, liksom i buddhistiska ceremonier.

Europa


Fil:Cairn above Gordale Scar.jpg.]]

Rösen på Irland och i Skottland


''Duan Eireanach'' är en mycket gammal irländsk dikt som beskriver byggnationen av ett familjeröse (det engelska ordet ''Cairn'', som betyder röse, är ett gäliska lånord). Även ''Senchus Mor'', en irländsk lagsamling, föreskriver böter om ett röse inte byggs över hövdingen (a fine of three three-year-old heifers for "not erecting the tomb of thy chief").
På Irland hölls stammarnas möten vid rösen och invigningen av en ny hövding hölls vid ett röse som rests över någon av dennes företrädare. Under medeltiden användes ofta rösena som gränsmärken även om de förmodligen inte rests i det syftet.
I ett dekret från kung Alexander II av Skottland (1221), där han ger Burgyn till munkarna i Kinloss, beskrivs gränsen som går "från det stora eken i Malevin fram till ''Rune Pictorum'' (vilket beskrivs som "röset vid Pecht's fieldis").
På det skotska höglandet restes små rösen, även i senare tid, på platser där högt uppsatta personers kista ställts att vila på vägen till kyrkogården. Minnesrösen reses faktiskt än idag, som till exempel röset som rests för prinsgemålen vid slottet Balmoral Castle.

Rösen i Sverige


File:Röse.jpg
Fil:Monumentalt röse i Björlanda på Hisingen den 31 augusti 2005..JPG på Hisingen.]]
Under bronsåldern anlades många rösen i Svealand och norrut längs svenska östkusten. Uggårderojr på Gotland är ett ovanligt praktfullt exempel på dessa bronsåldersrösen. ("Rojr" är gutniska för 'rör' enligt ovan.) De förekommer dock även under järnåldern, exempelvis på Öland. Rösen kan förväxlas med stensättningar som dock är platta.
På varsin sida om E22:an i Blekinge, strax öster om Ronneby ligger några av de största rösena från äldre bronsåldern. Det på Hamrabackarna är väl synligt från E22 eftersom det ligger precis bredvid, söder om, E22:an. Det på Målaberget ligger mer dolt på sommaren men är synligt om man vet var man ska titta, strax före Hamrabacksröset på norra sidan. Det är av samma storlek som på Hamrabackarna. Det över omgivningen dominerade läget är typiskt för dessa rösen och anlades troligen för att markera en släkts eller grupps kontrollerade område.

Se även


Stenröse
Kummel (sjömärke)

Källor


Kategori:Monument
Kategori:Jordbruk
Kategori:Lantmäteri
Kategori:Fornminnen
bar:Stoamandl
cs:Mužik (turistické značení)
cy:Carnedd
da:Varde (gravsted)
de:Steinmännchen
en:Cairn
es:Cairn
fr:Cairn
is:Varða
it:Ometto
lt:Kernas
nl:Steenmannetje
ja:ケアン
no:Gravrøys
nn:Gravrøys
nrm:Mouaie
pms:Omèt
pt:Moledros
ru:Тур (куча камней)
sl:Možic
fi:Kummeli
uk:Тур (купа каміння)

Svenska


Fil:Distribution-sv.png
Svenska är ett östnordiska språk som talas av över tio miljoner människor, framför allt i Sverige och Finland. I Finland talas det som modersmål framför allt i de finlandssvenska kustområdena och på Åland.
Svenska är i stort sett ömsesidigt begripligt med danska och norska (se särskilt "Svenska#Klassificering och släktskap"). De övriga nordiska språken, isländska och färöiska, är mindre ömsesidigt begripliga med svenska, norska och danska. Liksom de övriga nordiska språken härstammar svenskan från en gren av fornnordiska, som är den gemensamma språkstammen för de germanska folken i Skandinavien.
Rikssvenska är, i Sverige, en benämning på den standarddialekt som sedan 1800-talet utvecklats ur mellansvenska dialekter och varit väletablerad sedan början av 1900-talet. I Finland används benämningen ''rikssvenska'' också i en vidare betydelse, som motsats till finlandssvenska. Trots att många regionala varianter med rötter i äldre lokala dialekter fortfarande talas är både talspråk och särskilt skriftspråk i hög grad standardiserade. Vissa dialekter kan skilja sig väsentligt från standardspråket i fråga om grammatik och ordförråd och är inte alltid ömsesidigt begripliga med standardsvenska. Även om de inte är omedelbart hotade av att dö ut har de lokala dialekterna varit på tillbakagång sedan början av 1900-talet, trots att många är välutforskade och att användningen idag ofta uppmuntras.
Den vanligaste ordföljden är subjekt-verb-objekt, även om detta kan variera i vissa typer av fraser. Svenskans Morfologi (lingvistik) har förhållandevis få böjningar. Det finns två grammatiska genus (neutrum: ''ett'' hus; utrum: ''en'' bil). Två kasus finns när det gäller substantiv: (nominativ och genitiv). Personliga pronomen har tre kasusformer: subjektsform, objektsform och genitiv. När det gäller substantiv skiljer man mellan singular och plural. Adjektiven kan komparation och böjs också enligt genus, numerus och bestämdhet. Bestämd och obestämd form på substantiv markeras främst genom suffix, ändelser, och kan komplementeras med artikel (grammatik). Prosodin har aspekter av såväl betoning och i de flesta dialekter även vissa ton (språk) drag. Svenskan har en förhållandevis stor mängd vokaler och har även ett mycket flexibelt fonem i det så kallade sje-ljudet.

Klassificering och släktskap


Svenska är ett indoeuropeiska språk som tillhör den nordiska språk grenen av de germanska språken. Tillsammans med danskan tillhör det den östskandinaviska undergruppen, som skiljer dessa från de västskandinaviska språken norska, färöiska och isländska samt från forngutniskan. En modernare uppdelning av språken baserar sig på ömsesidig begriplighet och delar upp de nordiska språken i en fastlandsskandinavisk grupp som inkluderar danska, norska och svenska och en öskandinavisk grupp som inkluderar färöiska och isländska. Detta på grund av öarnas isolation och lågtyskans inverkan på de skandinaviska språken under hansan.
Enligt de flesta vedertagna kriterier för ömsesidig begriplighet kan de fastlandsskandinaviska språken betraktas som dialekter av samma språk. Men på grund av åtskilliga sekler av konflikter mellan särskilt Danmark och Sverige, som innefattar en lång rad krig under 1500- och 1600-talet och de nationalism idéströmningar som var som mest aktuella under 1800- och 1900-talet har de tre språken olika stavning (ortografi), ordförråd, grammatik och också olika språkmyndigheter. Danska, norska och svenska beskrivs ur ett lingvistiskt perspektiv därför bäst som ett dialektkontinuum (en grupp närbesläktade dialekter) av skandinaviska, och många dialekter av nationalspråken kan beskrivas som ett mellanting mellan två språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i Jämtland, Dalsland och Värmland, nära gränsen till Norge.

Språkgeografi


Svenska är nationalspråk i Sverige, modersmål för i princip samtliga 8 miljoner infödda invånare och andraspråk för cirka 1,1 miljon invandrare. I Finland talas svenska av en minoritet som omfattar cirka 5,5 % (290 000 talare) av den totala befolkningen. Svenska förstås eller talas i någon grad även av de flesta finsktalande finländarna. Den finlandssvenska minoriteten är koncentrerad till kust- och skärgårdsområden i Österbotten, Åboland och Nyland (med huvudstadsregionen). I dessa områden dominerar ofta svenska på mindre orter och i vissa kommuner är svenska det enda administrativa språket. En betydande migration mellan de nordiska länderna finns, men på grund av likheterna i kultur och språk assimileras ofta dessa invandrare och utmärker sig inte som en egen etnisk minoritet, Finland undantaget. Även i Estland finns fortfarande ett fåtal personer med svenska som modersmål på vissa platser i landets historiska svenskbygder längs den nordvästra kusten och på öarna (Aiboland). Tidigare har den svenskspråkiga delen av befolkningen i Finland och Estland uppgått till 15–25 procent av befolkningen, men svenskarnas bosättning i det för krig och farsoter utsatta kustområdet samt svenskarnas högre emigrationsgrad har gjort att andelen minskat.
Enligt 2004 års folkräkning talar cirka 67 000 människor i USA svenska (vilket gör svenskan till USA:s femtionde vanligaste språk), dock utan någon specificering hur väl dessa behärskar språket. En majoritet av de områden där högst andel invånare uppges tala svenska ligger i Minnesota. Enligt folkräkningen 2001 i Kanada talar 17 000 personer svenska där, liksom i USA saknas uppgift om hur väl språket behärskas. Härutöver bör också svenska talas av de 280 000–300 000 svenskar som enligt Statistiska centralbyrån är varaktigt bosatta utomlands.

Dialekter


Den lingvistiska definitionen av en svensk dialekt är de lokala varianter som inte blivit starkt påverkade av standardspråket och vars ursprung kan spåras ända tillbaka till fornnordiskan. De kallas ofta ''bygdemål'' eller ''sockenmål''. Många av de mer genuina dialekter som talas i orter som Orsa i Dalarna eller Närpes i Österbotten har ofta mycket särpräglade fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre kasussystem. Dessa dialekter kan vara näst intill obegripliga för de flesta svenskar och betraktas ibland som egna språk. De flesta av talarna behärskar även rikssvenska (eller högsvenska som i fallet med de finlandssvenska).
Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda socken. Traditionellt har de sammanförts till sex större dialektområden, som sinsemellan har likartade drag i fråga om grammatik, uttal och ordförråd. Gränserna mellan dessa områden är inte skarpa, och indelningen har mest en pedagogisk funktion.

Historiska språkminoriteter


Tidigare har det funnits vidsträckta svenskspråkiga områden i Estland, i synnerhet längs den nordvästra kusten och på öarna Dagö, Ösel och Ormsö. Den svensktalande minoriteten var representerad i parlamentet och hade rätt att använda språket i offentliga tal och debatter. På medeltiden beräknas svenskarna ha utgjort cirka 10 procent av Estlands befolkning. Efter den svenska förlusten av Baltikum till Ryssland på 1700-talet, tvångsförflyttades runt 1 000 estländska svenskar från Dagö till Ukraina där de grundade byn Gammalsvenskby norr om Krimhalvön. Av dessa återstår endast ett fåtal ättlingar som idag är gamla och fortfarande talar svenska som modersmål, följer den svenska kalendern och beaktar svenska seder, och den mycket ålderdomliga östsvenska dialekten kommer med största säkerhet att dö ut inom en generation. I Estland blev den svensktalande minoriteten till en början väl behandlad under mellankrigstiden, men under trettiotalet gjorde sig estnisk nationalism påmind och man påtvingade befolkningen namnbyteskampanjer, där nyuppfunna, estniskklingande namn skulle ersätta de ursprungliga svenska orts-, gårds- och familjenamnen. Kommuner där svensktalare var i majoritet hade svenska som administrativt språk och estlandssvensk kultur hade ett smärre uppsving. Efter andra världskriget, då Estland blev en del av Sovjetunionen, flydde de flesta estlandssvenskar (cirka 80 procent) till Sverige och de cirka 1 500 som blev kvar i det sovjetockuperade Estland hade mycket små möjligheter att bevara sin identitet och sitt språk på grund av den ryska synen på svenskarna som potentiella spioner och förrädare. Många valde att dölja sin svenska identitet och bytte språk till estniska för att undvika förföljelse och yrkesförbud. På grund av detta återstår idag endast en handfull äldre som talar genuin dialekt. Antalet estländare som talar svenska uppskattades 2003 till 2 procent av befolkningen.
I Amerika har det tidvis funnits svensktalande grupper, på 1600-talet i nuvarande Delaware (på den tiden Nya Sverige), på 1800-talet i till exempel Bishop Hill, Chicago i Illinois samt i Minnesota, men dessa har i regel acklimatiserats och antagit det omgivande majoritetsspråket engelska inom en eller ett par generationer. Också i Argentina och särskilt kring byn Oberá som grundades av inflyttade svenskar har det funnits svensktalande grupper av vilka uppskattningsvis ett hundratal svensktalande lever än idag. Fram tills på 50-talet bedrevs svensk skolundervisning i staden och än idag bedrivs språkundervisning i mindre utsträckning bland svenskättlingarna. I slutet på 1800-talet skall det också ha funnits en betydande svensktalande koloni i nuvarande Namibia, även den emellertid sedermera acklimatiserad till omgivande språkgrupper.

Officiell status


Svenska i Sverige


I den språklag som trädde i kraft 1 juli 2009 anges att svenskan är huvudspråk i Sverige. Det innebär att svenska är samhällets gemensamma språk, som alla som bor i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden. Det allmänna ska ha ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas. Lagen innebär också ett starkare skydd för det svenska teckenspråket och för de fem Minoritetsspråk i Sverige finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Det allmänna ska ha ett särskilt ansvar för att skydda och främja dessa språk. Den som har ett annat modersmål än svenska, svenskt teckenspråk eller nationellt minoritetsspråk ska ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål.
Sverige har haft en förhållandevis homogen kultur med svenska som det överlägset dominerande språket under en mycket lång period. Språkminoriteter som samer och tornedalingar har ofta blivit marginaliserade, under 1800- och 1900-talet även aktivt förtryckta, och har aldrig utgjort någon betydande andel av den svenska befolkningen. Även om svenskan har varit officiellt administrativt och liturgiskt språk sedan tidigt 1500-tal har det inte ansetts nödvändigt att i lag fastställa svenskans status som officiellt språk i Sverige. Så sent som den 7 december 2005 beslutade Sveriges riksdag, med röstsiffrorna 147 mot 145, att inte anta svenskan som officiellt majoritetsspråk utan att även fortsättningsvis endast benämna svenskan som huvudspråk. Beslutet kritiserades, bland annat av Sture Allén, ledamot av Svenska Akademien.<ref>http://liu.academia.edu/TobiasHarding/Papers/817916/Arans_och_hjaltarnas_sprak_Det_politiska_forsvaret_av_svenska_spraket_fran_1500-talet_och_framat. Tobias Harding (2009) Ärans och hjältarnas språk? Det politiska försvaret av svenska språket från 1500-talet och framåt
</ref>

Svenska i Finland


I Finland är svenska ett av landets två nationalspråk, i nästan alla sammanhang officiellt jämställt med finskan. Svenska är ensamt officiellt språk på Åland, en autonom del av Finland, där 97 % av de 26&nbsp;000 invånarna talar svenska som modersmål.

Svenska i andra länder


Svenska är ett av Europeiska unionens officiella språk.. Några få människor talar ännu svenska i de gamla svenskbygderna i Estland och i Gammalsvenskby i Ukraina samt i svensktalande byar i Argentina.

Språkmyndigheter


Fil:Svenska-Akademien.jpgs lokaler i Stockholm.]]
Det finns ingen officiellt fastslagen instans för reglering av svenska i Sverige. Institutionen Språkrådet (Sverige) kan dock ses som Sveriges officiella språkorgan och finansieras av den svenska regeringen. Det har dock inga ambitioner att utöva direkt kontroll över språket liknande de som ''Franska akademien'' har som mål. Språkrådet består av representanter från en rad olika organisationer, inklusive Svenska Akademien. Dess främsta medel för att reglera språket är genom ordbok som ''Svenska Akademiens ordbok'' (SAOB) och ''Svenska Akademiens ordlista'' (SAOL), samt en rad olika handböcker i grammatik, stavning och rättskrivning (främst ''Svenska skrivregler''). Även om SAOL ofta betraktas som normerande, så är dess funktion främst att beskriva den samtida språkanvändningen.
Den rikliga utgivningen av ordböcker och språkhandböcker under senare år, ''Svenska Akademiens grammatik'' (1999), ''Svenska Akademiens språklära'' (2003), ''Svenskt språkbruk'' (2003), ''Svenska språknämndens uttalsordbok'' (2003), ''Språkriktighetsboken'' (2005), jämte databaser på internet såsom SAOB, Språkbanken, är ett led i den nordiska språkvårdens målsättning att göra språkets regler och normer tydliga och tillgängliga för alla. Utgivningen av sådana böcker har fått språkvetare som Sture Allén och Catharina Grünbaum att kalla svenskan för ett av världens bäst beskrivna språk.
I Finland regleras svenskan av Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken som har officiell status som språkmyndighet. Bland dess högst prioriterade uppgifter är att se till att finlandssvenskan inte fjärmar sig från sverigesvenskan i för hög grad. Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken har till exempel gett ut ''Finlandssvensk ordbok'' som belyser de skillnader som finns mellan svenskan i Finland och Sverige.

Historik


Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas allt för bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare.
Fil:Old norse, ca 900.PNG under 900-talet. I de röda områdena talades dialekten fornvästnordiska och i de orange fornöstnordiska. Det rosa avser Gutniska utbredning och det gröna de övriga germanska språken som vid denna tid låg mycket närmare de skandinaviska språken än idag.]]

Fornnordiska


På 700-talet hade det germanska språk som talades i Skandinavien (urnordiska) genomgått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Detta språk började genomgå förändringar som inte var likartade i hela dialektområdet och resulterade i under 800-talet att två olika dialekter, en västlig och en östlig, utvecklades: ''fornvästnordiska'' och ''fornöstnordiska''.
Fil:Yngre futharken.svg.]]
Fornöstnordiska benämns ofta ''rundanska'' respektive ''runsvenska'' i Danmark även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs med runalfabetet (s.k. futhark). Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den 24-typiga äldre futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 runor. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olika fonem. Exempelvis användes runan som betecknade vokalen ''u'' också för att skriva ''o'', ''ø'' och ''y'', och runan för ''i'' användes även för att skriva ''e''. När det gäller konsonater så skrevs både tonlösa och tonande varianter av samma konsonant med samma runa (till exempel t och d, eller p och b). För att förtydliga runorna utvecklades senare ett system med så kallade stungna runor, där flera runor även fanns i en stungen variant (med en prick i), för att minska antalet fonem per runa och därmed underlätta tolkandet av runorna. I samband med kristendomens införande på 1000-talet tillfördes nya ord till svenskan, till exempel ''kyrka'', ''präst'', ''mässa'' och ''paradis''.

Fornsvenska


Fil:Västgötalagen blad 21.jpg'' från 1280-talet, en av de tidigaste exemplen på svenska skrivet med det latinska alfabetet.]]
På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och delas på 1200-talet i fornsvenska och forndanska dialekter. En viktig skillnad är att forndanska, till skillnad från fornsvenska, fullständigt hade monoftongerat de primära diftongerna ''æi'', ''au'' och ''øy'' till ''e'' och (de två senare) ''ø''. I skriftspråket rådde däremot större likheter mellan dessa två dialekter, vilket bland annat innebar att diftongerna var sällsynta i fornsvensk skrift trots det talspråkliga stödet.
Fornsvenska är den term som används om det medeltida svenska språket som har sin början cirka 1225. Bland de viktigaste dokumenten från denna period är den äldsta av landskapslagarna, ''Västgötalagen'', som finns bevarad i fragment daterade till 1250. Det huvudsakliga inflytandet på språket vid denna tid kom med etableringen av den katolska kyrkan och dess olika klosterordnar, som introducerade många nya lånord från grekiska och latin. Latinets komplicerade meningsbyggnad fick inflytande över skriftspråket. I och med Hansans uppsving som ekonomisk, politisk och militär stormakt under sent 1200-tal och tidigt 1300-tal satte lågtyska tydliga spår i både svenskan och danskan. Hansans inflytande bidrog till att vissa svenska städer tog emot många tyskspråkiga invandrare med tjänster inom handel och administration. Förutom ett stort antal lånord med anknytning till krigföring, handel, hantverk och byråkrati lånades även så grundläggande företeelser som grammatiska suffix och till och med konjunktioner in direkt från tyskan. ''Be-'', ''ge-'' och ''för-'' i början på dagens svenska ord kommer oftast närmast av lågtyska ''be-'', ''ge-'' och ''vor-''. Det gamla ordet för öppningar i en vägg – ''vindöga'' – (jfr. norska ''vindu'' och engelska lånordet ''window'') ersattes med ordet ''fönster'' som i sin tur kommer från latinets ''fenestra,'' som i sin tur är ett lån från etruskiskan. Ordet ''eldhus'' blev till ''kök'', ''gälda'' blev ''betala'', ''tunga'' blev till ''språk'' och som synonym till ''börja'' infördes ordet ''begynna''. Många ord med anknytning till sjöfart lånades också in från nederländskan.
Fil:Wéris JPG12.jpg'' ersatte det tidigare ordet ''vindöga'' (jämför danskans ''vindue'').]]
Det lågtyska inflytandet underlättades avsevärt genom att detta språk redan innan stod de nordiska tungomålen nära på grund av deras gemensamma germanska ursprung och frånvaron av högtysk ljudskridning. Lågtyskan och de nordiska dialekterna delade därför redan en mängd ord. Exempelvis är ''borgare'' ett lågtyskt lånord, men ''borg'' är nordiskt, ''riddare'' är lågtyskt, men ''rida'' är nordiskt, ''köpman'' är från lågtyskan, men ''köpa'' och ''man'' tillhör det tidigare ordförrådet, ''förbjuda'' kommer från lågtyskan, men både ''för'' och ''bjuda'' fanns innan i svenskan och så vidare. Över huvud taget är de lågtyska lånorden av en helt annan karaktär än lånord från de mer verkligt främmande språk som skulle komma senare.
Den tidiga medeltidssvenskan skilde sig markant från det moderna språket. De kanske tydligaste skillnaderna var grammatiska, med ett mycket mer komplicerat kasus- och genus (grammatik). Substantiv, adjektiv, pronomen och vissa räkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna nominativ och genitiv även inkluderade dativ och ackusativ. Genussystemet påminde mer om det i modern tyska. De flesta av de maskulina och feminina substantiven sammanföll senare i ett genus: utrum (tidigare ofta kallat ''reale''). Verbböjningen var också mycket mer komplex; i den ingick såväl indikativ som konjunktiv och verb böjdes efter både person och numerus. Mot 1500-talet hade grammatiken i vardagsspråket och den mer profana litteraturen till stor del förenklats och liknade mer dagens svenska. De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar.
En förändring i det latinska alfabet som användes i Norden var användandet av ligaturer som ''æ''. Kombinationerna ''aa'' och ''oe'' skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstäverna å, ä och ö.
Exakt när dialekter som gutniska eller älvdalska började skilja sig från den senare svenskan är dock svårt att säga. Gutniskan splittrades dock från svenskan långt innan danskan gjorde det.

Nysvenska


Fil:Gustav Vasa Bible 1541.jpg från 1541. Det står: "Biblia / Thet är / All Then Helgha Scrifft / på Swenſko. Tryckt i Upſala. 1541".]]
Perioden som bär benämningen nysvenska börjar med införandet av tryckpressen och reformationen. Efter att ha gripit makten och blivit vald till kung utfärdade Gustav Vasa en svensk bibelöversättning, efter starkt inflytande och påtryckning av protestanten Martin Luther. En version av Nya testamentet utkom 1526 och följdes av en fullständig bibelöversättning 1541 som brukar benämnas Gustav Vasas bibel. Denna översättning ansågs allmänt som så lyckad att den – med återkommande revideringar – förblev den mest använda bibelöversättningen ända fram till 1917. De personer som främst låg bakom översättningen var Laurentius Andræ och bröderna Laurentius Petri och Olaus Petri. Samtliga översättare var från Mellansverige, något som troligen påverkat bibelspråket att vara mer troget mälardalsdialekterna.
Gustav Vasas bibel anses i allmänhet vara en mycket rimlig kompromiss mellan gammalt och nytt språk. Även om den inte stämde överens med samtidens talspråk så var den inte överdrivet konservativ i sitt språkbruk. Den var ett stort steg mot en mer konsekvent svensk stavning och etablerade till exempel användningen av vokalerna ''å'', ''ä'' och ''ö'' samt användningen av ''ck'' istället för ''kk'' efter kort vokal (liksom den originella stavningen av ''och''). Översättarna var måna om att behålla självständigheten i språket. De undvek därför tyska och danska lånord samt de tunga latinska konstruktionerna. Resultatet var ett kärnfullt språk med anknytning till äldre svensk tradition och som kom att bilda grunden till nysvenskans utveckling.
Även om Gustav Vasas bibel hade en mycket stark prägel på ortografin, och medförde en stabilisering av språket, så blev stavningen mot slutet av 1500-talet återigen något inkonsekvent. Det var inte förrän på 1600-talet, efter att de första svenska grammatikorna blivit skrivna, som man på allvar började diskutera rättstavningsfrågan. Stor betydelse för folkets förmåga att läsa och skriva svenska fick kyrkolagen från 1686. Prästerskapet blev efter denna lag skyldigt att kontrollera att folk kände till viktiga passager i Bibeln och Luthers lilla katekes, och läskunnigheten fick därmed redan tidigt en stor spridning i Sverige. Samuel Columbus bok "''En swensk ordeskötsel''" från 1680 propagerade för svenskans användning och för att skriva som svenskan talades. Under andra hälften av 1600-talet börjar Karl XI och senare Karl XII utfärda förordningar till präster och diplomater om att främja svenska gentemot främmande ord och språk.
Franskan upphöjs till ett statusspråk inom de europeiska kungahusen och adeln under 1600-talet. Franskan, liksom upplysningen och det ökade intresset för kultur bidrar med många nya ord under 1700-talet: ord som ''möbel'', ''balkong'', ''garderob'', ''salong'', ''parfym'', ''mustasch'', ''kastrull'', ''balett'' och ''pjäs'' lånas in. Vid denna tid uppstod även en bildad medelklass som läste tidningar: ett tidningsspråk började utvecklas. Ett svenskt vetenskapsspråk uppkom också till följd av många framgångsrika svenska vetenskapsmän såsom Carl von Linné och Anders Celsius. Under 1700-talet utkommer "Sveriges rikes lag" med ett modernt språk, liksom flera grammatikor och handledningar som moderniserar skriftspråket. År 1786 grundas så den Svenska Akademien, vars syfte är att främja det svenska språkets "renhet, styrka och höghet". Under 1800-talet tillkommer ordförråd som handlar om industrialisering, resor och sport. Många ord flödar in från engelska; ''räls'', ''lokomotiv'', ''station'', ''jobb'', ''strejk'', ''bojkott'', ''turist'', ''sport'' och ''rekord''.
Strider om olika stavningsförslag pågick fram till tidigt 1800-tal och först mot slutet av århundradet framträdde en mer allmänt accepterad standard. Användningen av versaler var till exempel inte standardiserad. Till stor del berodde det på enskilda skribenters tycke, och påverkan från tyskan, där samtliga substantiv än idag skrivs med stor bokstav, var stor. Viktiga språkhändelser under 1800-talet inkluderar Carl Gustaf Leopolds avhandling om stavning, införande av folkskolan 1842 och den Svenska Akademiens ordlista år 1874.
En viktig förändring i uttalet under den nysvenska perioden var den gradvisa assimileringen av många olika konsonantanhopningar till (så småningom till i sydliga dialekter) och "uppmjukningen" av /g/ och /k/ till och (och så småningom till /j/ och ) före främre vokaler.

Nusvenska


Fil:Östergötlands dagblad april 1938.jpg 1938]]
Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och har sin början från ungefär 1900. I och med industrialiseringen och urbaniseringen av Sverige – vilken var på god väg redan under 1800-talets sista årtionden – började en ny typ av skribenter sätta spår i svensk litteratur. Många nya författare, politiker och andra offentliga personer hade stort inflytande på det nationalspråk som utvecklades. De som vill ha ett årtal brukar sätta 1879, året för ''Röda rummet'' och genombrottet för August Strindberg (1849-1912), en av de mest inflytelserika författarna.
En stavningsreform, påbjuden av ecklesiastikminister Fridtjuv Berg 1906, satte en gräns för det som sedan kallades gammalstavning: ''haf'' blev ''hav'', ''rödt'' blev ''rött'' och så vidare. Den inte så urgamla skrivregeln, som skilde mellan particip- och supinumformer: ''huset är måladt'', ''jag har målat'', var det nog få som saknade, men avvecklingen av hv-stavningen i till exempel frågeord som ''hvem'', ''hvar'', har beklagats av fler, då den innebar att svenskan fjärmade sig från norskan och danskan.
Det var under 1900-talet som ett gemensamt, standardiserat riksspråk blev tillgängligt för den stora majoriteten av svenskar. Stavningen var slutligen standardiserad och nästan helt enhetlig sedan stavningsreformen 1906. Med undantag för pluralformer av verb (som "vi komma" mot det moderna "vi kommer") och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket (till exempel inversion (lingvistik) "Och beslutade styrelsen att..."), var språket i princip identiskt med den svenska som talas i dag. Pluralformerna kvarstod än, men blev allt mindre populära och avskaffades slutligen 1950 när de sista officiella rekommendationerna om deras användning togs bort.
Den största förändringen som skett är en allmän stilförskjutning av den formella svenskan mot det mer lättlästa och talspråkliga. De tydligaste exemplen är förkortningen av ett litet antal vanliga verb: ''Tager'' skrivs ''tar'', ''ikläda sig'' skrivs ''klä sig i''. ''Skall'' verkar vara på tillbakagång, men ännu stavar många det hellre så än ''ska''. Under 1970- och 80-talen verkade former som ''sen'' för ''sedan'', ''nån'' för ''någon'', ''dom'' för ''de/dem'' och ''dej'' för ''dig'' vara på frammarsch, men den utvecklingen tycks ha hejdats. Men konjunktioner som ''ehuru'', ''därest'' och ''ity'' har fått vika för talspråkligare synonymer: ''fast'', ''om'' och ''därför''. Sedan 1970-talet har utvecklingen mot – och utbildning för – begriplig brukssvenska i myndigheters språkbruk varit en av den svenska språkvårdens viktigaste kamper.
En viktig språksocial förändring skedde från slutet av 1960-talet med den så kallade ''du-reformen''. Tidigare hade det ansetts vara lämpligast att tilltala personer av samma eller högre social status med titel och efternamn. Användningen av "herr", "fru" och "fröken" var mestadels begränsat till inledande konversation med personer vars yrke, akademisk titel eller militär rang talaren inte kände till. Att den tilltalade helst skulle tilltalas i tredje person komplicerade frågan ytterligare. I försök att kringgå problemet uppstod omskrivningar som "vad får det lov att vara?" eller "tas det socker i kaffet?" Runt sekelskiftet 1900 försökte många ersätta det komplicerade systemet med titlar med "Ni", liknande det som används i franska och tyska. "Ni" kom dock snarare att användas som en något mindre arrogant variant av "du" (eller tredje person: "Kan hon ge mig ett kvitto?") för att tilltala personer av lägre social status. I och med liberaliseringen och radikaliseringen av det svenska samhället under andra hälften av 1900-talet blev dessa klasskillnader mindre relevanta och "du" blev det brukliga tilltalet även i de flesta formella och officiella sammanhang. Det man talar om som "det nya niandet" vid kassor och vissa serviceyrken är en marginell företeelse.

Ljudlära


Svenska utmärker sig genom ett relativt stort vokalförråd som består av 9 vokaler som sammanlagt bildar 17 eller 18 fonem (kort /e/ och sammanfaller i många dialekter). Det finns sammanlagt 18 konsonantfonem av vilka /r/ och särskilt har ett stort antal allofoner som varierar inte bara beroende på dialekt, men även på kön, ålder, social ställning och även sociala sammanhang.
Svenskans prosodi (ordmelodi) är också ett utmärkande drag som även tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter. Personer som flyttar från ett dialektområde till ett annat anpassar ofta talet till att stämma väl överens med ljuden i den nya dialekten medan hemmadialektens prosodi ofta blir kvar.

Vokaler


Fil:Swedish monophthongs chart.svg
Svenskans vokaler kontrasterar i viss mån vad gäller kvalitet, men egentligen mest som en biprodukt av kontrasterande kvantitet (vokallängd) och de främre vokalerna har rundade/orundade par. Obetonat uttalas som (ofta kallat schwa) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande. Många dialekter har även diftonger där särskilt gotländska och skånska märks tydligt.

Konsonanter


Det unika svenska fonemet (''sje-ljudet'' eller en tonlös palatal och velar frikativa) och dess påstått dubbla artikulationsställen är ett svårt och komplicerat ämne som fortfarande är något omstritt bland fonetiker. Även om de akustik elementen i de olika varianterna av är relativt lika skiljer sig uttalen markant beroende på dialekt, social status, ålder, kön och social kontext, och är notoriskt svåra att beskriva och transkribera.
Det vanligaste uttalet är -liknande ljud med undantag för i Värmland och i Norrland och i finlandssvenskan. Även Uvular konsonant uttal, , används i många varianter påverkade av invandrarspråk som arabiska, kurdiska och persiska.
Uttalet av /r/ varierar också i hög grad. I mellansvenska dialekter kan det uttalas som en av frikativorna och och mycket ofta som approximanten . Även tappar som är vanliga. I södra Sverige används "skorrande" /r/-uttal (tungrots-r) som och . I småländska förekommer en blandning av skorrande r och tungspets-r, beroende på ställningen i ordet; exempelvis uttalas i ordet ''röra'' det första r-et som tungspets-r, och det andra r-et skorrande, medan det i västgötskan är tvärtom: det första skorrande och det i mitten med tungspetsen. Till skillnad från i dialekter i Mellansverige, Norrland och Finland assimileras inte heller /r/ med supradentala konsonanter i de södra dialekterna. uttalas alltså således .

Prosodi


Svenskans ordmelodi kan variera avsevärt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna av rikssvenska. Som i de flesta europeiska språk kan betoning användas för att sätta fokus på enskilda ord i en mening. Prosodin kan också i viss mån användas för att uttrycka frågor. Exempel på ord som skiljs åt endast genom användning av tryckaccent är:
''formel''
''formell''
De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kallade ''tonala ordaccenter''. Dessa benämns ofta ''akut'' respektive ''grav accent'', men även ''accent 1'' respektive ''accent 2'', och kan ofta vara relativt svåra att uppfatta för icke-svenskar. I dialekter som finlandssvenska, överkalixmål och vissa varianter av dalmål är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analys.
Några hundra par tvåstaviga ord skiljs enbart genom användningen av antingen akut eller grav accent. Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. Enstaviga ordrötter använder för det mesta accent 1 medan tvåstaviga ord använder accent 2. Det vanligaste exemplet på detta är skillnaden mellan orden "ande" och "and" i bestämd form:
''and-en''
''ande-n''
Presensböjda verb med ''-ar'' har i de flesta varianter av svenska accent 2 (grav): ''hoppar'', ''räknar'', ''talar''. De med ''-er'' har oftast accent 1 (akut): ''åker'', ''springer''.

Fonotax


Som i många andra germanska språk tenderar stavelser i svenskan att vara slutna (sluta med en konsonant) och en relativt stor mängd konsonantanhopningar är möjliga både i final och initial ställning. Även om dessa inte är lika varierade som i vissa slaviska språk så finns exempel på upp till 8 konsonanter när vissa utländska ord kombineras med svenska böjningsregler, och anhopningarna kan vara ännu större om man beaktar svenskans tendens att bilda långa sammansatta ord. Svenskans stavelsestruktur kan beskrivas med följande formel:
:(K)(K)(K)V(K)(K)(K)
Detta betyder att ett enstavigt svenskt morfem kan ha upp till tre konsonanter före och efter stavelsekärnan (som alltid är en vokal). Alla konsonanter utom kan förekomma i början av morfem och det finns sammanlagt 6 möjliga initiala trekonsonantskombinationer, som samtliga börjar med /s/, och sammanlagt 31 olika tvåkonsonantskombinationer. Alla konsonanter utom /h/ förekommer i final ställning och antalet finala kombinationer är sammanlagt 62. I vissa fall kan detta leda till väldigt svåruttalade ord som "västkustskt", bestående av "västkust" med adjektivsuffixet "-sk-" och neutrumsuffixet "-t" och det mestadels teoretiska exemplet "Herbstskts" bestående av det tyska efternamnet "Herbst" med samma suffix som i det föregående exemplet men med ytterligare ett "-s" för att markera genitiv.
Samtliga vokalfonem, korta som långa, förekommer i betonade stavelser. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt sammanfaller därför. I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser efter en betonad stavelse får successivt färre alternativ och i den tredje obetonade efter betoningen förekommer endast a och .

Grammatik


Svenska substantiv och adjektiv böjs i två kasus (nominativ och genitiv) och två numerus (singular och plural). Pronomen har även speciella objekt (grammatik). Svenska substantiv kan tillhöra ett av två genus, ''neutrum'' eller ''utrum'' (äldre benämningar ''reale'' och ''realgenus''), som också styr adjektivens böjning. För att ta ett exempel är ordet "fisk" utrum och kan ha följande former:
Som i andra germanska språk finns det förförställd bestämd ''den/det'' och obestämd ''en/ett'' artikel (grammatik), som i engelskans ''the'' och ''a/an'' eller tyskans ''der/die/das'' och ''ein/eine/ein'', men bestämdhet markeras i svenskan främst genom tillägg av ett suffix, en efterställd artikel som bestäms av substantivets genus ("-en/et"). De fristående artiklarna tillämpas för att göra emellanåt rätt komplexa och subtila betydelseskillnader i bestämdhet. Till exempel finns en smärre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna "hon har bil" och "hon har en bil" eller "han har katt" respektive "han har en katt". Artiklar kan ofta användas som demonstrativa pronomen tillsammans med adverb, som "den här" och "den där". Pronomen böjs förutom i nominativ och genitiv i en objektsform som härstammar från den gamla dativböjningen. "Hon" har följande tre former:
:''hon'' – ''hennes'' – ''henne''
Verb böjs enligt tempus och i viss mån modus. Även om imperativformen i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar. Långt in i modern tid fanns en tydlig åtskillnad mellan indikativ och konjunktiv. Konjunktiv finns idag nästan enbart i fasta fraser och idiom, frånsett imperfekt konjunktiv av verbet ''vara'', ''vore'', som fortfarande kan anses som levande. Particip i perfekt och presens är mycket vanligt och används ofta som nästan rena adjektiv:
:Perfekt particip: "en stekt fisk"
:Presens particip: "en stinkande fisk"
Till skillnad från i engelskan och många andra europeiska språk används inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dåtid. Istället används hjälpverbet "ha" med verbet böjt i supinum, som används enbart i detta syfte (även om det i vissa fall är identiskt med just perfekt particip).
Det svenskan saknar i fråga om kasusböjning kompenseras av ett stort antal olika prepositioner som "i", "på" och "efter". Dessa styrde en gång i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag återfinns detta enbart i fasta uttryck som "till sjöss" (genitiv) eller "man ur huse" (dativ singular), som dock är rätt vanligt förekommande.
Som germanskt språk delar svenskan syntax drag med såväl engelska som andra germanska språk på kontinenten. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska används ''v2-ordföljd'' i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efter adverbial och bisatser. Prepositionsuttryck placeras i ordningen ''rum-sätt-tid'', som i engelskan, och adjektiv står alltid före det ord de bestämmer.

Ordförråd


Svenskans ordförråd är mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedärvda urgermanska ord eller genom tyska (främst lågtyska) och i viss mån engelska lån. Exempel på ord av germanskt ursprung är "hus", "kung" och "gås". Det mesta av det religiösa och vetenskapliga ordförrådet är av latinskt eller grekiska ursprung, ofta lånat via franska och, mera nyligen, genom engelska. Vissa sammansättningar är ''översättningslån'' som "bomull" från tyskans "Baumwolle" (bokstavligt översatt: "trädull"). Finlandssvenskan har ofta egna termer som står närmare motsvarande finska ord, i synnerhet ord inom lagstiftning och administration. Ett avsevärt antal franska ord inlånades under 1700-talet. Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom "paraply" (fr. ''parapluie''), "nivå" (fr. ''niveau'') och "ateljé" (fr. ''atelier'').
Nya ord kan lätt bildas genom sammansättning som i många andra germanska språk. Som i både tyska och nederländska kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många. En mycket produktiv metod för att bilda nya ord är också genom att lägga till ändelsen "-a" till ett ord och därmed bilda ett nytt verb som i "bila" eller "pakta". Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet "tänk", som en synonym till "tankesätt".

Svenskans språkstruktur


Svenskan skiljer sig på några punkter mycket från andra europeiska språk. Särskilt i följande punkter:

Stavning


Karakteristiska bokstäver för svenskan är ''å'', ''ä'' och ''ö'' som bara återfinns i ett fåtal andra språk. I svenskan stämmer stavningen av ett ord ofta bra överens med uttalet. En svensk kan alltså oftast uttala ett nytt ord utifrån skriftformen. Däremot kan det vara svårare att utifrån uttalet veta den korrekta stavningen. Ett exempel är tje-ljudet som kan stavas på flera olika sätt. Till exempel: ''tjur, kär'' och ''chips''.
Å-ljud och korta ä-ljud skrivs inte på samma sätt i alla ord, även om det i uttalet låter exakt likadant. Exempel på det är ''kol, kål; blott, blått; mest, häst''.
Man kan sällan utläsa ordmelodin med hjälp av stavningen. I ett ord som ''förslag'' kan man betona antingen första eller sista vokalen och få olika betydelser.
En kort betonad vokal åtföljs i många fall av en dubbel konsonant. Ett ord kan få en annan betydelse utan dubbel konsonant. Exempelvis ''mat, matt; mata, matta''. Dock finns det vissa undantag där korta vokalljudet inte återföljs av dubbel konsonant. Undantagen gäller vissa av de fall där vokalen följs av m eller n, exempelvis
''kam'', ''bom'', ''rom'' och ''han'', ''men'', ''in'', ''hon''.

Uttal


Svenskan har precis som norskan två språkmelodier. Det innebär att ordbetoningen i flerstaviga ord kan skilja sig åt (accent 1 och 2), i standardsvenskan uppton respektive nerton.
Exempelvis ''ställ-et'' jämfört med ''ställe-t''.
Till skillnad från exempelvis danskan där bara bokstaven e förekommer i ändelser kan man i svenskan hitta även ''a'' och i vissa fall ''o''. Exempelvis: ''Blommor, bilar, smalare, röda''.
För människor som ska lära sig svenska som vuxna är uttalet av svenskans ''y'',''ö'' och ''u'' något som ofta orsakar problem. En annan sak kan vara att göra skillnad på lång och kort vokal. Ord kan annars få fel betydelse. Exempelvis: ''byta – bytta, vet – vett.'' Sj-ljudet är ofta svårt för nybörjare då det är ganska specifikt för just svenskan.

Böjning


Inom svenskan, i likhet med andra nordiska språk men till skillnad från västgermanska, är den bestämda artikeln en del av ordet.
Jämför till exempel svenskans bestämda artikel på ''huset'' med engelskans ''the house'' där det är ”the” som talar om för oss att det är bestämd form. Liknande skillnad ser vi i jämförelsen ''läste-s'' (passivform) mot engelskans ''was read''.

Skriftsystem


Det svenska alfabetet omfattar 29 bokstäver och utgör en variant av det latinska alfabetet. Det består av följande bokstäver:
:A, B, C, D, E, F, G, H, I, J, K, L, M, N, O, P, Q, R, S, T, U, V, W, X, Y, Z, Å, Ä, Ö
De första 26 bokstäverna är gemensamma med det latinska alfabetet. De tre ytterligare bokstäverna, vokalerna Å, Ä och Ö, förekommer däremot endast i svenskan och ett fåtal andra alfabet. Dessa bokstäver skapades från 1500-talet och framåt från vanan att skriva bokstavsparen ao, ae och oe ovanpå varandra. Trots att å, ä och ö bygger på tecknen för A och O, räknas de som likvärdiga och distinkta bokstäver inom alfabetet, snarare än bokstäver med diakritiska tecken ovanför. Bokstäverna placeras efter z i ordningen och sorteras å, ä och slutligen ö. Före publiceringen av ''Svenska Akademiens Ordlista'' i april 2006, betraktades ''w'' som en variant av ''v'', och användes endast i namn (såsom "Wallenberg") samt i utländska lånord ("bowling"), w sorterades och uttalades då exakt som ett ''v''. Två andra bokstäver som endast används mycket sparsamt i vardagsorden är ''q'' och ''z''. Q och z är egna bokstäver, men då de knappast har andra funktioner än att duplicera ljuden för ''k'' och ''s'', så används dessa två – med få undantag – endast i namn.
Fil:Letter Å.svg infördes för första gången i svenskan under 1500-talet. Den har senare exporterats till bland annat norska och danska.]]
Diakritiska tecken som sådana är ovanliga i svenskan; é används ibland för att indikera betoning av den sista stavelsen som innehåller ett ''e''. Det gäller särskilt när betoningen ändrar begreppets betydelse, (såsom ''ide'' jämfört med ''idé''). I förekommande fall kan även Accent (typologi) och Accent (typologi) hittas i namn och utländska ord. Bokstaven à används för att beteckna enhetskostnad, och utgör ett lån från franskan. Den tyska bokstaven ''ü'' behandlas som en variant av ''y'' och återges ibland i utländska namn. En riktig dieresis kan – om än ytterst sällan – ses i stilistiskt utvecklad text (ett exempel är "Aïda"). Bokstäverna ''ä'' och ''ö'' kan även vara resultatet av omljud, motsvarande tyskans ''Umlaut'', där ''a'' eller ''å'' mjukas upp till ''ä'' under böjning (grammatik) (''natt'' – ''nätter'', ''tång'' – ''tänger''). På samma sätt kan ''o'' mjukas upp till ''ö'' (''bok'' – ''böcker''). Vidare, för sådana adjektiv som är föremål för ''omljud'', mjukas u upp till ''y'' (''ung'' – ''yngre''); detta skrivs aldrig ''ü''. Den tyska konventionen att skriva ''ä'' och ''ö'' som ''ae'' och ''oe'' är en ovanlig lösning för talare av samtida svenska.
I den svenska ortografin används kolon på samma sätt som i exempelvis engelskan, men med några undantag. Kolon används för att avdela enhetsdifferenser mellan siffror, som i ''10:50 kronor'' samt för förkortningar såsom ''3:e'' istället för ''tredje'' eller ''s:t'' för ''sankt''. På samma sätt behandlas alla typer av suffix som kan placeras efter siffror, bokstäver och förkortningar, som till exempel, ''första a:t'' och ''cd:n''.

Se även


Världens största språk efter antal talare
Rikssvenska
Förortssvenska
Svorska
Lista över svenska ord i andra språk
Sveriges officiella minoritetsspråk
Språkrensning
Svenska (skolämne)
Modeord i svenska språket

Källor


Noter

Litteratur


Bolander, Maria (2002) ''Funktionell svensk grammatik'' ISBN 91-47-05054-3
David Crystal (1999) ''The Penguin Dictionary of Language'' ISBN 0-14-051416-3
Engstrand, Olle (2004) ''Fonetikens grunder'' ISBN 91-44-04238-8
Elert, Claes-Christian (2000) ''Allmän och svensk fonetik'' ISBN 91-1-300939-7
Garlén, Claes (1988) ''Svenskans fonologi'' ISBN 91-44-28151-X
Harding, Tobias (2009) ''Ärans och hjältarnas språk? Det politiska försvaret av svenska språktet från 1500-talet och framåt''.
af Hällström-Reijonen, Charlotta & Mikael Reuter (2008) ''Finlandssvensk ordbok'' ISBN 978-951-50-1749-9
Kotsinas, Ulla-Britt (1994) ''Ungdomsspråk'' ISBN 91-7382-790-8
Peter Ladefoged & Ian Maddieson (1996) ''The Sounds of the World's Languages'' ISBN 0-631-19815-6
Pettersson, Gertrud (1996) ''Svenska språket under sjuhundra år'' ISBN 91-44-48221-3
Svensson, Lars (1974) ''Nordisk Paleografi'', Lundastudier i nordisk språkvetenskap. Serie A, ; 28, Lund : Studentlitteratur, ISBN 91-44-05391-6

Internet


Thorén, Bosse (1997) ''http://www.webgraph.se/bosse.thoren/prosodi_eng.html Swedish prosody''
http://www.gammalsvenskby.se/ – Gammalsvenskby, med inspelningar av ukrainsk svenska.
''Dagens Industri'' 2005-05-03
http://www.stat.fi/index_en.html Statistics Finland
http://www.kommunerna.net Kommunerna.net
Nationalencyklopedin, artiklarna ''svenska'', ''du-tilltal'', ''ni-tilltal'', ''svenskbyborna''
http://www.svenskbyborna.com/foreningen.htm Svenskbyborna
http://www.us-english.org/foundation/research/lia/languages/swedish.pdf US English Foundation, ''English in America: A Study of Linguistic Integration'' (Washington DC: US English Foundation, 2005)

Vidare läsning


Teleman et al (1999). Svenska akademiens grammatik. Stockholm: Norstedts. ISBN 91-7227-126-4
Hultman, Tor G (2003). Svenska akademiens språklära. Stockholm: Norstedts. ISBN 91-7227-351-8
Svenska Språknämnden (2005). Språkriktighetsboken. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag. ISBN 978-91-7227-381-8
Svenska Språknämnden (2003). Svenskt språkbruk – ordbok över konstruktioner och fraser. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag. ISBN 978-91-7227-346-7

Externa länkar


http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ Svenska Akademiens Ordbok – beskriver det svenska språket ur ett historiskt perspektiv.
http://www.saol.se/ Svenska Akademiens Ordlista – visar hur vanliga ord stavas och böjs.
http://lexin.nada.kth.se/swe-eng.shtml Lexin: engelsk-svensk ordbok – av Språkrådet.
http://www.rikstermbanken.se/ Rikstermbanken – Sveriges nationella termbank med termer och begrepp från många ämnesområden.
http://www.nada.kth.se/dataterm/ Svenska datatermgruppen – rekommendationer om hur datatermer bör hanteras på svenska.
http://www.ethnologue.org/show_language.asp?code=swe Ethnologue: Swedish – språkrapport om svenskan.
http://www.omniglot.com/writing/swedish.htm Omniglot: Swedish – språkrapport om svenskan.
http://wals.info/languoid/lect/wals_code_swe World Atlas of Language Structures: Swedish – svenskans struktur.
http://www.si.se/Svenska-spraket/Svenska/Svenskundervisning/Svenska-spraket/En-kort-sprakhistoria/ Svenska institutet: Kort svensk språkhistoria
http://www.denandrastranden.com Den Andra Stranden – svensk kustkultur kring Östersjön.
http://www.gammalsvenskby.se/ www.gammalsvenskby.se – Gammalsvenskby, med inspelningar av ukrainsk svenska.
http://www.noavv.ee/swe/ www.noavv.ee/swe – Nuckö kommuns svenskspråkiga informationssida.
http://www.svenskasynonymer.se Svenskasynonymer.se – Onlinelexikon med svenska synonymer.
http://www.kotus.fi/pasvenska Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken i Finland Läst 14 mars 2012.
Kategori:Svenska
Kategori:Språk i Finland
Kategori:EU-språk
Kategori:Sidor som innehåller IPA
Kategori:Språk i Norge
Kategori:Språk i Sverige
Kategori:Nordiska språk
kbd:Шуэцэбзэ
af:Sweeds
als:Schwedische Sprache
am:ስዊድንኛ
ang:Sƿēonisc sprǣc
ar:لغة سويدية
an:Idioma sueco
arc:ܠܫܢܐ ܣܘܝܕܝܐ
frp:Suèdouès
ast:Suecu
az:İsveç dili
bn:সুয়েডীয় ভাষা
zh-min-nan:Sverige-gí
be:Шведская мова
be-x-old:Швэдзкая мова
bg:Шведски език
bar:Schwedisch
bs:Švedski jezik
br:Svedeg
ca:Suec
cv:Швед чĕлхи
ceb:Pinulongang Sweko
cs:Švédština
co:Lingua svedese
cy:Swedeg
da:Svensk (sprog)
de:Schwedische Sprache
dv:ސުވެޑިޝް
dsb:Šwedšćina
et:Rootsi keel
el:Σουηδική γλώσσα
eml:Śvedéś
en:Swedish language
myv:Шведэнь кель
es:Idioma sueco
eo:Sveda lingvo
eu:Suediera
ee:Swedgbe
fa:زبان سوئدی
hif:Swedish bhasa
fo:Svenskt mál
fr:Suédois
fy:Sweedsk
ga:An tSualainnis
gv:Soolynnish
gd:Suainis
gl:Lingua sueca
gan:瑞典語
ko:스웨덴어
hy:Շվեդերեն
hi:स्वीडिश भाषा
hsb:Šwedšćina
hr:Švedski jezik
io:Suediana linguo
ilo:Pagsasao a Suéko
id:Bahasa Swedia
ia:Lingua svedese
iu:ᔅᕗᓐᔅᑭᑐᑦ
os:Шведаг æвзаг
zu:IsiSwidishi
is:Sænska
it:Lingua svedese
he:שבדית
jv:Basa Swédia
kl:Svenskisuut
ka:შვედური ენა
kk:Швед тілі
kw:Swedek
sw:Kiswidi
kv:Свенска кыв
ku:Zimanê swêdî
ky:Швед тили
lbe:Швед маз
la:Lingua Suecica
lv:Zviedru valoda
lt:Švedų kalba
lij:Lengua svedeise
li:Zweeds
lmo:Lengua svedesa
hu:Svéd nyelv
mk:Шведски јазик
mg:Fiteny soedoa
mi:Reo Huitene
mr:स्वीडिश भाषा
xmf:შვედური ნინა
arz:سويدى
mzn:سوئدی
ms:Bahasa Sweden
cdo:Sôi-diēng-ngṳ̄
mdf:Шведонь кяль
mn:Швед хэл
nah:Sueciatlahtōlli
nl:Zweeds
nds-nl:Zweeds
new:स्वीडिश भाषा
ja:スウェーデン語
ce:Şvedhoyn mott
no:Svensk
nn:Svensk
nrm:Suédouais
oc:Suedés
mhr:Швед йылме
pa:ਸਵੀਡਿਸ਼ ਭਾਸ਼ਾ
pnb:سونسکا
pms:Lenga svedèisa
pl:Język szwedzki
pt:Língua sueca
crh:İsveç tili
ro:Limba suedeză
rm:Lingua svedaisa
qu:Suwiri simi
ru:Шведский язык
se:Ruoŧagiella
sco:Swadish leid
stq:Swedisk
sq:Gjuha suedeze
simple:Swedish language
sk:Švédčina
sl:Švedščina
cu:Свєньскъ ѩꙁꙑкъ
szl:Szwedzko godka
ckb:زمانی سویدی
sr:Шведски језик
sh:Švedski jezik
su:Basa Swédia
fi:Ruotsin kieli
ta:சுவீடிய மொழி
tt:Швед теле
th:ภาษาสวีเดน
tg:Забони шведӣ
chr:ᎠᏂᏍᏫᏗ ᎦᏬᏂᎯᏍᏗ
tr:İsveççe
uk:Шведська мова
ur:سونسکا
ug:شۋېتسىيە تىلى
vec:Łéngua svedexe
vep:Ročin kel'
vi:Tiếng Thụy Điển
fiu-vro:Roodsi kiil
yi:שוועדיש
yo:Èdè Sweden
diq:Swêdki
zea:Zweeds
bat-smg:Švedu kalba
zh:瑞典語

Stockholm (tätort)


Stockholm är en kommungränsöverskridande tätort belägen i Stockholms kommun och elva angränsande Sveriges kommunerer, på gränsen mellan Uppland och Södermanland. Stockholm är Sveriges huvudstad, residensstad för Stockholms län, stiftsstad för Stockholms stift. Inom tätorten finns centralortsfunktionen för tio kommuner. Ytterligare två kommuner (Botkyrka och Upplands Väsby) har bebyggelse som ingår i tätorten. Stockholm är Lista över Sveriges tätorter och Lista över Nordens största tätorter med ett invånarantal som uppmättes till }}&nbsp;invånare.

Utbredning


Stockholm är landets såväl ytmässigt största som befolkningsrikaste tätort och den som sträcker sig över störst antal kommuner, tolv stycken. Se vidare faktarutan och tabellen nedan. Tätorten omfattar Stockholms kommun och större delen av dess förortsområde. Genom att det i SCBs definition av en tätort ingår att avståndet mellan bebyggelsedelar skall vara högst 200 meter faller vissa relativt närbelägna områden utanför och utgör i stället egna tätorter. Exempel på detta är bebyggelsen på Lidingö kommun och i Täby (tätort).
Tätorten har vuxit fram under en lång tid genom att ny bebyggelse fogats till äldre, samt genom att tidigare separata tätorter vuxit samman (se nedan). Tätorten Stockholm är inte detsamma som Storstockholm, som är ett större område (numera utgörande samma område som Stockholms län).
Tätorten Stockholm avgränsas i väster av Mälaren och i nordväst av Stäket. Järvafältet utgör en så kallad Stockholms gröna kilar som sträcker sig ned mot bland annat Kista och Rinkeby. I norr sträcker sig den sammanhängande tätbebyggelsen upp till Infra City (Upplands Väsby). I nordost omfattar tätorten området till och med Djursholm, där det obebyggda Dalkarlskärret och Rinkebyskogen skiljer den från den angränsande tätorten Täby. I öster avgränsas den av fjärden Lilla Värtan, som är så bred att bebyggelsen på Lidingö räknas som egna tätorter. Bebyggelsen i Nacka fram till Skurusundet räknas in i tätorten. Nackareservatet samt Järlasjön utgör en så kallad Stockholms gröna kilar (obebyggt område) som avskiljer Hästhagen, Nacka kommun, Fisksätra och Saltsjöbaden som egna tätorter. I sydost sträcker sig den sammanhängande bebyggelsen längs Nynäsbanan ner till Handen. Jordbro utgör en söder därom liggande egen tätort. Huvuddelen av Tyresö kommun ingår även i tätorten, liksom Huddinge kommun. I sydväst sträcker sig två "fingrar" längs järnvägen och tunnelbanan som avgränsas av Tullinge respektive Norsborg (båda ingående i tätorten).

Territoriell utökning


Tätortens yta har hela tiden utökats, dels genom bebyggelse på tidigare obebyggd mark i områdets utkanter, dels genom att tidigare separata tätorter växt samman med Stockholm. Dessa data uppdateras i samband med den tätortsavgränsning som SCB gör vart femte år.
1970: De tidigare tätorterna Flemingsberg, Jakobsberg och Tullinge gick upp i Stockholms tätort.
1975: De tidigare tätorterna Alby, Botkyrka kommun, Bollmora, Fittja, Handen, Kallhäll och Norsborg gick upp i Stockholms tätort.
1980: Den tidigare tätorten Stäket, Järfälla kommun gick upp i Stockholms tätort.
1995: De tidigare tätorterna Sollentuna och Tyresö gick upp i Stockholms tätort.

Kommunfördelning


Tätorten Stockholms befolkning på nästan 1,4 miljoner personer (2010) fördelar sig på följande sätt över de tolv kommuner inom vars gränser någon del av tätorten är belägen:
Befolkningen uppgick den 31&nbsp;december 2010 till 1&nbsp;372&nbsp;565&nbsp;invånare på en areal av 38&nbsp;171&nbsp;hektar, vilket ger en befolkningstäthet på 3&nbsp;596&nbsp;inv/kvadratkilometer.
Tätortsavgränsningar görs av SCB, Statistiska centralbyrån var femte år.

Befolkningsutveckling

Referenser


Kategori:Tätorter i Sverige
Kategori:Orter i Stockholms kommun
Kategori:Orter i Botkyrka kommun
Kategori:Orter i Danderyds kommun
Kategori:Orter i Haninge kommun
Kategori:Orter i Huddinge kommun
Kategori:Orter i Järfälla kommun
Kategori:Orter i Nacka kommun
Kategori:Orter i Solna kommun
Kategori:Orter i Sollentuna kommun
Kategori:Sundbybergs kommun
Kategori:Orter i Tyresö kommun
Kategori:Orter i Upplands Väsby kommun
et:Stockholm (linn)
en:Stockholm urban area
fr:Ville de Stockholm
no:Stockholm (tettsted)

Skåne


Fil:Flag of Skåne.svg.]]
Fil:Skåne.svg
Fil:Peter Adolf Persson - Landskapsvy från Skåne.jpg. Målad år 1889.]]
Fil:Willows and flowering rapefield.jpgfält utanför Svedala.]]
Fil:Kopparhatten.jpg, en del av Söderåsen.]]
Fil:Malmo 803.JPG är Sveriges tredje, och Skånes största, stad med drygt 300&nbsp;000&nbsp;invånare i kommunen. Utsikt över centrala Malmö från höghuset Kronprinsen på cirka 80 meters höjd.]]
Fil:Sandhammaren.jpg.]]
Fil:Oeresund Bridge.jpg. Här passerar både bilar och tåg varje dag.]]
Fil:Citytunneln, Centralen, Malmö.jpg, inte bara med en tunnel under Malmö, utan även en ny stor glashall med underjordiska perronger, vars byggnation syns på bilden.]]
Skåne är Sveriges sydligaste landskap i Sverige. Landskapet består till största delen av den halvö, som utgör Skandinaviska halvöns sydligaste spets. I norr begränsas landskapet av Halland och Småland, i öster av Blekinge och Östersjön, i söder av Östersjön och i väster av det smala Öresund som skiljer Skåne från Danmark samt Kattegatt som är ett bihav till Nordsjön. Skåne utgör, tillsammans med de Danmark öarna Själland, Lolland, Falster, Mön och Bornholm, den transnationella Öresundsregionen.
Landskapet ingår, sedan 1997, i sin helhet i Skåne län, som tidigare var uppdelat i Malmöhus län och Kristianstads län.

Administration och demografi


I likhet med andra svenska landskap saknar landskapet Skåne egen administrativ betydelse. Landskapet är till sin utsträckning dock i det närmaste identiskt med Skåne län, som bildades 1997 genom sammanslagning av de tidigare Kristianstads län och Malmöhus län. Skillnaden mellan landskapet och länet utgörs av Östra Karups socken som ligger i landskapet Halland, men tillhör Skåne län. Skåne läns landsting kallas Region Skåne och har i likhet med förhållandena i Västra Götalands län något utökade uppgifter jämfört med övriga landsting.
Landskapets drygt 1,2 miljoner invånare är mycket ojämnt fördelade. Längs kusten, mellan Ängelholm och Trelleborg och någon mil inåt land, bor cirka 900&nbsp;000 av invånarna. Landskapets geografiska respektive demografiska mittpunkt skiljer sig sålunda kraftigt. Närheten till Danmark och Köpenhamn har alltid varit av betydelse för landskapet, men även närheten till Tyskland och Polen gör sig ofta påmind. Inte minst i form av fordon, från andra delar av kontinenten.

Historia


Skåne var från Harald Blåtands samling av Danmark, under senare delen av 900-talet en del av Danmark, tillsammans med Halland, Blekinge och Bornholm i historielitteraturen benämnt Skåneland eller Skånelandskapen. År 1060 inrättades Lunds stift, som 1104-1152 var ärkestift för de nordiska rikena, och 1164-1531 överordnat Uppsala stift. Lund kom därmed att fungera som kulturellt centrum, fram till reformationen, för både Danmark och Sverige. Täta relationer med Hansan bidrog också till ett ekonomiskt uppsving, som varade fram till slutet av 1500-talet. Den danmarks historia#Reformationen och Danmarks framväxt som stormakt kom att ha sitt epicentrum i Malmö. Vid freden i Roskilde, 1658, övergick dessa områden till Sverige. Inledningsvis som svenska besittningar men successivt, och för Skånes del från 1719, helt integrerade i riket.

Skånes geografi


Den skånska geografin uppvisar en mångfald av olika landskap och skiftningar inom dessa. Ett speciellt framträdande drag i Skåne är dess många horstar, vilka dock kallas för åsar. De följer en sydost-nordvästlig linje, se även Tornquistzonen. Detta utgör en gräns mellan den skandinaviska och den kontinentala plattorna, vilket visas framförallt på Söderåsen och i sprickdalen Skäralid. Större delen av landskapet täcks tvärtemot många populärföreställningar av skog, framförallt i norra Skåne och i en kil söderut genom Linderödsåsen.
I söder och väst samt runt Kristianstad domineras landskapet av de storskaliga slätterna. Jordbruket bedrivs här i en enorm skala på leråkrar som värderas till bland de bästa jordarna i hela världen. Istiden förde med sig många leravlagringar över hela landskapet och berggrunden består här till övervägande delar av kalk vilket bildat basen för en omfattande tegel- och byggnadsmaterialsindustri som skiljt sig till stora delar från övrig svensk byggnadsverksamhet med Murtegel, halmtak, och så vidare. Träbristen på slätterna gjorde också att man i stor utsträckning eldade med intorkad djurspillning eller torv.
Mellan skogs- och slättbygderna ligger risbygden som en slags mellanzon. Risbygden karaktäriseras av lövskogar med inspränga granplanteringar, ofta är det magrare sandjord eller rent av morän. Jordbruket är här mycket småskaligt.
Skåne ligger till större delen inom den så kallade södra lövskogsområdet, vilket innebär att gran saknas (utom där den planterats). Det vanligaste skogsträdet är istället bok (träd). Övriga lövträd som är vanliga i skog är ek, ask (träd), Alsläktet (ofta vid vattendrag) samt alm. Landskapet är dock svårt härjat av almsjukan. Även björk och tall växer i sandhaltig jordmån. Av sydliga trädsorter har bl.a. kastanj (som skall skiljas från den vanliga hästkastanjen ),
avenbok och valnöt sin nordgräns i Skåne. Lind och hästkastanj är vanliga i stadsparker, men det kanke mest typiska skånska trädet är Pil (träd) som tidigt beskärs och planteras i alléer längs mindre vägar.
Annars är Skåne det svenska landskap som är i särklass mest uppodlat. Omkring 70% av landskapet är antingen odlad åker eller ängsmark. Däremot är inslagen av mindre skogsdungar stort. Samtliga fyra sädesslagen och potatis odlas
liksom den för landskapet typiska rapsen, som under några veckor i maj bildar gulfärgade åkrar som sprider en tämligen behaglig söt doft. 90 % av Sveriges sockerbetor odlas i Skåne, dessa kräver främst en lång vegetationsperiod, och skördas sist, under perioden slutet oktober fram till jul. Användandet av ''höstsådd'' är vanlig till exempel för råg och vete, varför många åkrar ligger gröna istället för svarta under
januari - februari (utom vid snöfall förstås).

Orter i Skåne

Städer


Vid övergången till Sverige 1658 fanns i landskapet följande tio stad: Falsterbo, Helsingborg, Landskrona, Kristianstad, Lund, Malmö, Simrishamn, Skanör, Ystad och Ängelholm. Ytterligare några hade funnits men förlorat sina privilegier. Falsterbo och Skanör förenades 1754 under en gemensam borgmästare till Skanör med Falsterbo stad. När 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft inrättades de då tio städerna som stadskommuner. 1868 blev municipalköpingen Trelleborg åter stad (stadsprivilegium hade förlorats 1619). Under 1900-talet blev tre framväxande samhällen stad, nämligen Eslöv (1911), Hässleholm (1914) och Höganäs (1936), dock utan att erhålla egen jurisdiktion. De egna rådhusrätterna avvecklades i Simrishamn 1944, Skanör med Falsterbo och Ängelholm 1948, Ystad 1961, Trelleborg 1964 och Landskrona 1967, medan de behölls i de större städerna fram till tingsrättsrefomen 1971. I samband med kommunreformer i Sverige infördes enhetlig kommuntyp och städerna förlorade sin kommunala särställning. I dag är de gamla städerna, i form av tätorter, centralorter i kommunerna med samma namn. Undantaget är Skanör med Falsterbo, som är en tätort i Vellinge kommun.

Större tätorter


Följande tätorter har fler än 10&nbsp;000 invånare enligt tätortsavgränsningen 2010:
# Malmö, 280&nbsp;415
# Helsingborg, 97&nbsp;457
# Lund, 82&nbsp;800
# Kristianstad, 35&nbsp;711
# Landskrona, 30&nbsp;499
# Trelleborg, 28&nbsp;290
# Ängelholm, 23&nbsp;240
# Hässleholm, 18&nbsp;500
# Ystad, 18&nbsp;350
# Eslöv, 17&nbsp;748
# Staffanstorp, 14&nbsp;808
# Höganäs, 14&nbsp;107
# Oxie, 11&nbsp;493 (Malmö stad)
# Lomma, 10&nbsp;837
# Svedala, 10&nbsp;627
# Höllviken, 10&nbsp;607 (Vellinge kommun)
# Bunkeflostrand, 10&nbsp;386 (Malmö stad)
Övriga ''kommunala centralorter'' med undantag av Burlöv (vars huvuddel ingår i Malmös tätort) med folkmängd 2010:
# Åstorp, 9&nbsp;488
# Kävlinge, 9&nbsp;049
# Klippan, 8&nbsp;116
# Höör, 7&nbsp;865
# Bromölla, 7&nbsp;595
# Skurup, 7&nbsp;565
# Osby, 7&nbsp;157
# Hörby, 7&nbsp;085
# Bjuv, 6&nbsp;832
# Sjöbo, 6&nbsp;724
# Simrishamn, 6&nbsp;527
# Tomelilla, 6&nbsp;444
# Vellinge, 6&nbsp;304 (ej största ort i Vellinge kommun)
# Perstorp, 5&nbsp;665
# Båstad, 4&nbsp;961
# Örkelljunga, 4&nbsp;818
# Svalöv, 3&nbsp;633
# Broby, 2&nbsp;920 (centralort i Östra Göinge kommun)

Skånes yttre punkter


Magleröd på Söderåsen mäter 212,2 meter över havet och är Skånes högsta punkt. Skånes (och Sveriges) lägsta punkt finns utanför Kristianstad där det mäter 2,4 meter under havsytan.
Längst i norr ligger Kongstorp, Loshult socken, i Osby kommun. Skånes, och därmed Sveriges, sydligaste punkt är Smygehuk, Trelleborgs kommun, med positionen 55 grader 20 minuter och 13 sekunder nordlig latitud samt 13 grader, 35 minuter och 36 sekunder östlig longitud.

Klimat


Skåne är Sveriges varmaste landskap, men de lokala variationerna är stora. Exempelvis har skogsbygden i nordöst
avsevärt lägre vintermedeltemperatur än västra och södra delen av landskapet. Högst årsmedeltemperatur (för såväl landskapet som riket) finner man längs öresundskusten. Vid SMHI:s mätstation vid Malmö tekniska museum finner man den mätstation som har högst årsmedeltemperatur i Sverige, +8,4&nbsp;°C. Den kallaste månaden är februari med en medeltemperatur på 0,0&nbsp;°C och den varmaste juli med +17,1&nbsp;°C. Snö faller nästintill varje vinter, ofta i väldigt korta perioder i början av året. Is bildas stundom i hamnar och långgrunda vikar. Vegetationsperioden varierar i medeltal från 270 till 240 dygn, beroende på avstånd till kust och höjd över havet. Årsnederbörden ligger kring 500 mm (smält nederbörd), juli är den nederbördsrikaste månaden, april den fattigaste.
Skånes torraste plats är Åhus, där man åren 1960-1999 uppmätte en medelårsnederbörd på 480 millimeter. Skånes blötaste plats, under samma period, är Södra Lökaröd (väster om Maglehem) där man vid väderstationen noterade en medelårsnederbörd 817 millimeter.
Temperaturrekord är 36,0&nbsp;°C den 30 juni 1947 i Ängelholm och -34,0&nbsp;°C den 26 januari 1942 i Sjöholmen (mellan Stehag & Höör).

Transport

Vägar


Motorvägshistoria. Skåne fick 1953 Sveriges första motorväg i den så kallade Autostradan mellan Malmö och Lund. Under 1960-talet byggdes motorvägsnätet ut. Med utgångspunkt från trafikplats Kronetorp (nästan mitt emellan Malmö och Lund) byggdes E6 norrut ut i etapper, inklusive motorvägsinfarter till Helsingborg. Kring 1970 hade hela västra Skåne en sammanhängande motorväg fram till Ängelholm. Först 1979 öppnades motorvägen över Hallandsåsen. När trafikplats Kropp (där E6 och E4 möts strax nordost om Helsingborg) invigdes 1977 var detta Sveriges första treplanskorsning.
Samtidigt hade ''Malmö inre ringväg'' och en motorväg från E6 mot Malmö hamn öppnats. Senare har framförallt E4:an blivit motorväg (från Helsingborg till Smålandsgränsen), motorvägar har byggts ut från Malmö mot Trelleborg (E6), Sturup (E65) och Staffanstorp (Rv 11). Även vid Kristianstad har en kortare bit motorväg byggts (E22). I samband med öppnandet av Öresundsförbindelsen öppnades också ''Malmö yttre ringväg''. E6/E20 genom Skåne är f.n. under utbyggnad till sexfilig motorväg bl.a. på grund av den stora, till stora delar internationella lastbilstrafiken, men att få hela E22 Malmö-Karlskrona(-Kalmar) till motorväg har mycket länge varit ett regionalt önskemål (en gång beslutat av riksdagen, men upprivet av dåvarande S-regeringen).
I dag. De skånska motorvägarna hade redan från början internationell anslutning genom färja. När Öresundsförbindelsen blev färdig, anslöts denna till det övriga skånska motorvägsnätet och ersatte färjan mellan Malmö och Köpenhamn. Det skånska motorvägsnätet är idag dominerat av E6/E20, E4 och Öresundsbron (E20) samt dess motorvägsanslutningar som knyter samman det skånska motorvägsnätet med Köpenhamn och kontinenten.
Tätast trafik har E22 in mot Malmö (c:a 90 000 fordon/dygn) och E6/E20 utanför Lund
(c:a 60 000 fordon per dygn, varav 12 000 lastbilar). Övriga vägar i Skåne håller också en förhållandevis hög standard, med 2+1-vägar på flera hårt trafikerade vägsträckor. En utbyggnad av E22 till motorvägsstandard har diskuterats under decennier, men har stoppats ett flertal gånger. Förslag om att delfinansiera denna väg med både privata och lokala medel har flera gånger lagts fram, men aldrig godkänts.
I dag finns det cirka 190 m motorväg per 1 000 invånare i Skåne, något över riksmedeltalet, men det är ojämnt fördelat. Förutom en kort sträcka runt Kristianstad och österut mot Blekinge är motorvägen koncentrerad till västra Skåne. Faktum är att Skåne inte hade haft ett så bra motorvägsnät om det inte vore för lokala initiativ. Under åren 1993-2008 finansierades i Sverige totalt 15 större statliga infrastrukturprojekt lokalt. Sammanlagt satsade kommuner och landsting runtom i landet 29 miljarder kronor, varav över 60 %, eller 18,1 miljarder kom från Skåne. Utslaget per skåning blev det 15 101 kr som lades på statliga vägprojekt, en nivå som låg mer än tio gånger högre än medelvärdet i övriga Sverige (1 345 kr).

Järnvägar


Järnvägarna i Skåne är även dessa väl utbyggda idag. Huvudlinjerna är utbyggda för snabbtåg. Det lokala järnvägsnätet har tät trafik i framförallt västra Skåne med Pågatåg och Öresundståg som dominerar de skånska järnvägarna. Öresundstågen går bland annat över Öresundsbron till Köpenhamn och Helsingör. Det skånska järnvägsnätet är idag helt integrerat med järnvägsnätet på Själland tack vare Öresundsbron. Detta innebär idag att de skånska järnvägarna är mer sammanlänkade med Köpenhamnsområdet än med övriga Sverige, men även att förseningar i det danska nätet får stor inverkan på den skånska tågtrafiken.
Järnvägsnätet i Skåne har, historiskt sett, varit extremt tätt och välutbyggt. Mönstret liknade de engelska järnvägarna, och bestod främst av privata banor som korsade landskapet och band samman städer som i ett spindelnät. Idag finns mycket få rester kvar av det, och endast vissa delar av det befintliga nätet används till persontågstrafik (Simrishamn-Ystad-Malmö, Malmö-Lund-Helsingborg-Ängelholm, över antingen Landskrona (nya västkustbanan) eller Teckomatorp (den gamla enkelspåriga dito), Lund-Hässleholm-Kristianstad-Bromölla och Helsingborg-Hässleholm).

Turism och besöksmål


Fil:Äppeltavlan 2007, Kivik.jpg för den årliga äppelfestivalen.]]
Fil:Glimmingehus ColonnVault.jpg
Turismen i Skåne omsatte 2008 17,6 miljarder kronor och gav sysselsättning åt 12400 anställda på årsbasis. Den största andelen av turisterna kommer från Skåne och resten av Sverige, utländska turister stod för 2,8 miljoner övernattningar under 2008. De tre största grupperna av utländska turister utgjordes av tyskar, danskar och britter.<ref></ref>

Städer och orter


I Skåne finns ett antal äldre städer med sevärd bebyggelse. I Ystad finns till exempel ett flertal korsvirkesmiljöer bevarade, i Malmö finns ett stort antal tegelhus från 1500-talet, i Helsingborg finns den medeltida riksborgen Kärnan medan Lund domineras av domkyrkan. Sevärda bebyggelsemiljöer från 1700-talet och 1800-tal finns i de flesta av Skånes gamla städer såsom Falsterbo, Skanör, Simrishamn och Åhus med flera. I nordväst, på Bjärehalvön, finns flera populära sommarorter som Båstad och Torekov. I sydöstra Skåne finns Österlen med bland annat det gamla fiskeläget Kivik.

Natur


Skåne rymmer tre Nationalparker i Sverige, Dalby Söderskog som stiftades 1918 samt de nyare nationalparkerna Stenshuvud (1986) och Söderåsen (2001).

Kulturhistoriska miljöer


Nio av Skånes städer har medeltida rötter och landskapet rymmer 500 kyrkor. Bland annat Lund och Ystad bevarar delvis ett medeltida gatunät. Skåne har 240 slott och herrsäten, vilket är flest av alla landskap i Sverige<ref name="Skåne"></ref>. Bland slotten och herresätena finns Glimmingehus, Malmöhus och privata slott som Bosjökloster.

Fornlämningar


Bland Skånes fornlämningar finns Ales stenar och Kungagraven i Kivik liksom gravplatser från järnåldern, som Vätteryds gravfält.

Några kända skåningar

Se även


Portal:Skåne
Österlen
Söderslätt
Skånska sevärdheter
Skånska fornlämningar
Lista över slott och herresäten i Skåne
Skåneland
Lista över naturreservat i Skåne län
Lista över Skånes kommuner
Skånska

Referenser


Noter

Tryckta källor


Riksdagens utredningstjänst (RUT), ''Finansiering av infrastrukturprojekt, '', Dnr. 2008:1407

Webbkällor


http://www.lansstyrelsen.se/skane/Kartor_och_planeringsunderlag/Kulturmiljoprogram/Skanes_historia_och_utveckling/Kommunikationernas_landskap/Vagar/Sveriges_forsta_motorvag.htm Länsstyrelsen i Skåne län
http://www.kommuninfo.se/kommun.php?Kommunval=127

Externa länkar


http://www.skane.com Skåne Com
http://www.visitosterlen.se/ Visit Österlen
Kategori:Skåne
Kategori:Sveriges landskap
Kategori:Öresundsregionen
af:Skåne
ang:Scōnīeg
ast:Escania
bg:Сконе (провинция)
br:Skania
ca:Escània
cv:Сконе ленĕ
cy:Skåne
da:Skåne
de:Schonen
et:Skåne maakond
en:Scania
es:Escania
eo:Skanio
eu:Eskania
fa:اسکونه
fr:Scanie
got:𐍃𐌺𐌰𐌽𐌾𐌰
ko:스코네
os:Сконе (провинци)
is:Skánn
it:Scania (provincia)
he:סקונה
ka:სკონე (პროვინცია)
la:Scania
hu:Skåne tartomány
mk:Сканија
arz:سكونيه
nl:Skåne
ja:スコーネ地方
no:Skåne
nn:Skåne
pl:Skania
pt:Escânia (província)
ro:Skåne
ru:Сконе (провинция)
sk:Skåne (kraj)
sr:Сканија
fi:Skåne
uk:Сконе (провінція)
vi:Scania
vo:Skaniän (länatopäd)
zh-yue:士干地區
zh:斯科訥

Själland


Själland (danska ''Sjælland'') är det egentliga Danmarks (alltså bortsett från Grönland, som också tillhör Danmark) största ö (landområde), med sina 7 031 kvadratkilometer. Den är belägen i östra Danmark, precis väster om det svenska fastlandet. Själland avgränsas i väster av Stora Bält och i öster av Öresund. Själlands nordligaste punkt, Gilbjerg hoved, utgör den västliga gränsen för Öresund.
Själland tillhör också Öresundsregionen.
Danmarks huvudstad Köpenhamn ligger till största delen på Själland (men även på Amager). Övriga städer på Själland är:
Frederikssund
Helsingör
Hillerød
Holbæk
Kalundborg
Korsør
Køge
Nykøbing Sjælland
Næstved
Ringsted
Roskilde
Slagelse
Stenløse
Vordingborg

Se även


Öresundsförbindelsen
FC Nordsjälland

Externa länkar


Kategori:Själland
Kategori:Öresundsregionen
Kategori:Danska öar i Östersjön
be:Востраў Зеландыя
bg:Шеланд
bs:Zeland
br:Sjælland
ca:Sjælland
cs:Sjælland
cy:Sjælland
da:Sjælland
de:Seeland (Dänemark)
et:Sjælland
el:Σγιέλαν
en:Zealand
es:Selandia
eo:Sjælland
eu:Sjælland
fa:شیلند
fo:Sæland
fr:Seeland (Danemark)
gl:Selandia - Sjælland
ko:셸란 섬
hr:Zeland
id:Sjælland
is:Sjáland
it:Sjælland
he:שלן
kl:Sjælland
ka:ზელანდია (კუნძული)
kk:Зеландия
la:Silandia
lt:Zelandija
hu:Sjælland
mr:स्यीलंड
nl:Seeland (eiland)
ja:シェラン島
frr:Sialun (Denemark)
no:Sjælland
nn:Sjælland
pl:Zelandia (wyspa)
pt:Zelândia (Dinamarca)
ro:Zealand
ru:Зеландия (остров)
simple:Zealand
sr:Селанд
fi:Sjælland
th:เกาะเชลลันด์
tr:Sjaelland
uk:Зеландія (острів)
vi:Zealand
zh-yue:斯崙島
zh:西兰岛

Skandinavien

Fil:Scandinavia.svg
Skandinavien är ett geografiskt och kulturellt område i norra Europa. Vanligen används termen i kulturell och Nordiska språk bemärkelse och omfattar då Sverige, Danmark och Norge, där man talar skandinaviska språk.

Geografi


Fil:Fennoscandia.png
Fil:Scandinavia.TMO2003050.jpg 2003. Nästan hela halvön är täckt av snö.]]
Skandinaviska halvön med bergskedjan Skanderna är ett geografiskt område som omfattar hela Norge och Sverige.
I omvärlden inbegrips ibland hela Norden i namn som engelskans något diffusa ''Scandinavia'' eller motsvarande på andra språk. På engelska har namnet "the Nordic Countries" inte fått något större genomslag, och engelskspråkiga historiker, statsvetare och andra forskare har inkluderat Finland i "Scandinavia" eftersom Finland har en mycket lång gemensam historia med Sverige. En av anledningarna till att begrepp som ''Fennoskandia'' börjat användas är för att det ska stå klart att även Finland och nordvästra Ryssland (Karelen och Kolahalvön) ska inkluderas när man talar om hela den geografiska halvön.

Klimat


Klimatet i Skandinavien är för breddgraderna mycket milt. Detta beror på främst två faktorer: dels att den nordatlantiska strömmen för med sig varmt vatten från sydliga breddgrader, dels att de förhärskande västan- eller sydvästanvindarna för med sig varm luft från väst respektive sydväst.
Vinter är jämfört med de på motsvarande breddgrader mycket milda, men variationerna från kusten till inlandet är mycket stora. Mildast är de vid Norges västkust där medeltemperaturen i januari ligger kring +3.5 grader, medan det i de nordostliga områdena som domineras av ostliga vindar ligger medeltemperaturen i januari istället kring -15 grader, och i extremfall kan temperaturen i västvindsskyddade områden i norra Norrlands inland fått temperaturer ned mot 50 minusgrader. Rekordet är 53 minusgrader i Malgovik i Lappland.
Sommartid är temperatursskillnaderna mindre, och större delen av halvön har julimedeltemperaturer mellan 16 och 18 plusgrader. Varmast är det i västra Danmark samt Göteborg med medeltemperaturer kring 20 grader i juli. Minst någon gång brukar varmfronter ge temperaturer över 30-grader. Rekordet är 38 plusgrader i Målilla respektive Ultuna.

Etymologi


Fil:Skandinavien mellan 1397 och 1815.jpg
Namnet ''Skandinavien'' delar troligen etymologi med Skåne, och är känt sedan antiken. Båda termerna Skandinavien och Skåne anses härstamma från den germanska roten
''Skaðin-awjō'', vilken senare dyker upp i fornengelska som ''Scedenig'' och i fornnorska som ''Skáney''.
Fil:Carta Marina.jpeg ''Carta Marina''.]]
Den äldsta identifierade källan som nämner Skandinavien är Plinius den äldres (23-79 e.Kr.) ''Naturhistoria'', som dateras till första århundradet efter Kristus. Olika referenser till regionen återfinns också i texter av Pytheas, Tacitus, Ptolemaios, Prokopios och Jordanes. Det antas att den benämning som används av Plinius är av västgermanska språk ursprung, och från början avsåg Skåne. Enligt vissa forskare kan den germanska roten rekonstrueras som
''Skaðan-'', vilket betyder "fara" eller "skada" (engelska ''scathing'', tyska ''Schaden'').
Fil:LateBalticIceLake.jpg omkring 10 500 f.Kr., med ett sund nära berget Billingen, genom vad som idag är Götaland i södra Sverige.]]
Det andra ledet är besläktat med det nordiska ''ö'', med innebörden 'land vid vatten eller helt eller delvis omgivet av vatten'. Ledet har rekonstruerats som
''awjo'', vilket betyder "land vid vattnet" eller "ö". Namnet Skandinavien skulle i så fall betyda "farlig ö", vilket anses syfta på förrädiska sandbankar och rev utanför delar av Skåne. Staden ''Skanör-Falsterbo'' i Skåne, med det långa Falsterbo rev, har samma stam, ("skan") kombinerat med -''ör'', vilket betyder "sandbank" (jämför norskans ''ur''). I den rekonstruerade germanska roten
''Skaðin-awjō'' anses det andra ledet ibland vara mindre säkert än det första. Boken ''The American Heritage Dictionary'' härleder det andra ledet från protoindoeuropeiskans ''*akwa-'', "vatten", med lydelsen "land". Det gotiska ''saiws'', "sjö" är ett urgermanskt ord som begreppsmässigt omfattar både det engelska ''sea'' (hav) och det tyska ''See'' (sjö). Samtidigt så kan det andra segmentet ha en icke-indoeuropeisk etymologi, enligt forskningsprojektet Indo-European Dictionary (IEED). Enligt IEED har uraliska språk länge uppmärksammats för detta led, nämligen det finska ''saivo'' ("transparent plats i havet") och det norsk-samiska ''saivvƒ'' ("helig sjö" eller "idol").

Plinius den äldres beskrivning


Plinius beskrivningar av ''Scatinavia'' och de omgivande områdena är inte alltid enkla att tyda. Han skriver i egenskap av romersk amiral, och berättar att den romerska flottan känner till 23 öar i detta område. Enligt Plinius är den mest kända ön ''Scatinavia'', vars storlek är okänd och där ''hilleviones'' lever. Föreställningen att Skandinavien var en ö var utbredd bland antikens skribenter under århundradet efter Kristus och kom att dominera beskrivningar av Skandinavien under de kommande århundradena.
Plinius fortsätter med att beskriva färdvägen till ''Scatinavia'' genom att hänvisa till berget Saevo (''mons Saevo ibi''), den Kodanska bukten och det Cimbrier höglandet. De geografiska detaljerna har identifierats på olika sätt; av vissa forskare tros "Saevo" vara den bergiga norska kusten vid Skagerraks inlopp och den Kimbriska halvön tros avse Skagen i Danmark. Såsom de beskrivs kan Saevo och Scatinavia även avse samma plats. Plinius nämner Skandinavien en andra gång: i bok VIII säger han att djuret ''achlis'' föddes på ön Scatinavia; det är ett betande djur med en stor överläpp och som även omfattar mytiska attribut. Namnet "Skandia", senare en synonym för Skandinavien, dyker också upp i Plinius ''Naturhistoria'', där det används för en grupp av öar som placeras norr om Britannia. "Skandia" tycks därför inte syfta på ön Scatinavia i Plinius text. Idén att "''Scadinavia''" kan ha varit en av "''Scandiae''"-öarna introducerades istället av Klaudios Ptolemaios (omkring 90 - 168 e.Kr.), som verkade i det romerska Alexandria. Han använde namnet "''Skandia''" för den största, östligaste av de tre "''Scandiai''"-öar som han beskrev låg öster om Jylland. Namnet ''Scatinavia'' spred sig därefter vidare geografiskt, så småningom med ett "n" inskjutet i assimilation (lingvistik) med det som redan fanns.

Germansk beskrivning


De latinska namnen i Plinius text gav upphov till olika former i medeltida germanska texter. I Jordanes (500-tal) historieskrivning över goterna används termen ''Scandza'' som namnet på deras ursprungsområde. Med Scandza åsyftades förmodligen Sydskandinavien.
Den första delen i ordet "Skandinavien" förklaras ibland även med utgångspunkt från nordisk mytologi, nämligen med jättekvinnan Skade (Skade).

Flagga


Fil:Flag_of_the_Kalmar_Union.svg
Skandinavien har, liksom exempelvis Iberiska halvön eller Balkanhalvön, ingen flagga. I vissa sammanhang, till exempel utomlands eller i datorspel, används Kalmarunionens rödgula flagga. Den används även när det är för krångligt att använda de tre staternas flaggor, eller när när man i text vänder sig till dem som talar och förstår skandinaviska när de tre skilda skandinaviska språken inte finns tillgängliga.

Referenser

Se även


Norden
Skandinavism
Skandinaviska myntunionen
Kartografins historia

Externa länkar


Kategori:Europas geografi
Kategori:Skandinavien
af:Skandinawië
als:Skandinavien
ar:إسكندنافيا
an:Escandinavia
frp:Scandinavie
ast:Escandinavia
az:Skandinaviya
bn:স্ক্যান্ডিনেভিয়া
zh-min-nan:Skandinavia
be:Скандынавія
be-x-old:Скандынавія
bg:Скандинавия
bar:Skandinavien
bs:Skandinavija
br:Skandinavia
ca:Escandinàvia
ceb:Eskandinabya
cs:Skandinávie
cy:Llychlyn
da:Skandinavien
de:Skandinavien
dsb:Skandinawiska
et:Skandinaavia
el:Σκανδιναβία
en:Scandinavia
es:Escandinavia
eo:Skandinavio
eu:Eskandinavia
fa:اسکاندیناوی
hif:Scandinavia
fo:Skandinavia
fr:Scandinavie
fy:Skandinaavje
fur:Scandinavie
ga:Críoch Lochlann
gv:Loghlin
gd:Lochlann
gl:Escandinavia
ko:스칸디나비아
hy:Սկանդինավիա
hi:स्कैण्डिनेवियाई देश
hr:Skandinavija
io:Skandinavia
id:Skandinavia
ia:Scandinavia
os:Скандинави
is:Skandinavía
it:Scandinavia
he:סקנדינביה
jv:Skandinavia
kn:ಸ್ಕ್ಯಾಂಡಿನೇವಿಯ
ka:სკანდინავია
kk:Скандинавия
sw:Skandinavia
ku:Skandînavya
mrj:Скандинави
la:Scandinavia
lv:Skandināvija
lb:Skandinavien
lt:Skandinavija
jbo:bertu'a
lmo:Scandinavia
hu:Skandinávia
mk:Скандинавија
mg:Skandinavia
mr:स्कँडिनेव्हिया
arz:اسكندنافيا
ms:Skandinavia
my:စကင်ဒီနေးဗီးယား
nl:Scandinavië
nds-nl:Skandinavië
ja:スカンディナヴィア
frr:Skandinaawien
no:Skandinavia
nn:Skandinavia
oc:Escandinàvia
mhr:Скандинавий
pap:Skandinavia
nds:Skandinavien
pl:Skandynawia
pt:Escandinávia
ro:Scandinavia
ru:Скандинавия
sco:Scandinavie
stq:Skandinavien
sq:Skandinavia
scn:Scandinavia
simple:Scandinavia
sk:Škandinávia
sl:Skandinavija
so:Skandinafiyen
ckb:سکاندیناڤیا
sr:Скандинавија
sh:Skandinavija
fi:Skandinavia
tl:Eskandinabya
ta:எசுக்காண்டினாவியா
tt:Скандинавия
th:สแกนดิเนเวีย
tr:İskandinavya
uk:Скандинавія
ur:اسکینڈینیویا
vec:Scandinavia
vep:Skandinavii
vi:Scandinavia
diq:İskandinavya
zh:斯堪的纳维亚

Lista över svenska artister och grupper som varit etta på Billboardlistan

Detta är en lista över svenska artister och grupper som varit etta på Billboardlistan.

Svenska artister som haft singelettor på Billboard HOT100 - listan


Blue Swede (Björn Skifs) - Hooked on a feeling
ABBA - Dancing Queen
Roxette - The Look, Listen To Your Heart, It Must Have Been Love, (Roxettes sång)
Ace of Base - The Sign

Övriga topp 10 Placeringar på HOT100


Roxette - Dangerous 2:a, Fading Like a Flower (Every Time You Leave) 2:a
Ace of Base - All that She Wants 2:a, Don't Turn Around 4:a
ABBA - Take a Chance on Me 3:a, Waterloo (sång) 6:a, The Winner takes It All 8:a
Neneh Cherry - Buffalo Stance 3:a, Kisses on the Wind 8:a
Europe - Carrie 3:a, The Final Countdown (sång) 8:a
Robyn - Do You Know (What It Takes) 7:a, Show Me Love 7:a
Blue Swede (Björn Skifs) - Never my Love 7:a

Ytterligare artister har haft singlar som toppat mindre meriterande Billboard-listor


Cardigans - Lovefool
- Etta på U.S. Billboard Top 40 Adult Recurrents
- Etta på U.S. Billboard Top 40 Mainstream
Agnes Carlsson - Release Me (Agnes Carlsson-låt)
- Etta på Dance/Club Play Songs
May Qwinten - HATE S3X
- Etta på Billboard iLike

Svenska artister som har haft topp 20 album på Billboard HOT200 - listan


Ace of Base - Happy Nation 1:a
Europe - The Final Countdown 8:a, Out of This World 19:e
Roxette - Joyride 12:a
ABBA - The Album 14:e, Super Trouper 17:e, Voulez-Vous 19:e
Kategori:Listor med anknytning till musik

SvenskMud

SvenskMud är ett MUD helt på svenska skapat av svenskspråkiga personer och förmodligen världens första svenskspråkiga MUD. Det utgår från LPMud 2.4.5, som skrevs av Lars Pensjö, översattes till svenska av Användare:LinusTolke under sommaren 1991 och öppnade den 29 juli samma år. SvenskMUD fanns tidigare hos datorföreningen Lysator men drivs nu vidare i privat regi med stöd av den ursprunglige skaparen Linus.
SvenskMUD Originalet! drivs av ''Ärkemagiker Magnus''. För att spela krävs ett medlemskap på ''Esplanaden'' och ett godkännande av en administratör i spelet.
SvenskMUD akt II, som öppnade sommaren 2007, är en vidareutveckling av SvenskMUD och mer inriktad på rollspel. Världen i akt II utvecklas fortfarande av flitiga författare (eller skapare som de heter i spelet). Akt II är gratis att spela och kräver inga personliga uppgifter av användarna.

Externa länkar


http://www.svenskmud.net/ - SvenskMUD
http://www.mudda.se - Samlingspunkt för SvenskMUD akt II samt Gryningstid
http://www.svenskmud.se/ - SvenskMUD Original
http://www.grytet.org - En community kring SvenskMUD och numera SvenskMUD akt II
Kategori:MUD
Kategori:Datorspel 1991

Smygehuk


Fil:Smygehuk hamnen.jpg
Fil:Smygehuk-1.jpg
Smygehuk är en hamn och ett fiskeläge på Skånes sydkust i Östra Torps socken i Trelleborgs kommun, nära Smygehamn.
Smygehuk är Sveriges och den skandinaviska halvöns sydligaste udde och är ett välbesökt turistmål med över 200&nbsp;000 besökare varje sommar. Platsen har ett café, fiskrökeri samt ett båtbyggeri med inriktning mot bland annat träbåtar.
Smygehuks fyr, byggd 1883, är ett 17 m högt torn byggt i järn. Efter att ha varit släckt i 25 år tändes den åter 2001. Den gamla fyrvaktarbostaden är ombyggd till vandrarhem och i det gamla mistlurshuset arrangeras bl a konstutställningar.
Vid hamnen finns en skylt med avståndsangivelser till några Alfabetisk lista över huvudstäder i Europa och till Treriksröset. Skylten har den 21 maj 2007 kompletterats med en utkiksplats och en kompassliknande avståndsvisare i sten.
Växt- och djurlivet runt udden präglas av den kalkrika marken. På stranden ligger klappersten, som vaskats fram ur den kalkrika berggrunden. Växter som trivs i den kalkrika jorden är arter som backanis, väddklint och trifft. Norr om hamnen finns ett kärr där orkidéerna majnycklar och ängsnycklar trivs. I kärret finns också salamander, grodor och paddor och den starkt hotade strandpaddan. På strandängarna mellan Böste_läge och hamnen i Smyge finns en unik population av huggorm, troligen den enda kvarvarande längs Skånes sydkust. Huggormarna är fridlysta.

Externa länkar


http://www.smygehuk.com Turistinformation om Smygehuk

Källor


Kategori:Orter i Trelleborgs kommun
Kategori:Sveriges geografiska ytterpunkter
Kategori:Fiskelägen
Kategori:Fyrar i Sverige
da:Smygehuk
de:Smygehuk
en:Smygehuk
nl:Smygehuk
nn:Smygehuk
pt:Smygehuk

Småland

:''För andra betydelser, se Småland (olika betydelser).''
Småland är ett landskap i Sverige i södra Sverige som i norr gränsar till Östergötland, i söder till Skåne och Blekinge, i väster till Halland och Västergötland (och har broförbindelse till Öland) och har kust mot Östersjön i öster. Högsta punkten är Tomtabacken med sina 377 meter över havet.

Administration


I likhet med andra svenska landskap saknar landskapet Småland egen administrativ betydelse. Landskapet, ytmässigt ett av de största i landet, har sedan länge varit uppdelat på flera Län i Sverige. De egentliga Smålandslänen är Jönköpings län, Kalmar län och Kronobergs län. Därtill kommer att delar av landskapet tillhör Hallands län och Östergötlands län.

Stiftsindelning


Den största delen av Småland tillhör Växjö stift, som sedan 1915 även innefattar det tidigare Kalmar stift. Församlingarna i Västerviks kommun, norra delen av Oskarshamns kommun (Kristdala församling och Misterhults församling), samt hela Vimmerby kommun, Hultsfreds kommun, Eksjö kommun, Aneby kommun och Tranås kommun kommuner, liksom smålandsdelen av Valdemarsviks kommun respektive Åtvidabergs kommun kommuner tillhör Linköpings stift. Mindre delar av Jönköpings kommun (Norra Mo församling) och av Gislaveds kommun (Norra Hestra församling, Stengårdshults församling, Norra Unnaryds församling, Öreryds församling och Valdshults församling) hör till Skara stift.

Historia


Redan 500 f.Kr. framställdes järn i det myr- och sjörika Småland. Fynd av romerska varor tyder på en välutvecklad långväga handel. Granen gör sitt intåg i den småländska floran under medeltiden. På 1200-talet styrdes Sverige från Näs slott på Visingsö, Sveriges första riksborg och centrum för den svenska kungamakten under denna tiden. Bergsbruk kan man tala om först på 1400-talet, då malm började brytas i Tabergsområdet. Järnhanteringens uppsving kom under 1500-talet och 1600-talet då utländska smeder lärde ut nya metoder. Dackefejden 1542-1543 var ett uppror lett av Nils Dacke mot Gustav Vasa som eskalerade till ett inbördeskrig mot kungen. Möjligen var detta början till slutet för små landens självbestämmande. Från 1800-talets mitt trädde träindustrin och glasbruken in i järnbrukens ställe. När industrialiseringen kom sökte sig många till fabrikerna, men många behöll torpen för levebrödets skull. Den stora folkökningen med svält och fattigdom i följe, ledde vid mitten av 1800-talet till att många unga torpare emigrationen från Sverige till Nordamerika till Amerika. Fil:Byggnadskonsten, Hagby kyrka i Småland, Nordisk familjebok.png söder om Kalmar]]
Under medeltiden var Kalmar Sveriges största stad, där Tyskland köpmän skötte järnexporten. De småländska städerna har flera gånger helt eller delvis förstörts genom bränder och krig. Växjö ödelades av bränder 1838 och 1843 och bebyggelse från denna tid finns bara sparsamt kvar. Västervik blev lågornas rov under danskarnas plundringståg på 1600-talet och även Jönköping drabbades upprepande gånger. Staden Eksjö har bevarat det mesta av sitt medeltida utseende trots en förödande brand i mitten av 1800-talet. Halva staden förstördes och man beslöt sig för att bevara den halva som fanns kvar. Alla dessa stadsbränder ledde efterhand till att städerna fick rutnätsplaner och stenhus under senare delen av 1800-talet. Inte heller på senare tid tid har städernas trähus undgått lågornas rov. 1953 utbröt en brand i centrala Ljungby som förstörde en stor del av dåvarande centrum och 1955 brann en del av Värnamo upp. 2002 drabbades en stor del av Jönköpings ännu bevarade träkvarter i den östra delen av centrum.
I centrum för småländskt kulturliv står Smålands akademi med säte i Växjö, som årligen bland annat utdelar kulturpriser till förtjänta mottagare.
Fil:Brahehus Granna Sweden.jpg norr om Gränna]]

Namnets ursprung och de driftiga smålänningarna


Småland har fått sitt namn av de tolv ursprungliga små landskapen Kinda, Tveta härad, Vista härad, Vedbo, Tjust, Sevede, Aspeland, Handbörd, Möre, Värend, Finnveden och Njudung. Möjligen räknades ursprungligen även Öland och enligt vissa historiker Blekinge (som sägs ha varit en del av Värend) till de små landen. Kinda räknas idag till Östergötland. Varje små land hade eget ting och en egen lag, därav avsaknaden av en Smålandslag. Deras självbestämmande gentemot kronan var så långt gående att de kunde förklara sig neutrala i krig med mellan Sverige och Danmark, bondefred. Vanligen inskränkte sig tingets självbestämmande till att godkänna eller förkasta nya skatter från kungen. Var dock kronans fogde med på tinget med tillräckligt många knektar så fick kungen som han ville. Denna självständighet och denna avsaknad av en egentlig definition på vad Småland egentligen är och vad det småländska är karaktäriserar Småland i en väldigt hög grad vilket kan förklaras av denna historiska bakgrunden av Småland som en gränsprovins som i de flesta fall fick rå om sig självt. Genom de diffusa gränsdragningarna igenom historien och den administrativa uppsplittringen av landskapet mellan olika stift (kyrkligt förvaltningsområde), län och mellan länderna Sverige och Danmark har man lyckats skapa en landsdel där det är de från omvärlden skiljande dragen som förenat de små landen till en egen identitet snarare än något inom landskapet som förenat dem.
Fil:Map of landscape Smaland Sweden.jpg.]]
Begreppet smålänningar finns belagt i medeltida Upplandslagen. Enligt sägnen är seghet, påhittighet och företagsamhet utmärkande för smålänningen. Finnveden är historiskt förknippat med företagsamhet och har generellt varit mer välmående än omkring liggande delar. Småindustrier som de i Gnosjö, Gislaved, Värnamo, Vaggeryd, Ljungby och Älmhult, vittnar om detta. "Sätter man en smålänning på en klippa i havet, så skaver han sig mätt". är ett gammalt talesätt. 1700-talets järntrådsdragning följdes av nya produkter som hårnålar, kedja, strumpstickor, säkerhetsnålar och råttfällor. Stormaktstidens krig gav Husqvarna goda konjunkturer. I Jönköping startades på 1840-talet en Jönköpings tändsticksfabrik av Johan Edvard Lundström som blev en världsindustri. I Finnveden i västra Småland växte en redan existerande småföretagaranda (Gnosjöandan) medan man längre österut kom att bilda brukssamhällen av liknande snitt som i övriga Sverige. Tjust är ett område som karaktäriseras av traditionella brukssamhällen som Överum, Ankarsrum, Edsbruk m.fl. bruksorter. Det är framförallt i Kalmar län och östra delarna av Kronobergs och Jönköpings län som dessa brukssamhällen varit vanligast. På Småländska höglandet skapas under tidigt 1900-tal en ny industriform främst inriktad på husbyggen och annan byggnadsindustri. Dessa husföretag finns till stor del kvar än idag och är nu den viktigaste industrin på Höglandet. Exempel på sådana husfabriker är Myresjöhus, Sävsjö Trähus, Eksjöhus samt Anebyhus med flera och exempel på hemrelaterad industri är till exempel Elitfönster och Sävsjösläpet.

Geografi


Småland är ett av Sveriges sjörikaste landskap. I dalarna och kring sjöarna har åkermark brutits under århundraden av möda. Kallmur och rösen är monument över hårt arbete. Äldre tiders landskap var öppnare, skogen hölls på många håll borta genom svedjebruk och beten. Jordbruket var långt in på 1800-talet huvudnäringen, inte minst på den bördiga Södra Möreslätten söder om Kalmar. Den steniga moränmarken i de inre delarna av Småland hindrade bönderna från att finna större odlingsytor. Många myrar och mosse torrlades under 1800-talet för att vinna mark. De steniga tegarna lär ha sin motsvarighet i det italienska Apulien, vilket gett en del i Småland omkring Ramkvilla namnet get-Apulien, eller Getapulien. Kusten mot Östersjön ligger till stor del vid Kalmarsund. Norr om detta ligger Misterhults skärgård och Tjusts skärgårdar. En stor del av Smålands inland, särskilt i den norra halvan, ligger på Sydsvenska höglandet.

Städer


De gamla, stadsprivilegium städerna i Småland var: Eksjö, Gränna, Jönköping, Kalmar, Oskarshamn, Vimmerby, Västervik och Växjö. Dessa inrättades som egna stadskommuner när 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft den 1 januari 1863. Under 1900-talet blev sedan ett antal orter (ofta framväxande industrisamhällen eller järnvägsknutar) stad, nämligen Huskvarna (1911), Nässjö (1914), Tranås (1919), Vetlanda och Värnamo (1920), Nybro (1932), Ljungby (1936) och slutligen Sävsjö (1947). Dessa sentida städer fick ingen egen jurisdiktion utan lydde fortsatt under sin häradsrätt. De mindre städerna lades åren 1936-1969 under landsrätt, nämligen Gränna (1936), Eksjö (1941), Vimmerby (1948), Oskarshamn (1964) och Västervik (1969). Jönköping, Kalmar och Växjö hade kvar rådhusrätterna fram till tingsrättsreformen 1971. I samband med Kommunreformer i Sverige upphörde städernas särställning. De flesta av dem är idag centralort i de kommuner, som bär deras namn. Undantagen är Gränna och Huskvarna, båda inom Jönköpings kommun. Huskvarna är dessutom även geografiskt en del av tätorten Jönköping.

Större tätorter, sjöar och öar


|
Sjöar
(bokstavsordning)
Bolmen
Helgasjön
Möckeln, Småland
Rusken
Sommen
Vidöstern
Vättern
Åsnen
|
Öar
(bokstavsordning)
Bolmsö
Sirkön
Visingsö
|}
:''Se även Lista över Smålands större sjöar.''
:''Se även Lista över härader i Småland.''

Klimat


Småland har ett ganska kontinentalt klimat med stora temperaturskillnader. Anledningen är att sydvästra Småland täcks av det Sydsvenska höglandet som hindrar fuktig luft från Atlanten att tränga in i landets östra delar. Uppe på höglandet däremot är nederbörden hög med mycket regn och dimma eftersom vindarna från havet pressas upp mot höglandet och när luften kommit upp till toppen kondenserar fukten och faller som nederbörd över höglandet. På östra sidan om höglandet är nederbörden lägre eftersom den fuktiga vinden släppt av fukten och därför är varm och torr. Då blåser vinden ned över östra Småland och ger högtrycksväder. Målilla inte så långt från Hultsfred ligger vid kanten av höglandet. Där har Sveriges högsta temperatur uppmätts: 38 grader den 29 juni 1947. (Rekordet delas med Ultuna i Uppland.) En annan faktor som gör att det blir så stora skillnader i temperatur är att Målilla ligger långt ifrån havet, samt att det inte finns något större vattendrag eller någon sjö i närheten som skulle kunna jämna ut temperaturen.

Kända smålänningar

Dagstidningar i Småland

Se även


Glasriket
Rantzaus räd
Smålands flagga
Lista över Smålands runinskrifter
Fornborgar i Småland
Lista över slott och herresäten i Småland
Småländska - lokal dialekt

Referenser

Externa länkar


http://magnus.laxarbykvarn.se/smaland.html Liten småländsk ordlista
http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Smaland/index.html Lyssna till några av Smålands dialekter
http://www.visit-smaland.com/ Smålands Turism
http://www.travelsmaland.se/ Travel Småland
Kategori:Småland
Kategori:Sveriges landskap
ar:سمولاند
bg:Смоланд
br:Småland
ca:Småland
cy:Småland
da:Småland
de:Småland
et:Småland
en:Småland
es:Småland
eo:Småland
fa:اسملاند
fr:Småland
ko:스몰란드
hy:Սմոլանդ
os:Смоланд
it:Småland
he:סמולנד
la:Smolandia
lt:Smolandas
hu:Småland tartomány
mk:Смоланд
nl:Småland
ja:スモーランド地方
no:Småland
nn:Småland
pnb:سمالینڈ
pl:Smalandia
pt:Småland
ro:Småland
ru:Смоланд
simple:Småland
fi:Småland
vi:Småland
vo:Smoläniän
zh:斯莫蘭

Storsjön (olika betydelser)

Storsjön är namn på cirka 78 sjöar i Sverige enligt SMHI:s sjöregister.

Sverige


Insjö i Jämtland, se Storsjön
Insjö i Gästrikland, se Storsjön, Gästrikland
Del av insjön Viksjön i Gästrikland, se Viksjön, Gästrikland
Insjö i norra Hälsingland, se Storsjön, Nordanstigs kommun
Insjö i nordöstra Hälsingland, se Storsjön, Hudiksvalls kommun
Insjö i västra Hälsingland, se Storsjön, Ljusdals kommun
Insjö i norra Härjedalen, se Storsjön, Härjedalen
Insjö i norra Västerviks kommun, Småland, se Storsjön, Småland
Insjö i Gnesta kommun, Södermanland, se Storsjön, Södermanland
Insjö i Skinnskattebergs kommun, Västmanland, se Storsjön, Västmanland
Insjö vid E4 i Kramfors kommun, Västernorrlands län, se Storsjön, Ångermanland

Finland


Fält i Lappfjärd i Kristinestad, Finska: Merijärvi

Se även


Storsjö
Storsjöbygden
de:Storsjön (Begriffsklärung)

Skånes historia

Denna artikel behandlar Skånes historia.

Vikingatiden


Fil:Heathen tempel of Uppåkra Sweden.jpg. Rekonstruktion Sven Rosborn, Fotevikens Museum 2004.]]
Skåne omtalas första gången i skrift i samband med fredsfördraget mellan danerna och Karl den store år 811. Med i danernas följe var då "Osfrid från Schonen", som kanske var kung över Skåne. Nästa gång Skåne omtalas är i samband med handelsmannen Wulfstans resa utmed södra Östersjökusten ca 870 e.Kr. Under 900-talets senare hälft finns Skåne omtalat i de isländska skrifterna men dessa skrevs inte ner förrän kanske runt 1100 varför materialet har brister sett i ett källkritiskt sammanhang. Ofta får man se kungalistor från Skåne som omtalar en mängd kungar från forntida dagar. Samtliga dessa är emellertid sagokungar, omtalade under medeltiden och som sådana att betraktas närmast som rena fantasiprodukter.
Genom den arkeologiska upptäckten av det rika forntida samhället Uppåkra strax söder om Lund kan man nu med stor sannolikhet våga påstå att ett av Skånes större järnålderscentra utgjorts av just denna plats. Bebyggelsen har existerat från ca 100 e.Kr. till slutet av 900-talet e.Kr. På platsen har stått ett hednatempel.
Skåne erövrades av den danske kungen Harald Blåtand, troligtvis under 970-talets senare hälft. Genom bl.a. spridningen av runstenar från just tiden i slutet av 900-talet kan man konstatera att det varit Öresundskusten och Skånes sydkust som bör ha lagts under Haralds välde. I Blekinge satt fram till andra hälften av 1000-talet sveonerna och troligtvis har dessa också innehaft den skånska ostkusten. Dels kan man se detta i gravmaterialet från denna tid. Medan de vikingatida gravarna i Blekinge och östra Skåne svarar till ett speciellt gravskick norröver är begravningsskicket helt annorlunda utmed landskapets syd- och västkust. Förhållandet mellan svear och daner i Skånes kustområden förklarar också varför det finns två praktfulla runstenar vid Simris på Österlen som är huggna av svenska runristare i början av 1000-talet. Först genom biskop Eginos kristnande av Blekinge på 1060-talet har troligtvis det svenska väldet gått förlorat i dessa områden.
Harald Blåtand införde den kristna religionen till Skåne. Genom att anlägga så kallade trelleborgar, stora ringborgar för garnisoner av soldater, tog han makten i delar av landskapet. Kännetecknande för dessa ringborgar är att det strax utanför ena porten byggdes en kristen kyrka, troligtvis helgad åt S:t Clemens. Trelleborgar finns säkert belagda i Trelleborg och i Borgeby invid Löddeköpinge. Med stor sannolikhet har de också funnits i Lund och i Helsingborg.
Den danske kungen Sven Estridsson dominerade på ett kraftfullt sätt den skånska politiken under mitten av 1000-talet. Kungen, vars far Ulf Torgilsson varit skånsk jarl som mördats av den tidigare kungen, ägde troligen ett stort antal gårdar i landskapet liksom modern Estrid Svensdotter av Danmark som donerade "50 bol" i Göinge till domkyrkan i Roskilde. Själv överlämnade Sven kunglig egendom till kyrkan i Dalby.
År 1060 instiftade Sven Estridsson nya biskopsdömen i Danmark. I Skåne blev både Lund och det endast någon mil bort belägna Dalby två sådana. I Lund blev biskop Henrik, Lund, som tidigare varit biskop på Orkneyöarna, insatt som biskop. I Dalby blev Egino biskop. Han var vigd av ärkebiskopen i Hamburg. Egino kan karakteriseras som missionsbiskop och han deltog i flera korståg i Sverige. År 1066 dog biskop Henrik och Egino överflyttades då till Lundastolen samtidigt som Dalbystiftet lades ned.
Sven Estridsson påbörjade uppförandet av en stenkyrka i Lund och en i Dalby. Kungen är fast förknippad med Dalby där det fanns en stor gård som kungen ägde. Den blev grunden för det kloster som snart anlades på platsen. I Necrologicum Lundense står att läsa att Sven, "den mest kristelige konungen", byggde Dalby kyrka och donerade två och en halv gård till den.
Adam av Bremen skrev ca 1070: "Skåne, den vackraste provinsen i Danmark. Det är väl rustat med män, fruktbart och rikt på handelsvaror, och det är fullt av kyrkor. Skåne är två gånger så stort som Själland – det har nämligen 300 kyrkor."
Omkring 1080 ersattes Lundakyrkan av en ny i sten i samband med att kryptan till den nuvarande domkyrkan började uppföras. År 1103 avstyckade påven Norden från Hamburg-Bremens ärkebiskop. Den förste ärkebiskopen i Lund blev Asser, invigd 1104. Detta betydelsefulla årtal, då den västerländska kulturen i egenskap av den mäktiga kyrkan etablerats enligt europeiska normer i Norden, är därför lämpligt att låta bilda gräns mellan vikingatiden och medeltiden i Skandinavien.

Medeltiden till 1500-talet


Kyrkan


Fil:Lunds domkyrka, 2004d.jpg
Fil:Helsingborg 1589 Georg Braun.jpg
Fil:Administrative division of denmark in medieval times.jpg
Under den första kristna tiden gick kungamakten och kyrkan hand i hand. Det var bland kyrkans män i högre positioner som kungen fann personal med en god utbildning, som kunde läsa och skriva och därtill var söner hämtade ur herremannaklassen. Kungen behövde sådana i sin administrationsapparat; skatter och andra intäkter skulle bokföras.
Under sent 1000-tal–början av 1100-talet införs bruket att bygga med sten. Byggnadshyttan vid Lunds domkyrka under åren ca 1080–1145 har här givetvis spelat en stor roll. Den främst kyrkliga byggverksamheten i sten har varit kolossalt omfattande. Nästan samtliga av Skånes sockenkyrkor av trä ersattes under denna period av stenbyggnader. Skåne som ärkestift över hela Norden fick på detta sätt en manifestering av den kyrkliga överhögheten även ute på landsbygden. Ett flertal olika Skånsk medeltidskonst är kända från 1100-talet.
1100-talet var de stora klosterbyggenas århundrade i Skåne. Ärkebiskop Eskil i Lund var den pådrivande kraften. En mängd olika klosterordnar slog sig nu ner runt omkring i landskapet. Augustinerna (Dalby), premonstratenserna (Lund, staden Tommarp invid nuvarande Simrishamn, staden Vä söder om Kristianstad), cistercienserna (Herrevad), benediktinerna (Lund, Bosjökloster).
En stor mängd Skånsk medeltidskonst alster finns representerade i bevarade medeltida kyrkor. Under speciellt 1400-talet ersattes kyrkornas inre trätak av tegelvalv. Behovet att utsmycka dessa blev således stort under en relativt kort period.

Städerna


De äldsta skånska städerna är Lund och Helsingborg. Lund anlades av Harald Blåtand när denne lade ner den hedniska huvudorten Uppåkra runt år 980. I stället påbörjas en ny stad eller stadsliknande samhälle norr om Höje å. Här anlade kungen troligtvis en av sina ”trelleborgar”, garnisonsläger. På samma sätt bör kungen ha anlagt en trelleborg i Helsingborg. Ortnamnet med efterledet ”borg” omtalas nämligen redan år 1085. Den enda borgtyp som man känner tidigare än detta år i Danmark är Haralds ”trelleborgar”.
Andra tidiga städer i Skåne är i väster Lomma norr om Malmö samt i landskapets östra del Vä, Åhus och Tommarp. Under 1200-talets allt intensivare tyska Hansahandel uppstår ett antal kuststäder. Skanör etableras som stad och handelsplats för fisk runt 1200. Trelleborg blir stad redan i början av 1200-talet. Ystad och Malmö omtalas från mitten av seklet. Malmö kan med rimlig sannolikhet knytas till den stad i Skåne med borg på stranden som ärkebiskop Jacob Erlandsen enligt skriftligt källmaterial ska ha anlagt år 1254. I slutet av 1200-talet verkar också Falsterbo ha uppstått ur den rika sillhandeln runt Skanör.
På 1400-talet anlägger kung Erik av Pommern Landskrona. Under samma århundrade tillkommer Båstad och Luntertun inne i Skälderviken. År 1513 läggs Luntertun ner och ersätts på Kristian II:s order av Engelholm.

Makten i landskapet


Med en svacka under 1400-talet växte sig från det tidiga 1500-talet den danska kungamakten allt starkare. I Skåne fanns vid denna tid 16 huvudlän samt ett flertal mindre län. Det var kungen som utsåg sina mest pålitliga män till länsherrar. Flera av huvudlänen styrdes från riksborgar. Under medeltiden var Lindholmens borg öster om Svedala en sådan riksborg. Andra var Helsingborg och Malmö och från mitten av 1500-talet även Landskrona. ''Skåninge landsting'' omfattade Skåne, Blekinge, Bornholm och Ösel. Möten hölls vid bronsåldershögen ''S:t Libers kulle'' vid Vallkärra; numera ligger den i parken strax N. om monumentet över slaget vid Lund. Där hölls även kungahyllningar, vid de danska kungarnas 'eriksgator' i sina underlydande landskap. Kristian IV av Danmark var den siste kungen som där hyllades.
Den mäktiga skånska adeln kan spåras ner i 1100-talet. Genom att kungen gav skattefrihet och förläningar till sina betrodda män växte det danska adelsväldet snabbt upp. Skåne utmärkte sig med en mängd slott, herrgårdar och befästa sätesgårdar. Under speciellt 1400-talet uppstod högadeln vilken manifesterade sig med väldiga slottsanläggningar. Tidiga sådana monument, så kallade fasta hus, är Glimmingehus, Örup norr om Ystad och Bollerup strax intill samt Lillöhus vid Kristianstad.

Upprorstider


:''Se även: Grevefejden''
Mot den skånska adeln ställdes i början av 1500-talet borgare och bönder. Dessa fick en beskyddare i den liberale kungen Kristian II. Malmös borgare gick i bräschen för den danske kungen. År 1523 belägrade en adelsarmé staden under lång tid. År 1525 utbröt ett stort bondeuppror i Skåne och Blekinge vilket syftade till att ge den landsflyktige kungen sin makt åter. Mot de upproriska stod den gamle kungens morbror Fredrik I av Danmark, adeln och tyska legosoldater. Två stora masslakter av bönder ägde rum detta år, Vid Arlöv utanför Malmö och vid Bunketofta lund inte långt från Helsingborg. Åren 1534–1536 påbörjade och utkämpade Malmö tillsammans med Köpenhamn och tyska Hansan ett inbördeskrig med syfte att återinsätta Kristian II på Danmarks tron.
Det är vid denna tid som de skånska adelsmännen börjar befästa sina slott med runda kanontorn för att skydda sig mot bönderna. Exempel på ett sådant slott är Torups slott utanför Malmö.

1600-talet


De skånska krigen


Fil:Tåget över stora bält.jpg 1658 var en avgörande faktor för den svenska erövringen av Skånelandskapen.]]
Fil:Capture of Landskrona-Claus Møinichen.jpg.]]
I början av århundradet var Skåne ett av Danmarks mest blomstrande områden – i slutet av århundradet var det svårt sargat av våldsamma och brutala krig. Under Kalmarkriget åren 1611-1613 härjades nordöstra Skåne hårt av de stridande parterna dels av svenskarna under Gustav II Adolfs ledning, men också av införda danska trupper. Ordern var, hos båda sidor, att soldaterna skulle bränna alla gårdar där fiendens sympatisörer huserade och urskillningslöst mörda alla människor som man där fann. 24 kyrksocknar ödelades och staden Vä brändes.
I januari 1644 attackerade Gustav Horn Skåne med 11.000 svenska soldater. Helsingborg och Lund kapitulerade, Landskrona intogs och Malmö började belägras. Vid freden i Brömsebro 1645 fick Danmark behålla Skåne men förlorade Halland. Denna fred var dock endast ett kort uppehåll. Sommaren 1657 gick svenskarna åter in i Skåne. Båstad brändes men vid Ängelholm stoppades anfallet upp. På vintern samma år tågade Karl X Gustaf över isarna från Jylland till Själland. Vid freden i Roskilde 1658 tvingades Danmark avstå Skåne till den svenske kungen.
Det var en självklarhet för den danska regeringen att Skåne snart åter skulle återhämtas till Danmark. Den 29 juni 1676 landsteg därför Christian V söder om Helsingborg. Detta blev inledningen till ett mycket långt och blodigt krig skulle drabba Skåne fram till 1680. Kriget blev till att börja med en stor framgång för danskarna. Helsingborg och Landskrona kapitulerade och Kristianstad intogs. Karl XI fick dra sig tillbaka in i Sverige. När han återkom på hösten samlades de båda arméerna norr om Lund. Efter slaget vid Lund 4 december 1676 stod svenskarna kvar på slagfältet medan den danska hären i god ordning retirerade till Landskrona. Landskrona kom sedan att bli danskarnas huvudfäste under resten av kriget.
Under 1600-talet uppträdde snapphanarna som känt begrepp. Namnets ursprung går dock tillbaka till 1560-talet. Sven Poulsen var en av ledarna. Med sina fåtaliga ”friskyttar” gick han bl.a. till anfall mot hela svenska armén när denna 1657 bröt in över Hallandsåsen. På våren 1677 reste Johan Gyllenstierna med en stor trupp svenska soldater runt i socknarna för att få den manliga befolkningen att skriva på en trohetsförsäkring till den svenske kungen. Man lovade amnesti och hotade med svåra repressalier om man samarbetade med snapphanarna. För att statuera exempel gav Karl XI i april 1678 order om att Örkeneds socken, som ett av de värsta tillhållen för snapphanar, skulle brännas och alla vapenföra män skulle avrättas. Befolkningen hann till största del sätta sig i säkerhet, men några slogs ihjäl, gårdarna brändes och åkrarna skövlades. Dessa våldshandlingar gjorde att befolkningen alltmer drog sig för att hjälpa friskyttarna. Det blev härigenom allt svårare att särskilja frihetskämpar från vanliga rövare.

Försvenskningen av Skåne


Det gällde för den svenska överheten att få skåningarna att bli svensksinnade. Den 16 april 1658 samlades därför representanter för Skånes, Blekinges och Hallands adel, borgare, prästerskap och bönder till en edsvärjardag på Malmö rådhus. På ett givet tecken fick ombuden falla på knä och lova sin nye kung trohet. Eden förestavades av en sekreterare. Karl X Gustaf var inte själv närvarande utan representerades av en tom stol omgiven av svenska soldater.
År 1662 hölls en så kallad lantdag i Malmö där skåningarna accepterade nya skatter och förordningar som helt skiljde sig från dansk lag. ”Lilla tullen” var ett sådant påfund. Alla varor som fördes in i städerna skulle beläggas med tull, precis som skedde i alla svenska städer. I varje stadsstyrelse skulle det dessutom finnas minst två svenskfödda personer bland rådmännen. På samma sätt som i övriga Sverige delades städerna upp i stapelstäder och uppstäder. Många rikssvenskar tilltvingade sig också borgmästarplatser. Samtidigt fick innevånarna i Skåne representation i den Sveriges riksdagen, till skillnad från andra erövrade områden under den svenska stormaktstiden.
Redan när Karl X Gustaf landsteg i Helsingborg 1658 mötte han biskop Peder Winstrup från Lund ute på bryggan. Biskopen blev en drivande kraft för inrättandet av Lunds universitet som en svensk motvikt mot Köpenhamns universitet. År 1666 kunde universitetet inrättas under namnet ”Regia Academia Carolina”. Den officiella invigningen ägde rum i januari 1668.
Försvenskningen av Skåne drevs efter det stora kriget med stor effektivitet. Karl XI införde svenskt kyrkospråk och 1686 års svenska kyrkolag kom att gälla även för de erövrade landskapen Skåne, Blekinge och Halland. Från predikstolarna spred de svenska prästerna sitt budskap.
Under skånska kriget 1675-1679 förklarade Danmark krig mot Sverige, med avsikt att försöka återta Skåne. Förutom mot reguljära danska trupper fick de svenska styrkorna slåss mot snapphanar, en beteckning som kunde stå för det mesta från gerillakrigare till stråtrövare (skillnaden mellan dessa grupper var dock inte speciellt stor). Efter inledande medgångar stod det till slut klart att det danska försöket hade misslyckats. Efter den stora svenska förlusten vid slaget vid Poltava under stora nordiska kriget gjordes ett nytt försök. Den skånska befolkningen slöt dock inte upp på Danmarks sida på samma sätt som tidigare då många hade kommit att omfamna och acceptera Skåne som svenskt, och efter slaget vid Helsingborg 1710 fick Danmark dra tillbaka sina trupper från Skåne. 1716 samlades en dansk och rysk här på Själland för en planerad invasion över Öresund. Oenighet uppstod mellan danske kungen och tsaren, orsakad av hotet att Karl XII då personligen befann sig i Lund. 1786 sändes den danske artillerimajoren Schell på spionresa i Skåne och Blekinge för att rekognosera inför ett eventuellt danskt angrepp med anledning av de spända svensk-ryska relationerna. Under Napoleonkrigen planerades 1808-1809 åter ett danskt anfall från Själland mot Skåne, denna gång med hjälp av på Själland förlagda franska trupper.

1700-talet


Större delen av 1700-talet blev för Skånes del ett dåligt århundrade. Den svenska centralmakten förstärkte sina bastioner i Landskrona och Kristianstad, i övrigt dröjde det länge innan landskapet skulle återhämta sig ekonomiskt och demografiskt. Först i samband med Napoleonkrigen påbörjades ett uppsving för de skånska hamnstäderna, som kunde leva på en framgångsrik smuggling mellan kontinenten och England i syfte att bryta Kontinentalblockaden. Vid samma tid inledde Rutger Macklean sina jordbruksreformer, något som skulle leda till omfattande produktionsökningar och omvälvande socio-ekonomiska effekter för det skånska jordbruket.

Industrialiseringen


Fil:Malmö, Kockums building.jpg i Malmö.]]
1800-talet blev för Skånes del ett särdeles uppsving. Kontakterna med Danmark förenklades under mitten av 1800-talet då de sista restriktionerna avlägsnades. Industrialismen fick ett tidigt fotfäste i Malmö som tidigt blev ett socialistiskt fäste i Sverige. Befolkningen ökade och nya industrier startades tack vare danskt och svenskt kapital. Malmö blev slut/startpunkten för Södra stambanan vilket gynnade trafikutvecklingen i Skåne.
Skåne kom under denna tid att genomgå en stor befolkningsutveckling och -förskjutning. Industristäderna i västra och södra Skåne och universitetsstaden Lund kom att öka kraftigt i befolkning, medan norra och östra Skåne kom att stagnera i jämförelse. Jämfört med 1700-talet då ungefär lika många bodde i Malmöhus län som i Kristianstads län var förhållandet drygt 3:1 vid länssammanslagningen 1998. Helsingborg, Landskrona, Eslöv, Malmö och Trelleborg blev ledande industristäder med gummiindustrier (Helsingborg och Trelleborg), varv (Landskrona och Malmö), livsmedel (Helsingborg och Eslöv), textilier (Landskrona, Eslöv, Malmö) samt med undantag för Eslöv hade alla stora hamnverksamheter. Lund gynnades av att universitetet expanderade: Medan det fanns drygt 1000 studenter inskrivna vid universitetet 1900, var antalet över 20 000 år 1970. Staden gynnades även av att högteknologiska industrier knutna till universitetet uppstod såsom förpackningsföretaget Tetra Pak, dialystillverkaren Gambro m.fl. I Kristianstads län uppstod fler traditionella bruksorter i likhet med övriga Sverige såsom Klippan och Östanå (pappersbruk), Perstorp (Perstorp AB), Sibbult (Scania) m.fl. orter vilka samtliga haft en svagare utveckling efter 1970 än de övriga städerna.
Den framväxande arbetarrörelsen skapade sociala spänningar; I Malmö blev Amaltheadådet 1908 då ett skepp brittiska strejkbrytare sprängdes uppmärksammat även internationellt på grund av dödsdomarna om avkunnades mot gärningsmännen (domarna omvandlades senare så att de släpptes). Även Möllevångskravallerna 1926 blev mycket uppmärksammat i en tid då Sverige som helhet kännetecknades av stora arbetsmarknadskonflikter.

Efterkrigstiden


Se bland annat varvskrisen, miljonprogrammet, Öresundsbron och Turning Torso.

Kungar av Skåne


Dessa kungar är endast belagda i sena källor och deras historicitet kan på grund av brist på relevant källmaterial kraftigt ifrågasättas.
Halvdan snälle
Ivar Vidfamne
Gudröd av Skåne
Strutharald

Jarlar av Skåne


Ulf Torgilsson, död 1026

Se även


Snapphanar
Skåneland
Sveriges län Med den danska länsindelningen före 1658.

Litteratur


Rosborn, Sven: ''Den skånska historien I. Före skrivkonsten'', Malmö 1999. ISBN 91-973777-0-8
Rosborn, Sven: ''Den skånska historien II. Vikingarna'', Malmö 2004. ISBN 91-973777-1-6

Externa länkar


http://www.foteviken.se/skane/art_lex/lexikon/skane.htm Skånes historia i årtal i Fotevikens Museums databas
http://www.ts.skane.se/ Skånes historia på Internet Region Skånes kulturförvaltning
Kategori:Skånes historia
da:Skånes historie
en:History of Scania

Skånska sevärdheter

#OMDIRIGERINGSkåne#Turism och besöksmål

15 september


15 september är den 258:e dagen på året i den gregorianska kalendern (259:e under skottår). Det återstår 107 dagar av året.

Återkommande bemärkelsedagar


Nationaldagar


Costa Ricas nationaldag
El Salvadors nationaldag
Guatemalas nationaldag
Honduras nationaldag
Nicaraguas nationaldag

Namnsdagar


I den svenska almanackan


Nuvarande – Sigrid och Siri
Föregående i bokstavsordning
Gustava – Namnet hade under 1600-talet tidvis förekommit tillsammans med Gustav på 9 december och på 1790-talet tidvis på dagens datum, för att sedan utgå. 1901 infördes det på 7 maj, men utgick 1993.
Lambertus – Namnet fanns på dagens datum före 1620, då det flyttades till 17 september. Där fanns det fram till 1830, då det utgick och ersattes av det modernare Lambert.
Natanael – Namnet infördes på dagens datum 1680 och fanns där fram till 1901. Då flyttades det till 22 december, där det har funnits sedan dess. På 1770-talet förekom det också på 11 maj.
Nicetas – Namnet infördes, till minne av en västgotisk martyr från 300-talet, på dagens datum 1620, men utgick 1680.
Sigrid – Namnet infördes på dagens datum 1901 och har funnits där sedan dess.
Siri – Namnet infördes på dagens datum 1986 och har funnits där sedan dess.
Solbritt – Namnet infördes på dagens datum 1986, men flyttades 1993 till 4 juni, där det har funnits sedan dess.
Föregående i kronologisk ordning
Före 1620 – Lambertus
1620–1679 – Nicetas
1680–1900 – Natanael och Gustava
1901–1985 – Sigrid
1986–1992 – Sigrid, Siri och Solbritt
1993–2000 – Sigrid och Siri
Från 2001 – Sigrid och Siri
Källor
Brylla, Eva (red.). ''Namnlängdsboken''. Gjøvik: Norstedts ordbok, 2000 ISBN 91-7227-204-X
af Klintberg, Bengt. ''Namnen i almanackan''. Gjøvik: Norstedts ordbok, 2001 ISBN 91-7227-292-9

Händelser


608 – Sedan Bonifatius III har avlidit nästan 607 väljs Bonifatius IV till påve.
1590 – Sedan Sixtus V har avlidit den 27 augusti väljs ''Giovanni Battista Castagna'' till påve och tar namnet Urban VII. Han avlider dock den 27 september efter endast 13 dagar på posten, vilket innebär, att han har rekord i att ha haft det kortaste pontifikatet (bortsett från den numera icke legitime påven Stefan (vald påve) 752).
1644 – Sedan Urban VIII har avlidit den 29 juli väljs ''Giovanni Battista Pamphili'' till påve och tar namnet Innocentius X.
1830 – Världens första reguljära tåglinje invigs. Linjen trafikerade sträckan Manchester - Liverpool.
1928 – Alexander Fleming upptäcker penicillinet.
1935 – Nürnberglagarna införs i Nazityskland och innebär rasbaserad lagstiftning; judarna fråntas sina medborgarskap.
1949 – Konrad Adenauer blir Förbundsrepubliken Tysklands första förbundskansler.
1950 – Amerikanska och sydkoreanska trupper under befäl av general Douglas MacArthur landstiger i Inchon, som då hålls av nordkoreanska trupper.
1972 – En Flygkapningen på Bulltofta genomförs på flytplatsen Bulltofta i Malmö, vilket blir första gången en sådan äger rum i Sverige.
1973 – Kung Gustaf VI Adolf avlider 91 år gammal. Kung Carl XVI Gustaf blir Sveriges kung.
1981 – Entertainment Tonight, USA:s första dagliga program med nöjesnyheter på tv, har premiär.
1990 – Den svenska tv-kanalen TV4 har sin premiärsändning. Kanalen sågas skoningslöst i kvällspressen som ett fiasko.
2000 – Olympiska sommarspelen 2000 invigs i Sydney i Australien och pågår till 1 oktober.
2005 – Den svenska tv-kanalen TV4 Fakta har premiär.
2008 – Det svenska radioprogrammet Rix MorronZoo börjar sändas i TV6.
2008 – Den amerikanska banken Lehman Brothers, som har funnits sedan 1850, lämnar in ansökan om konkurs.
2009 – Drogen Spice (drog) förbjuds i Sverige

Födda


1649 – Titus Oates, engelsk konspiratör.
1666 – Sofia Dorotea av Celle.
1815 – Charles B. Mitchel, amerikansk politiker.
1819 – Sir Francis Napier, brittisk politiker.
1830 – Porfirio Díaz, mexikansk militär och politiker, Mexikos envåldshärskare 1876–1911 (med fyra års uppehåll).
1834 – Heinrich von Treitschke, tysk historiker och politiker.
1857 – William Howard Taft, amerikansk politiker, USA:s president 1909–1913.
1858
Frank A. Briggs, amerikansk republikansk politiker, guvernör i North Dakota 1897–1898.
Charles de Foucauld, romersk-katolsk präst, eremit och ordensgrundare, saligförklarad.
1861 – Mokshagundam Visvesvarayya, indisk ingenjör.
1875 – Henry D. Hatfield, amerikansk republikansk politiker och kirurg, guvernör i West Virginia 1913-1917, senator 1929-1935.
1879 – Theodor Olsson, svensk skådespelare och sceninspektör vid Dramaten.
1886 – Paul Pierre Lévy, fransk matematiker.
1890 – Agatha Christie, brittisk författare av främst detektivromaner.
1893 – Nils Jönsson i Rossbol, svensk hemmansägare och politiker (i Bondeförbundet).
1894
Oskar Klein, svensk teoretisk fysiker.
Jean Renoir, fransk filmregissör.
1897 – Kurt Daluege, tysk nazistisk politiker och polischef.
1903 – Roy Acuff, amerikansk countrymusiker och republikansk politiker.
1907
Gunnar Ekelöf, svensk författare, ledamot av Svenska akademien från 1958.
Fay Wray, kanadensisk-amerikansk skådespelare.
1910 – Fridolf Wirmark, svensk överförmyndare och politiker.
1913 – John N. Mitchell, amerikansk republikansk politiker, USA:s justitieminister 1969–1972.
1914 – Jens Otto Krag, dansk politiker (S), statsminister 1962–1968, 1971–1972.
1916 – Margaret Lockwood, brittisk skådespelare.
1923 – Catharina Broomé, dominikansyster, författare.
1928 – Cannonball Adderley, amerikansk jazzsaxofonist (altsax).
1929
Murray Gell-Mann, amerikansk fysiker, mottagare av Nobelpriset i fysik 1969.
John Julius Norwich, brittisk historiker, reseskribent och tv-personlighet.
1933 – Henry Darrow, amerikansk skådespelare, känd som Manolito i västernserien The High Chaparral.
1934 – Fob James, amerikansk politiker, guvernör i Alabama 1979–1983 och 1995–1999.
1937 – Gordon R. England, amerikansk ämbetsman, USA:s biträdande försvarsminister 2005–2009.
1941
Flórián Albert, ungersk fotbollsspelare (anfallare).
Signe Anderson, amerikansk musiker, sångare i Jefferson Airplane 1965–1966.
1942 – Stefan Böhm, svensk skådespelare, regissör och teaterledare.
1946
Tommy Lee Jones, amerikansk skådespelare.
Oliver Stone, amerikansk regissör, manusförfattare, producent och skådespelare.
Ola Brunkert, svensk trummis.
1948
Lars Bill Lundholm, svensk manusförfattare.
Christian Zell, svensk skådespelare.
1949 – Joe Barton, amerikansk republikansk politiker, kongressledamot 1985–.
1950
Elisabeth Tarras-Wahlberg, svensk hovmarskalk, hovets informationschef 1995–2004.
Alan Whitehead, Storbritannien parlamentsledamot för Labour Party 1997–.
1951 – Johan Neeskens, nederländsk fotbollsspelare.
1959 – Mark Kirk, amerikansk republikansk politiker, senator (Illinois) 2010-.
1973 – Prins Daniel, svensk prins, hertig av Västergötland, gift med kronprinsessan Victoria.
1975 – Peter Bergström, svensk inofficiell medarbetare till Svenska Antipiratbyrån.
1976 – Big Lurch, amerikansk rappare.
1984 – Henry av Storbritannien, andre son till Charles av Storbritannien och prinsessan Diana.
1985 – Fredrik Lindgren, svensk speedwayförare

Avlidna


1510 – Katarina av Genua, italiensk mystiker, helgon.
1700 – André Le Nôtre, fransk trädgårdsarkitekt.
1841 – Carl Peter Hagberg, präst, vältalare, professor vid Lunds universitet, ledamot av Svenska Akademien.
1854 – John Hanning Speke, brittisk upptäcktsresande, upptäckare av Victoriasjön och Nilens källa.
1857 – John Henderson, amerikansk politiker, senator (Mississippi) 1839–1845.
1916 – Julius Fucik, tjeckisk kompositör.
1936 – Svetozar Pribićević, serbisk politiker av kroatisk börd.
1915 – Alfred Agache, fransk konstnär.
1920 – Dan Andersson, känd författare och diktare.
1927
Herman Gorter, nederländsk poet och filosof.
George Washington Hays, amerikansk demokratisk politiker, guvernör i Arkansas 1913–1917.
1939 – Lawrence Yates Sherman, amerikansk republikansk politiker och jurist, senator (Illinois) 1913–1921.
1940 – William B. Bankhead, amerikansk demokratisk politiker, talman i USA:s representanthus 1936–1940.
1945
Clyde L. Herring, amerikansk demokratisk politiker, guvernör i Iowa 1933-1937, senator 1937-1943.
André Tardieu, fransk politiker, Frankrikes tillförordnade president 7 maj–10 maj 1932.
Anton Webern, österrikisk tonsättare.
1953 – Erich Mendelsohn, tysk arkitekt, företrädde expressionismen inom arkitekturen.
1955 – Eduard Strauch, tysk SS-officer, dömd krigsförbrytare.
1969 – Åke Grönberg, svensk regissör, skådespelare och sångare.
1972 – Ásgeir Ásgeirsson, Islands president 1952–1968.
1973 – Gustaf VI Adolf, kung av Sverige sedan 1950.
1978
Willy Messerschmitt, tysk flygplansingenjör.
Bruce Montgomery, brittisk filmmusik-kompositör, även författare under pseudonymen Edmund Crispin.
1980 – Bill Evans, amerikansk jazzpianist.
1981 – Harold Bennett, brittisk skådespelare.
1983
Kaj Hjelm, svensk barnskådespelare.
Beverley Nichols, brittisk författare och journalist.
1995
Gunnar Nordahl, svensk fotbollsspelare, OS-guld 1948.
Rien Poortvliet, nederländsk konstnär.
2004
Johnny Ramone, amerikansk musiker.
Gunilla Söderström, svensk operasångare.
2006
Oriana Fallaci, italiensk journalist och författare.
2007 – Colin McRae, 39, professionell rallyförare.
2008 – Richard Wright, 65, klaverinstrumentalist och sångare i Pink Floyd.
2011
Frances Bay, 92, kanadensiskfödd amerikansk skådespelare.
Mikael Passare, 52, svensk professor i matematik.

Externa länkar


af:15 September
ar:ملحق:15 سبتمبر
an:15 de setiembre
frp:15 septembro
ast:15 de setiembre
az:15 sentyabr
bn:সেপ্টেম্বর ১৫
zh-min-nan:9 goe̍h 15 ji̍t
ba:15 Сентябрь (Һарысай)
be:15 верасня
be-x-old:15 верасьня
bcl:Setyembre 15
bg:15 септември
bs:15. septembar
br:15 Gwengolo
ca:15 de setembre
cv:Авăн, 15
ceb:Septiyembre 15
cs:15. září
co:15 di settembre
cy:15 Medi
da:15. september
de:15. September
dv:ސެޕްޓެމްބަރު 15
et:15. september
el:15 Σεπτεμβρίου
en:September 15
myv:Таштамковонь 15 чи
es:15 de septiembre
eo:15-a de septembro
ext:15 setiembri
eu:Irailaren 15
fa:۱۵ سپتامبر
hif:15 September
fo:15. september
fr:15 septembre
fy:15 septimber
fur:15 di Setembar
ga:15 Meán Fómhair
gv:15 Mean Fouyir
gd:15 an t-Sultain
gl:15 de setembro
gan:9月15號
gu:સપ્ટેમ્બર ૧૫
xal:Һаха сарин 15
ko:9월 15일
hy:Սեպտեմբերի 15
hi:१५ सितम्बर
hr:15. rujna
io:15 di septembro
ilo:Septiembre 15
bpy:সেপ্টেম্বর ১৫
id:15 September
ia:15 de septembre
is:15. september
it:15 settembre
he:15 בספטמבר
jv:15 September
kl:Septemberi 15
kn:ಸೆಪ್ಟೆಂಬರ್ ೧೫
pam:Septiembri 15
krc:15 сентябрь
ka:15 სექტემბერი
csb:15 séwnika
kk:15 қыркүйек
sw:15 Septemba
kv:15 кӧч
ht:15 septanm
ku:15'ê rezberê
ltg:Rudiņa mieneša 15 dīna
la:15 Septembris
lv:15. septembris
lb:15. September
lt:Rugsėjo 15
li:15 september
lmo:15 09
hu:Szeptember 15.
mk:15 септември
ml:സെപ്റ്റംബർ 15
mr:सप्टेंबर १५
xmf:15 ეკენია
arz:15 سبتمبر
ms:15 September
mn:9 сарын 15
nah:Tlachiucnāuhti 15
nl:15 september
nds-nl:15 september
ne:१५ सेप्टेम्बर
new:सेप्टेम्बर १५
ja:9月15日
nap:15 'e settembre
no:15. september
nn:15. september
nrm:15 Septembre
nov:15 de septembre
oc:15 de setembre
mhr:15 Идым
uz:15-sentabr
pa:੧੫ ਸਤੰਬਰ
pag:September 15
nds:15. September
pl:15 września
pnt:15 Σταυρί
pt:15 de setembro
ro:15 septembrie
qu:15 ñiqin tarpuy killapi
rue:15. септембер
ru:15 сентября
sah:Балаҕан ыйын 15
se:Čakčamánu 15.
sco:15 September
sq:15 Shtator
scn:15 di sittèmmiru
simple:September 15
sk:15. september
sl:15. september
ckb:١٥ی ئەیلوول
sr:15. септембар
sh:15. 9.
su:15 Séptémber
fi:15. syyskuuta
tl:Setyembre 15
ta:செப்டம்பர் 15
tt:15 сентябрь
te:సెప్టెంబర్ 15
th:15 กันยายน
tg:15 сентябр
tr:15 Eylül
tk:15 sentýabr
uk:15 вересня
ur:15 ستمبر
vec:15 de setenbre
vi:15 tháng 9
vo:Setul 15
fiu-vro:15. süküskuu päiv
wa:15 di setimbe
vls:15 september
war:Septyembre 15
yi:15טן סעפטעמבער
yo:15 September
zh-yue:9月15號
diq:15 Keşkelun
zea:15 september
bat-smg:Siejės 15
zh:9月15日